utsikterinsikter.blogg.se

Vi har genom decennierna snarare sett att det är precis tvärtom.

Gamla fina stadsbyggnader har, för att tala klarspråk, okänsligt rivits och ersatts av stora grå själlösa betonglådor.

1960-talets rivningshysteri i många svenska stadskärnor bekräftar påståendet. Uppförandet av de stora fula byggnaderna Park och Punkt i centrala Västerås är två exempel bland många.

Att det s k miljonprogrammet som tillkom för att snabbt skapa bostäder på en marknad där det var extremt ont om bostäder inte erbjöd några arkitektoniska mästerverk kan man leva med.

Ibland får man bara vara praktisk och fixa det som ska fixas närmast oavsett hur det ser ut.

Men det skedde också på gärden utanför stadskärnorna.

I en stads centrala delar måste man vara betydligt försiktigare. Somliga miljöer är så känsliga att de har med stadens själ att göra. I Västerås visar debatten om det nya kansliet vid domkyrkan att man inte kan göra hur som helst. Även de högljudda protesterna mot försäljningen av Fryxellska skolan till en privat byggare visar att västeråsarna bryr sig om sin stad.

I dagens VLT yttrar sig dock ett socialdemokratiskt kommunalråd i Västerås, 1:e vice ordförande i byggnadsnämnden Staffan Jansson (bilden), på ett sätt som avslöjar att inte mycket hänt inom socialdemokratin på alla dessa år.

Först ögnade jag vidare utan att reflektera närmare över vad som stod i texten.

Sedan stannade jag till och insåg att påståendet i själva verket ger uttryck för något oerhört – att man överhuvudtaget inte ska bry sig om estetiska överväganden.

Det är praktiskt för en realpolitiker att kunna kasta in vad som helst var som helst. Men det är en katastrof för staden och dess medborgare.

Ett bostadsområde med gamla fina sekelskiftesvillor kan närsomhelst drabbas av svarta eller grå lådor. Det får man leva med, tycks Jansson mena förmodligen framskickad av partiet för att "känna av opinionen".

Vi som råkar bo i Hammarby Stadshage i Västerås där husen är byggda vid början av 1900-talet har också fått leva med denna märkliga doktrin. Jag kan på rak arm räkna upp fyra ”lådor enligt den aktuella tidsåldern”.

De nya husen är grå eller svarta och fyrkantiga. De har höga väggar i stort sett utan fönster, ett hörn med ett jättelikt glasparti och ger generellt intrycket av att vara starkt påverkade av någon arkitektonisk modetrend som givetvis är hastigt övergående.

Hänsyn tas således inte alls till omkringliggande bebyggelse. Någon – det bör väl vara stadsbyggnadsdirektören Lotta Lindstam det – har fått för sig att byggnader av denna typ hör hemma i 100 år gamla bostadsområden då arkitekturen var helt annorlunda än i dag.

Denna estetiska härdsmälta har alltså godkänts av stadens stadsbyggnadskontor och av politikerna i byggnadsnämnden där centerpartisten Lars Kallsäby är ordförande.

Lådornas tillkomst kan inte motiveras av den akuta bostadsbristen eftersom vi talar om hus med 200 kvadratmeter boyta byggda för en familj. Om lådorna var avsedda som snabba baracker för studenter vore det enklare att förstå.

Men här talar vi istället om en estetisk krasch som ingen i ansvarig ställning tycks reagera inför.

Samma stadsbyggnadskontor har detaljsynpunkter på färgsättningen på villor. Grannar har vackert fått fråga kommunen om vilken färg de får måla huset i.

Varför är det viktigt när det samtidigt är tillåtet att översvämma området med svarta lådor?

Men den centrala frågan är inte den. Den centrala frågan är varför estetik kastas på sophögen?

När hände det? Och varför?

Estetiska överväganden (vi pratar om konst om någon undrar) är i själva verket de kanske viktigaste överväganden vi gör när vi planerar våra hem och våra stadsmiljöer.

Skälet till det är att estetik påverkar oss själsligen. Man mår bra av god estetik och dåligt av dålig estetik.

För konstnärer i alla genrer är det en käftsmäll att få reda på att ansvariga politiker struntar i estetik.

Det är för att vara drastisk detsamma som att säga till Picasso att han kan strunta i det där med kubismen för vi här i kommunhuset tycker det ska vara cirklar i år och då får även Picasso vänja sig vid cirklar.

Som demokrat skulle jag aldrig föreslå att andra än våra folkvalda politiker fattar de viktiga besluten om vår stad och vårt land. Men även politiker måste kunna lyssna på folk som kan ämnet innan de fattar beslut.

Om politikern är estetiskt blind så kan han eller hon med fördel anlita människor som är estetiskt seende.

Nu råkar det vara så att jag känner Staffan Jansson som en glad och trevlig man och vet att han i flera andra fall gör kloka överväganden som kommunpolitiker. Han tjänar i denna text endast som exempel eftersom han gjorde det provocerande uttalande han gjorde i dagens tidning.

Det här handlar inte om honom. Det här handlar om, för att citera Olof Palme, att vi nog får försöka vara lite försiktiga med orden.

Ord har betydelse för människor. Trampa inte på konstnärerna. Vi är nog trampade på ändå. Den snålhet med vilken vi blivit bemötta genom åren i den här staden är förödande för självkänslan.

Senast denna oförstående attityd visades konsten var när de målade rådjuren smackades upp i stadsmiljön.

Ansvariga tror att proteststormen är över för att alla nu vant sig vid eländet. Så är det inte. Vi har inte vant oss. Det kommer vi aldrig att göra. Men vi är bara människor och blir också trötta. Vi orkar inte bekämpa era tyvärr ibland rätt korkade beslut hela tiden.

Därför vore det betydligt mer positivt och utvecklande för bildkonstnärer, musiker, författare och skådespelare att bo i en stad styrd av politiker som älskar konst i alla dess former och som lyfter fram konsten som en stor och viktig kraft för stadens framtid.

Ställ inte in fler svarta lådor i våra bostadsområden. Ställ inte upp rådjur med reklam på. Riv inga vackra byggnader. Bevara den känsliga miljön vid Stadsbiblioteket, Rudbeckianska skolan och domkyrkan. Kom inte på att ni vill ställa svarta lådor på Kyrkbacken. Etcetera.

Skapa miljöer som hör ihop estetiskt.

Ett villaområde från förra sekelskiftet bör väl rimligen (jag är ingen arkitekt) även i fortsättningen utformas enligt den byggnadsprincip som redan är förhärskande i området? På Blåsbo ska det inte finnas några svarta lådor och inga grå heller för den delen. Varför är det inte självklart för människor som har arkitektutbildning?

Försök visa lite känslighet, lite försiktighet, lite vänlighet, lite omsorg.

Förstå också att de förändringar ni genomför kommer plötsligt för stadens medborgare. Det är endast någon procent av befolkningen som läser era kommunala handlingar i förväg för att försöka påverka utvecklingen.

Alla andra har inte tid med sånt. De jobbar eller studerar. De ställs bara inför fullbordat faktum gång på gång och undrar så där i förbifarten vad det är som händer i den här stan egentligen. Plötsligt står det en svart låda i området.

Till sist blir undringarna så många att man undrar om man kan bo kvar i en stad som regelmässigt förfular stadsmiljön.

Visa män brukar säga att bara dårar rusar in.

Så rusa inte in. Var inte dårar.

Var kloka och försiktiga där nere i det, milt uttryckt, inte alltför vackra Stadshuset i Västerås. Vi har, alldeles försent, upptäckt de svarta lådorna. Godkänn inga fler.