utsikterinsikter.blogg.se

Svar: Ja, mycket tyder på det.

Samverkade de svenska högerextremisterna med högerextremister i andra länder i planeringen och utförandet av mordet?

Svar: Ja, det är mycket sannolikt att de gjorde det. De var alla medlemmar av ett internationellt högerextremt nätverk som inkluderade företagare, högerpolitiker, CIA-agenter,den CIA-stödda italienska P2-logen, europeiska Stay Behind-förband, sydamerikanska dödspatruller, sydafrikanska säkerhetspoliser, hemliga nazistarméer i Europa, organisationen World Anti Communist Leauge (WACL), den högerextrema amerikanska sekten EAP med flera. Inom organisationen International Police Association (IPA) hade svenska poliser med nazistsympatier kontakter med likasinnade inom den sydafrikanska polisen. Flera Norrmalmspoliser i Stockholm reste på studiebesök till Sydafrika vid tiden för Palmemordet.

Fanns det ett starkt eller flera starka motiv för gärningen?

Svar: Ja, det gjorde det. Kalla kriget pågick i sin mest intensiva fas. Reaganadministrationen i USA försökte till varje pris underminera och fälla det sovjetiska kommunistimperiet. Misstänkta kommunistsympatisörer jagades – och lönnmördades -runt om i hela Europa. I högerextrema kretsar var många övertygade om att Olof Palme gick Sovjetunionens ärenden. Han förde en vänskaplig dialog med flera kommunistregimer (Vietnam, Kuba, DDR etc) och gav ekonomiskt bistånd till, enligt apartheidregimen i Sydafrika, ”kommunistorganisationen” ANC. Palme skulle, enligt högerextremisterna,  förhandla bort Natos kärnvapenförsvar i norra Europa vid ett möte med de sovjetiska ledarna i april 1986. Regeringen Palme lade senhösten 1985 dessutom fram ett lagförslag som innebar att svensk polis skulle lägga ner vapnen i händelse av en invasion av främmande makt. Vid denna tidpunkt betydde begreppet ”främmande makt” alltid  Sovjetunionen.

Finns det verkliga händelser som stödjer ett sådant antagande?

Svar: Ja, det gör det.

Här följer ett scenario byggt kring verkliga händelser som visar hur det kan ha gått till under sensommaren och hösten 1985 och vintern 1985/1986 när en mindre grupp personer i Sverige först bestämmer sig för att likvidera Sveriges statsminister och därefter sätter sin plan i verket.

Naturligtvis byggs detta scenario enbart på offentligt kända fakta vilka tillsammans kan bilda en indiciekedja som kan avslöja de personer som låg bakom mordet på Olof Palme.

Ingen av de namngivna personerna i denna text är misstänkta för inblandning i mordet.

Det här är endast en berättelse om den verklighet som rådde vid tiden för mordet. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Det finns ett antal händelser som bör uppmärksammas och granskas av Palmeutredningen. Avsikten med en sådan granskning är att kunna avföra personer från utredningen eller att om möjligt binda vissa personer närmare till brottet.

Det är den svenska rättsstatens uppgift att lösa ett statsministermord. Men vi som granskar utredningen förbehåller oss rätten att bidra med information vi finner relevant.

De händelser vi redovisar i detta scenario hör kanske inte alls ihop sinsemellan eller med mordet. Men de kan göra det och därför är det väsentligt att se om ett scenario av det här slaget kan bidra till mordgåtans lösning.

Människor brukar säga att det inte kan ha funnits en konspiration bakom mordet på Olof Palme ”eftersom konspirationer förr eller senare spricker”.

Det är ett felaktigt påstående.

Det finns genom historien nämligen gott om exempel på konspirationer som inte spricker.

När ideologiskt övertygade personer inom en våldsinriktad organisation i hemlighet riktar terrordåd mot stater och statsföreträdare är den interna sammanhållningen mycket stark.

Grupperna mördar och tiger. Ingen information läcker ut. Den som läcker dödas.

Exempel på detta är IRA i Storbritannien och Irland, ETA i Baskien och Spanien, RAF i fornaVästtyskland, PKK i Turkiet, Bende van Nijvel i Belgien, Action Directe i Frankrike, IS i Mellanöstern och Europa, Al Qaida i Mellanöstern, Afrika och USA, Gladio i Italien med flera.

De maffiagrupper som opererat och opererar i Italien, USA, Albanien, Baltikum, Ryssland och andra länder uppvisar ett liknande mönster.

Sådana grupper måste brytas upp av säkerhetspolisen. De lämnar inte ifrån sig någon information frivilligt. Personer som anonymt vittnar om vad de varit med om i sådana terrorgrupper brukar beskriva det som att alla medlemmar är hjärntvättade att lyda order och att alla vet att den som försöker avslöja något omedelbart dödas.

Eftersom en lång rad människor i Sverige som satt på initierad information om Palmemordet kort tid efter mordet dog under minst sagt mystiska omständigheter kan paralleller dras till de slutna cyniska terrorgrupper vi kortfattat beskrivit här.

Det är vanligt att endast några ytterst få personer i ledningen känner till organisationens verkliga syfte och mål. Medlemmarna bidrar med olika pusselbitar men de ser aldrig hela pusslet.

Det är alltså fullt möjligt att det i Sverige finns flera personer som först i efterhand insett att de, utan att förstå det när det hände, med sitt agerande bidrog till mordet på Olof Palme. Det kan ha handlat om till synes oskyldiga saker som att transportera materiel, hyra en bil och låna ut den till en kompis, skicka ett brev, hämta en väska i en förvaringsbox på centralen etc.

Statsministermördare minimerar risken för upptäckt.

Scenariot för Palmemordet:

1)     Plantering av villospår.

En källa inom Säpo läcker sommaren 1985 uppgifter till svenska tidningar om att det föreligger ett konkret säkerhetshot mot Olof Palme. Hotet kommer, enligt Säpokällan, från den terroriststämplade kurdiska organisationen PKK. Det är ett påstående som återkommer direkt efter mordet. Säpokällan som läckte PKK-uppgifterna till pressen i augusti 1985 visade sig vara en nyckelperson i den händelseutveckling som ledde fram till mordet. Se nedan.

2)     Attacken mot Palme inleds.

Redan 1983 hade Olof Palme och den unge moderate riksdagsmannen Carl Bildt hamnat i en häftig politisk ordväxling i riksdagen. Bildt hade nämligen, utan Palmes vetskap, direkt efter den så kallade ubåtsaffären i Hårsfjärden rest till USA och diskuterat svensk säkerhetspolitik med CIA. Palme blev rasande och beskyllde Bildt för att vara en säkerhetsrisk.

Hösten 1985 har argumentationen gjort helt om. Nu är det Palme som är säkerhetsrisken. Han beskylls för att gå Sovjetunionens ärenden.

Moderater, militärer, poliser, ledande näringslivsföreträdare och personer aktiva inom den svenska extremhögern riktar hård oförsonlig kritik mot Palme för att han inte starkt och tydligt kritiserar Sovjetunionen och anslår mera pengar till marinen för att ”skydda Sverige”.

Inom patriotiska kretsar byggs stegvis ett massivt Palmehat upp. Hatet är inte främst riktat mot socialdemokratin. Hatet är riktat mot politikern och personen Olof Palme.

I en debattartikel i moderata Svenska Dagbladet i början av november 1985 skriver en grupp om 13 marinofficerare att de saknar förtroende för Palme. I spetsen för upproret står kommendörkaptenen Hans von Hofsten.

Palme svarar kort och lätt hånfullt att officerarna uppträtt ”osakligt och omdömeslöst” vilket ytterligare spär på upprördheten bland officerarna.

En CIA-agent med nazistsympatier bosatt i Centraleuropa, men uppväxt i Sverige, skickar ut ett brev till svenska officerare där han påstår sig ha bevis för att Palme arbetar på sovjetiskt uppdrag. Palmes utrikespolitiska tal förhandsgranskas, enligt CIA-agenten, av ledarna i Kreml och Sveriges ekonomiska bistånd till Vietnam ska enligt brevet vara beordrat av Sovjet.

Timbro bildades i slutet av 1970-talet som en kopia på den konservativa amerikanska tankesmedjan New Heritage Foundation som skrev den amerikanske presidenten Ronald Reagans politiska program när han tillträdde sin befattning i januari 1981.

Det var ett marknadsliberalt program baserat på de ekonomiska teorier som lanserades av den amerikanske nationalekonomen och sedermera Nobelpristagaren Milton Friedman, verksam vid det privatfinansierade University of Chicago som startades av miljardären John D Rockefeller.

För att uttrycka sig kortfattat kan man säga att Milton Friedmans samhällsekonomiska program innebar en generalattack på den socialdemokratiska välfärdsmodell som styrt Sverige och andra västeuropeiska länder under hela efterkrigstiden. Nu skulle staten hålla tassarna bort från den privata marknaden. Näringslivet kunde sköta sig självt och marknaden var självreglerande. Friedman-doktrinen präglade inte endast USA under Reagan utan även den brittiska järnladyn Margaret Thatchers regeringsperiod i Storbritannien på 1980-talet.

När Friedmans ekonomiska program sattes i verket i Chile efter den blodiga militärkuppen 1973 ledde det till massarbetslöshet (20 procent) bland de chilenska arbetarna och till en kraftig (+83 procent) ökning av de chilenska kapitalägarnas förmögenheter.

Medlem i New Heritage Foundation var den USA-vänlige och riskvillige svenske olje-, gas- och mineralföretagaren Adolf H Lundin, god vän med den svenske moderatpolitikern Carl Bildt och ingift i den ledande svenska industri- och finansfamiljen Wallenberg.

Det var familjen Wallenbergs och svenskt näringslivs ledande man Marcus Wallenberg Jr som genom tillsättandet av Curt Nicolin som SAF-ordförande år 1976 sköt startskottet för arbetsgivarnas politiska offensiv i Sverige. SAF och Industriförbundet gick till hårt angrepp mot den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik och krävde att de år 1983 införda löntagarfonderna skulle avskaffas.

I styrelsen för Timbro-organisationen Friheten i Sverige satt även amiralen och den tidigare marinchefen Per Rudberg som hade nära kontakter med CIA-agenten Bobby R Inman och som 1991 utsågs till militär rådgivare åt regeringen Bildt.

Rudberg höll föredrag i flera högerextrema organisationer, bland annat vid de s k Ramada-konferenserna utanför Huskvarna där kritiken mot Palme stod högt på dagordningen och i den starkt nationalistiska, kungatrogna, adelspräglade och djupt kristna Sanct Michaelsorden.

En månad efter bildandet av Friheten i Sverige inleddes marinofficerarnas attack mot Palme. Dock utan att Per Rudbergs namn fanns med i offentligheten. Frontfigur blev istället hans underordnade – Hans von Hofsten.

I styrelsen för Friheten i Sverige satt även Datainspektionens generaldirektör Jan Freese som direkt efter Palmemordet anställdes som vice vd i Industriförbundet.

SAF, Industriförbundet och ledningen för den svenska marinen spelade en viktig roll när kritiken mot Olof Palme växte till stormstyrka hösten 1985.

3)     Statsministern övervakas i hemlighet.

Tre anställda inom den svenska säkerhetspolisen (Säpo) inleder på eget initiativ, utan ledningens vetskap, en övervakning av Olof Palmes förehavanden hösten 1985. I spetsen för övervakningsgruppen står en Säpo-intendent som har nära kontakter med den högerextrema stiftelsen och tidskriften Contra.

Det operativa övervakningsarbetet sköts troligen av personer verksamma inom den svenska Stay Behind-organisationen och då sannolikt av den så kallade ”Leon-gruppen” som styrs av en känd svensk nazist som arbetat inom underrättelsetjänsten, militären och polisen. Ledaren för ”Leon-gruppen” är en central person i den svenska delen av det internationella högerextrema nätverket, inte minst inom organisationen World Anti Communist League (WACL).

Att den hemliga övervakningen av Palme sköttes av personer anställda inom säkerhetspolisen innebär att övervakarna i detalj kände till var, när och hur Palme skyddades av sina livvakter - och när han inte skyddades,

En av Säpomännen som övervakade Palme hade nära kontakter med Contra-redaktören Carl G Holm som tidigare varit anställd vid Industriförbundet.

Det var Industriförbundet och Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) som bildade Timbro för att påverka den svenska opinionen i marknadsliberal riktning. Chef för Timbro är vid denna tid SAF:s tidigare informationschef Sture Eskilsson. Han sitter även i styrelsen för organisationen Friheten i Sverige (se punkt 2 ovan). Sture Eskilsson är lite av en doldis i svensk politisk utveckling från mitten av 1970-talet och framåt trots att han mer än någon annan med sina effektiva marknadskampanjer vände den svenska opinionen från socialdemokrati till marknadsliberalism.

Industriförbundets vd Axel Iveroth är en övertygad USA-vän och riktar i sin bok ”Det goda samhället” hård kritik mot Olof Palme för dennes kritiska inställning till USA:s krig i Vietnam.

En annan anställd vid Industriförbundet är den svenske Sydafrika-agenten Bertil Wedin som misstänkts för inblandning i Palmemordet. Han förnekar all inblandning och inga bevis har presenterats som tyder på att han skulle ha med mordet att göra.

En tredje anställd i en framskjuten position vid Industriförbundet är den förre svenske Säpochefen Per-Gunnar Vinge. Han avgick från sin post 1970 efter en konflikt med Olof Palme. Vinge hade vid ett besök hos socialdemokrater i Norrbotten varit oförsiktig och beskyllt Palme för att vara en svensk säkerhetsrisk. Det blev hans fall. Han anställdes då istället av Industriförbundet.

Kort tid efter Palmemordet anställde Per-Gunnar Vinge två tidigare Säpokollegor i sitt nystartade säkerhetsföretag, nämligen en av männen som övervakade Palme och Säpokällan som läckte information till pressen om PKK.

Den 20 januari 1986 anställs en f d svensk militär på en högt skyddsklassad tjänst som ger honom tillgång till specialanpassade telefonväxlar i ett bergrum i centrala Stockholm. Med dessa telefonväxlar kan alla telefoner i hela Sverige avlyssnas utan att avlyssningen märks. Den fd militären behåller anställningen till veckan efter Palmemordet, dvs totalt i ungefär sex veckor,  då han säger upp sig och börjar arbeta i en vapenfirma tillsammans med den fd Norrmalmspolis som i flera tv-program om Palmemordet beskrivits som en Palmehatande nazist med stora vapenkunskaper.

Norrmalmspolisen var inlagd på sjukhuset efter en operation men friskskrev sig plötsligt vid lunchtid på morddagen. Under eftermiddagen och kvällen får han besök i sin bostad av flera poliskollegor och senare på kvällen av en expert på handeldvapen som tillsammans med Norrmalmspolisen är medlem i Stockholms försvarsskytteförening.

En taxichaufför hävdar bestämt att han fem minuter efter Palmemordet körde den f d Norrmalmspolisen och en annan man från centrala Stockholm, några hundra meter från mordplatsen, till en adress nära den f d Norrmalmspolisens hem. Taxichauffören berättade att hans två passagerare verkade mycket spända och nervösa.

4)     Försöken att rekrytera en mördare.

Säpo-agenten ”M” erbjuder hösten 1985 den kriminellt belastade svensken Cenneth Neilberg en stor summa pengar för att likvidera en person. Neilberg får veta att mordet är ”riskfritt” eftersom personer som arbetar nära offret är involverade i komplotten. Neilberg vet inte vem han ska mörda. Han tackar nej till erbjudandet. Efter Palmemordet frågade han ”M” om det var Palme som var det tilltänkta offret och får då ett jakande svar av Säpo-agenten.

”M” dog i en bilolycka 1992 vilket gjorde att Cenneth Neilberg ansåg sig befriad från det tysthetslöfte han givit ”M” och berättade då för polisen och medierna om det erbjudande om att bli Palmemördare han fått kort tid före mordet.

Den tidigare legosoldaten Ivan von Birchan, bosatt i Sverige, tillfrågas hösten 1985 av en CIA-agent som kallar sig ”Charles Morgan” om han mot betalning kan åta sig uppdraget att skjuta ihjäl Palme. Birchan tackar nej och slår istället larm till myndigheterna om att Palmes liv är i fara.

Ivan von Birchan kontaktar i början av februari 1986 bland andra den Säpoman som läckt uppgifter om PKK till pressen. Säpomannen vidtar inga registrerbara åtgärder och hävdar senare att Birchan inkom med sin varning först efter mordet, något som Ivan von Birchan kraftfullt förnekar.

Ivan von Birchan har dock samtidigt även informerat kriminalkommissarien K-G Olsson och det socialdemokratiska borgarrådet Inger Båvner i Stockholm. Båda bekräftar att de fick Birchans varning före mordet. Säpomannens förnekande framstår således inte som särskilt trovärdigt.

Polismannen ”K” i Stockholm frågar vid en gemensam middag plötsligt en nära bekant (”Johan”) om han kan tänka sig att mörda Palme.

”K” säger sig ingå i en grupp som planerar att likvidera Sveriges statsminister och att de enkelt kan få tag i ett mordvapen som inte kan spåras. De ska använda en revolver som beslagtagits bland kriminella men inte registrerats hos polisen. ”Johan” tackar nej. Direkt efter mordet flyttar ”K” till en annan kontinent, för övrigt till samma stad som en av de sydafrikanska säkerhetspoliser som pekats ut i en sydafrikansk domstol som delaktig i Palmemordet är bosatt i.

När uppgifterna når medierna  intervjuas ”K” av Aftonbladet.

Han förnekar inte direkt att samtalet utspelats på det sätt som ”Johan” beskriver men menar att de båda var kraftigt berusade och att det rörde sig om vanligt ”fyllesnack”. Men ”Johan” är av en helt annan uppfattning. De var enligt honom båda i stort sett nyktra och han uppfattade den förfrågan han fick som seriöst menad.

Den kände Palmekritikern Alf Enerström får hösten 1985 besök av en grupp om fem personer, varav två är poliser. Enerström får veta att männen planerar en statskupp i Sverige. I planen ingår att mörda Olof Palme. De fem männen vill ha pengar av Alf Enerström för att kunna sätta sin plan i verket. Han avvisar dem och slår istället larm till Säpo och då närmare bestämt till den Säpoman som i augusti 1985 läckte uppgifter till pressen om PKK-hotet mot Palme.

Alf Enerström får intrycket att Säpomannen inte vidtar några som helst åtgärder för att skydda Palmes liv.

I intervjuer i medierna efter mordet berättar Alf Enerström att fyra av de fem män som besökt honom var okända för honom. Han kände endast igen en av dem. Det var en polis i Stockholm som han kände igen till utseendet men inte till namnet.

5)     En mördare har rekryterats.

En affärsman i Luleå får av en direktör i ett Luleåföretag som utför hemliga transporter åt den svenska polisen veta att direktören ingår i en grupp som planerar att mörda Olof Palme.

Direktören berättar att en gärningsman har rekryterats. Han berättar det därför att han en tid dessförinnan försökt värva affärsmannen som hitman, men denne tackade nej till erbjudandet.

Direktören åker varje helg till Stockholm för att träffa en grupp poliser.

Direktören berättar också för affärsmannen i Luleå att han och hans polisvänner i Stockholm har hyrt en övervakningslokal intill paret Palmes bostad på Västerlånggatan i Gamla stan.

Vid denna ”övervakningslokal” iakttar flera av varandra oberoende vittnen veckan före mordet ett antal män som tycks ägna sig åt övervakning. Några av de iakttagna männen talar i walkie talkie.

Flera vittnen får intrycket att männen kommer från Centraleuropa och att de talar tyska, holländska eller något liknande språk. En av männen är påfallande storvuxen och beskrivs av ett vittne ha ”en blick som hos en boxare som kan mörda”. Den store mannen har blont hår och talar ett språk som påminner om tyska eller holländska.

Det är troligen samme man som ett kvinnligt vittne ser på Gamla stans tunnelbanestation vid tre tillfällen veckan före mordet. Mannen är ovanligt stor och har ett skrämmande utseende. Även hon associerar mannens ansikte till en boxare och säger att han är lik den amerikanske boxaren Jack Dempsey.

Den storvuxne mannen är klädd i en lång grön skinnrock och är tyst mest hela tiden. När han någon gång säger något talar han med två andra män på ett språk som låter som tyska.

6)     Tiden för mordet beslutas.

Den 15 december 1985 berättar Olof Palme vid ett framträdande hos Utrikespolitiska institutet i Stockholm att han i april 1986 ska göra ett officiellt statsbesök i Moskva och då bland annat diskutera den kärnvapenfria zonen i Norden med de sovjetiska ledarna.

De personer som planerade att mörda Palme hade nu fått en bortre tidsgräns. Mordet behövde ske före april 1986.

Bokhandlaren Bo Ragnar Ståhl som driver antikvariatet Röda Lyktan på Kungsholmen i Stockholm, en socialdemokrat med ett stort kontaktnät, får i början av 1986 veta från en källa inom Säpo att ”man planerar att mörda Palme i samband med Moskvaresan eller dessförinnan”.

Ståhl blir bekymrad och berättar för sin gode vän Anders Larsson om den information han fått om det förestående mordet. Larsson lämnar i början av februari 1986 därför in två varningsbrev till myndigheterna – ett till regeringskansliet och ett till utrikesdepartementet. Men ingen reaktion kan noteras.

När Anders Larsson varnar myndigheterna om det förestående Palmemordet är han övervakad av Säpo. Han är nämligen själv aktiv i högerextrema kretsar. Men Säpo förnekar i förhör med Juristkommissionen att någon sådan övervakning av Anders Larsson förekommit.

Den som på detta sätt mörklägger övervakningen av Anders Larsson är den Säpo-intendent med högerextrema kopplingar som tillsammans med två andra Säpomän i hemlighet övervakat Olof Palme.

7)     Operation mörkläggning.

Direkt efter mordet på Sveavägen den 28 februari 1986 inleds något som kan tolkas som en mörkläggningsoperation.

Säpomannen som redan i augusti 1985 läckt uppgifter till pressen om att PKK utgör ett allvarligt säkerhetshot mot Palme har på mordnatten trätt i tjänst som sambandsman mellan Säpo och den öppna polisen vilket ger honom aktuell förstahandsinformation om mordspaningarna.

Han tar dagen därpå genast plats i Hans Holmérs spaningsledning och får på så sätt fortsatt aktuell förstahandsinformation om mordspaningarna.

Fyra dagar efter mordet läcker han PKK-historien till en veckotidningsjournalist som publicerar flera artiklar om PKK som sannolika Palmemördare. När Säpomannen ställdes inför dessa uppgifter förnekar han att han berättat något om PKK för veckotidningsjournalisten.

När spaningsledaren Hans Holmér i april 1986 tvingas inse att den s k 33-åringen Victor Gunnarsson är oskyldig till mordet återkommer Säpomannen med sina PKK-uppgifter.

Denna gång direkt till Hans Holmér som omedelbart utser PKK-spåret till spaningsarbetets huvudspår.

Under det år av resultatlös spaning som följer hinner de verkliga mördarna sopa igen alla spår efter sig.

Kort tid efter mordet får Civilförsvarsförbundets chef Karl-Gunnar Bäck ett tips från en brittisk agent om att fem personer låg bakom mordet på Palme – två svenska affärsmän, två sydafrikanska agenter och en svensk säkerhetspolis. Bäck kontaktade genast Säpo och berättade om de uppgifter han fått.

Men när han långt senare kontrollerade vad som hänt med de uppgifter han lämnat fick han svaret att hans tips överhuvudtaget inte fanns registrerat hos Säpo.

Så sent som förra året kontaktade en kvinna journalisten Lars Borgnäs som i en rad radio-och tv-program och i artiklar och böcker i många år granskat Palmeutredningen.

Kvinnan, som vid tiden för Palmemordet var anställd vid Säpo, berättade att hon på måndagen efter Palmemordet, dvs den 3 mars 1986, sett den sydafrikanske agenten Anthony White på Säpos kontor i Stockholm. White var klädd i t-shirt och jeans och såg väldigt trött ut. Han gick bredvid två Säpomän och de tre männen försvann ner i en hiss till Säpos hemliga garage.

Den Säpoanställda kvinnan förstod inte förrän 1996 att det var White hon sett.

Hon såg då bilder på honom i svenska tidningar eftersom han av två ledande sydafrikanska säkerhetspoliser pekats ut som Palmes mördare.

Hon försökte genast berätta om sina iakttagelser för Palmeåklagaren Jan Danielsson men fick ingen respons. Danielsson var vid denna tidpunkt upptagen med att förbereda resningsansökan till Högsta domstolen rörande misstankarna mot en missbrukare från Rotebro.

Anthony White har förnekat att han skulle vara inblandad i Palmemordet och säger att han överhuvudtaget aldrig besökt Sverige.

Fyra vittnen såg samme Norrmalmspolis?

Det finns med andra ord god anledning för den nuvarande spaningsledningen och den nytillträdde Palmeåklagaren Krister Petersson att fundera över om det scenario vi redovisat ovan kan kasta ljus över den nu snart 32-åriga mordgåtan.

Krister Petersson själv har uttryckt ambitionen att vilja klarlägga för den svenska allmänheten vad som verkligen hände när Palme mördades, dvs vilka personer som bar det operativa ansvaret för mordet och möjligen även vilka personer som konkret påverkade konspirationsgruppen att genomföra mordplanen. De inblandade kanske inte ens är i livet, men det är ändå väsentligt att en gång för alla fastslå sanningen om mordet.

Det finns utöver detta övergripande scenario en lång rad detaljuppgifter som med viss styrka talar för att högerextremister anställda inom svenska staten agerade för att likvidera Sveriges statsminister.

Bland annat tycks totalt fyra vittnen från mordkvällen beskriva samme man i närheten av Palme – vid Gamla stans tunnelbana cirka klockan 20.35-20.40, vid biografen Grand cirka klockan 22.50-23.15 och i en taxi från Rådmansgatan till E4-avfarten vid Häggvik cirka klockan 23.40.

Beskrivningen av mannen stämmer mycket väl in på signalementet på en av de Norrmalmspoliser som gjorde sig känd som en hårdför våldsverkare med nazistiska åsikter.

Polismannen i fråga bodde vid tiden för mordet alldeles i närheten av E4-avfarten vid Häggvik. När han plockades upp av taxin kom han springande från kvarteret strax norr om biografen Grand. Det här skedde knappt 20 minuter efter mordet.

När taxin stannade för rött ljus på Sveavägen råkade en polisbil stanna intill taxin. Mannen vände då snabbt bort ansiktet från sidofönstret så att polismännen inte skulle kunna känna igen honom. Han sa ingenting annat än adressen han ville bli körd till.

Taxichauffören hörde att mannen hade en svag dialekt och placerade dialekten till södra Sverige. Polismannen var uppväxt i Malmö.

Denne polisman har förhörts av Palmeutredarna som misstänkt för inblandning i mordet men förnekar givetvis att han har med mordet att göra.

Hans flickvän ger honom alibi för mordkvällen men det alibit motsägs av en annan uppgift. Det råkade nämligen vara så att en kollega till Norrmalmspolisen ringde hem till honom under mordkvällen.

Men han fick inget svar.

Flera sådana uppgifter om högerextrema poliser och säkerhetspoliser finns beskrivna i denna blogg (se tidigare inlägg).

Fortsättning följer.