utsikterinsikter.blogg.se

Det kan man studera på tre sätt – dels genom att förstå varför högerpartiet (nuvarande moderaterna) bildades, dels genom att studera högerns politiska ställningstaganden i riksdagen de senaste 100 åren och dels genom att förstå svensk historia.

När vi gjort detta så framträder en rätt tydlig bild, dvs något vi kan kalla ”högerns själ”.

Alla partier har en själ.

Det är den själen som är gemensam för partiets kärnväljare. Det är ganska få personer i Sverige som är 100 procent högersympatisörer.

Så är det för alla partier. Kärnan är inte så talrik. Konsten för partierna är att attrahera fler människor till sitt parti genom att lyfta fram idéer som är relativt okontroversiella.

Den breda massan i ett land består inte av ideologiskt starkt övertygade moderater, socialister eller liberaler.

Den breda massan tycker att alla partier har rätt i någonting. När det är dags att välja så väljer man det parti som har flest rätt trots att det partiet också har fel som man är irriterad över.

Men om vi nu tittar enbart på kärnan/själen i Allmänna valmansförbundet som bildades 1904 och som sedermera hette Högerpartiet för att i dag heta Moderata samlingspartiet eller till och med ”Nya moderaterna” så går det att beskriva denna kärna, denna själ.

Det låter så här:

Om den socialdemokratiska partisjälen är en upprörd politisk agitator på en trälåda i en sotig fabrik så är den moderata partisjälen fabriksägaren som på nästa styrelsemöte av en bekymrad direktör får rapporter om oro bland arbetarna.

Moderaten är den starke mannen som litar på sig själv och sin egen förmåga att skapa sig sin egen framgång i livet.

Att öka familjens förmögenhet

Han kan numera även vara en kvinna men i grund och botten är han fortfarande en ekonomiskt oberoende man som ärvt familjeföretaget av sin far och nu bevisar för släkten att han är kapabel att öka familjens förmögenhet ytterligare.

Såväl socialdemokratisk som moderat politik handlar ytterst om de pengar som växer fram i det privata näringslivet.

Striden gäller vem som egentligen har rätten till pengarna.

Det moderata partiprogrammet har sedan partiet bildades som Allmänna valmansförbundet 1904 alltid slagit vakt om den privata äganderätten.

De socialistiska idéer som strömmade in från kontinenten vid förra sekelskiftet beskrevs som "samhällsupplösande " just för att de siktade in sig på hjärtat i de förmögna bolagsägarnas värld - pengarna.

Den starke mannen blev orolig på riktigt och pratade snabbt ihop sig med de andra starka männen i den privata industrivärlden om att de gemensamt måste sätta stopp för hotet från fabriksgolvet.

Så här står det i det första mycket kortfattade partiprogrammet:

Det gäller därför att åstadkomma en organisation till kraftigt värn mot socialdemokratiens och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete.

Det är därför högerpolitiker är konservativa. De vill ha kvar det gamla samhället så som det såg ut innan socialisterna stormade in och krävde mera pengar för sitt arbete.

Om man vill kan man kalla det senaste århundradets politiska debatt i Sverige för en enda lång löneförhandling där arbetarna kräver mer än vad bolagsägarna vill betala.

Allt annat är egentligen kompletteringar till den grundläggande diskussionen om vem som har rätten till de miljardtals kronor som årligen upparbetas i de privata företagen i Sverige.

Socialdemokratins alla reformer (semestrar, sjukpenning, ATP, a-kassa etc) har betalats och betalas med de privata pengar som bolagsägarna motvilligt betalat till statskassan.

Den gamla svenska staten, fram till 1800-talet, var en kungastat där den förmögna adeln hade det avgörande inflytandet över rikets utveckling.

Adelsmän avsatte och tillsatte kungar och blev själva kungar i tusen års tid. Arbetarna var oavlönade eller lågavlönade människor på adelsmännens lantliga gods.

Adeln slapp betala skatt

Adeln och kungamakten hade kommit överens om hur landets skulle regeras redan år 1280 i och med den så kallade Alsnö stadga. Adeln skulle förse kungen med soldater mot att adeln slapp betala skatt på sina rikedomar.

Men det allt mer välbeställda borgerskapet i städerna kastade ut adeln ur styresrummet och tog över makten själva och inrättade den parlamentariska demokratin.

Industrialiseringen av produktionen i Sverige hade skapat en ny ekonomiskt stark medelklass – städernas borgare.

Att, som adelsmännen, vara markägare på landsbygden var nu närmast ointressant. Det viktiga nu var att starta, äga och driva industriföretag och att förvalta och förränta de rikedomar som industriproduktionen förde med sig.

De alltmer förmögna bolagsägarna inrättade bekväma liv för sig själva och sina familjer i städerna. På Östermalm i Stockholm levde de gott liksom på liknande platser i Göteborg, Malmö och i andra större svenska städer.

Stadens borgerskap hade tagit kontrollen över Sverige och gjort kungen till en galjonsfigur utan makt.

Allt var frid och fröjd.

Sen kom nästa revolt. Nu var det de tusentals fattiga fabriksarbetarna som var missnöjda med sin roll i samhället.

Stadsborgarna hade precis kastat ut adeln.

Denna konvulsion i det svenska samhället påverkar oss än i dag. Dess svallvågor får oss ännu att gunga i våra allt annat än stabila farkoster.

Samma resa gjorde England, Tyskland, Italien, Frankrike och andra europeiska länder.

Det var ute i Europas stora länder som revolten  började. Sverige hämtade revolten från Tyskland.

Så har förändringar vandrat i Europa i tusentals år alltsedan jordbrukets införande- ny kunskap färdas alltid från söder till norr i Europa.

Individens frihet kom först

Liberalismen föregick socialismen.

Det var idéerna om individens frihet att skapa sig sin egen frihet oberoende av kungamakten som var startskottet för den politiska förändring som ledde fram till 1900-talets envetna maktkamp mellan det numerärt överlägsna arbetarkollektivet på fabrikerna och de få förmögna bolags- och kapitalägarna.

Och när det förmögna borgerskapet sattes under hårt tryck från arbetarna så började de blicka bakåt till tiden som föregått 1800-talet.

De började hämta tillbaka idéer från adelns tid där kungamakten var stark, där fosterlandet skulle försvaras av adelsmännens soldater, där kristendomens värderingar gällde och så vidare – allt för att försöka skapa en ideologisk motivering till varför den rika överklassen skulle få fortsätta vara den rika överklassen.

Den starka kungamakten är en viktig faktor i högerns partiprogram under 1900-talet. En annan grundpelare är nationalstaten Sverige- fosterlandet med stort F. En tredje är kristendomen.

Det handlar om att bygga förtroende för de egna tankarna om en överklass som av närmast gudomlig - eller i alla fall konungslig- rätt ruvar på skattkistorna.

Det är i högermännens innersta själ ett brott mot gamla nedärvda naturlagar att flytta pengar från privata ägare till arbetarkollektivet.

Det handlar alltså inte om ren ondska när företagsledare är snåla mot arbetare. Det handlar om en djupt rotad övertygelse om att dagens intäkter och lönsamhet ska förvaltas så att företaget överlever kommande nödår och samtidigt fortsätter leverera vinster till ägaren.

Att även arbetarna och deras organisationer förstår sånt kan inte en högerman acceptera. Han tror genuint och närmast desperat att ingen annan än han själv klarar  uppdraget.

Likt den amerikanska drömmen om ”the self made man” så är den svenske högermannen i spetsen för sitt industriföretag den starke mannen som ensam ska reda ut alla stormar.

Åtminstone i sin egen hjärna. Han är individualist och avskyr kollektiva lösningar som han menar urvattnar och äventyrar själva kärnuppdraget – att tjäna pengar.

Det privatägda familjeföretaget äger, enligt högermannen, alla pengar som genereras i företaget. Oavsett om arbetarna genom sina dagliga arbetsinsatser sett till att pengarna hamnat på kontot.

Basen i resonemanget är att affärsidén utgör värdet- inte arbetet som förverkligar affärsidén.

Att skruva ihop motorer, tillverka förpackningar eller vad det nu kan vara är något som i stort sett vem som helst kan göra.

Däri ligger icke geniet som öppnar dörren till miljarderna.

Konsten att slå mynt av en affärsidé

Det är till och med så att även affärsidéer kan köpas eller stjälas. Den avgörande kompetensen för industriägarna var – och är – att slå mynt av affärsidéerna.

Konsten är att sälja produkterna till kunderna, att bygga långa kundrelationer som är lönsamma.

Produktion är bara ett medel. Målet är försäljning och vinster. Målet är pengar.

När man resonerar med en moderat märker man att detta sätt att tänka även präglar deras privatliv.

De bygger gärna långsiktiga relationer med människor som är lönsamma för dem – och de struntar helst i alla relationer som kostar dem pengar.

Högerns själ är alltså en säljande företagsledares själ. Och den som alltid är orolig över framtida intäkter och vinster sover inte gott om nätterna. Han slår ifrån sig allt som han upplever hindrar honom från att försörja släkten på den nivå som släkten förväntar sig.

Det är därför moderater alltid betonar att den svenska välfärden för folket endast kan bibehållas om moderaterna / företagsledarna får fria händer att skapa och utveckla företag på den privata marknaden.

Det är ”moderaterna som drar in pengarna – och socialisterna som gör av med dem”. En högerman blir lätt svartvit i sin verklighetsskildring.

I valet mellan att ge pengar till samhällets svaga och att behålla pengarna själv så behåller en moderat i regel pengarna själv.

Tiggeriförbudet i moderatkommunen Vellinge är det senaste beviset för påståendet.

Men högerpartiets hårdnackade 100-åriga motstånd mot alla sociala förbättringar för landets arbetare och tjänstemän är det egentliga beviset. Det har varit nej från högern i 100 år.

En moderat tänker på sin egen familj i första hand. Det är vi många som gör.

Skillnaden är att moderaten alltid letar argument för att slippa betala pengar till någon annan än sin egen familj. Högerns män är mer radikala än andra när det gäller att undvika att betala för annat än sådant de själva behöver.

Jag läste en insändare häromåret, där skribenten uppenbart var en högerman, som handlade om alla tiggare som plötsligt satt längs hans väg till och från arbetet. Han räknade snabbt ut att det skulle kosta honom 50 kronor om dagen att ge pengar till alla tiggare.

Det blev givetvis alltför dyrt. Han avstod därför helt från att ge pengar till tiggare. Ingen fick pengar.

Det är ett typiskt högerresonemang. En högerman finner alltid på rationella argument för att slippa vara empatisk.

Pengar är som sagt en central sak för en sann moderat. Pengar är till exempel viktigare än vänner.

I valet mellan att bjuda en vän på en riktigt fin och dyr middag och att inte göra det så väljer moderaten i regel att inte göra det.

Istället kan den sanne moderaten gärna bjuda sin vän på något enklare och billigare och då gärna något som är avdragsgillt i det egna företaget.

Allt är ”omkostnader för inkomsternas förvärvande”.

Det svarta hålet får inte finnas

Moderater kan nog officiellt tycka att det rika Sverige, och främst andra svenskar än moderater, kan betala för flyktingar men här såg moderaterna en okontrollerbar kostnadskarusell framför sig – till sist skulle även moderaten själv behöva betala rätt stora belopp för att rädda flyktingar från en säker död.

Det handlade om att kasta pengar i ett svart hål. Och det är uteslutet i högermannens själ.

I ljuset av denna analys så blir det nu fullt begripligt att högerns män och kvinnor så envist motsätter sig höjda skatter, höjd a-kassa, höjd sjukpenning, längre semester, höjd pension, fria skolmåltider, fri sjukvård, kortare arbetstid med bibehållen lön och så vidare.

I den hårda högerkärnan är allt sådant bara en massa onödiga kostnader för högermännens privatägda bolag. Kostnader som begränsar högermannens möjligheter att förbättra rörelseresultatet.

Mittenpartierna i svensk politik har en mer balanserad syn på samhällskostnaderna och förstår att man inte kan behålla alla pengar själv utan faktiskt måste dela med sig av rikedomarna för att skapa ett rimligt samhälle för alla medborgare.

Annars uppstår nämligen andra och värre problem. När människor har så lite pengar att de knappt överlever så växer missnöjet till sist till en orkan och det blir revolution.

Eller så ligger människor och dör på gatan och det tycker inte högermannens hustru om. Det är otrevligt.

En annan uppenbar fara är att nazister träder in på scenen och störtar det etablerade samhället, inför diktatur, förstatligar företagen och börjar mörda folk.

Det handlar om att uppnå balans och då är högerns själ tyngden i den yttersta änden av gungan.

Motvikten kan samtidigt inte vara ett ansvarslöst slösande med samhällets resurser utan tanke på framtiden. Alla kan inte få allt de pekar på utan att själva bidra positivt till ekonomin.

En gammal trist sanning är som bekant att man kan leva på lån ett tag, men sen tar det slut och då är det inte så kul längre.

Vi landar alltså i den maktkamp mellan blocken som vi sett under 1900-talet där socialdemokratin hanterar den yttersta vänstern och där de borgerliga mittenpartierna förväntas hantera den yttersta högern.

Men i och med att Fredrik Reinfeldt och hans kamrater började flytta moderaterna mot mitten i svensk politik och till och med försökte ta socialdemokratins roll som arbetarparti så uppstod ett vakuum till höger på den politiska skalan.

In i detta vakuum rusade raskt extremhögern och fick med sig delar av kristdemokraterna, moderaterna och centern.

Så har det alltid varit i alla samhällen. När den etablerade makten svajar till så uppstår ett tomrum och det tomrummet fylls alltid av någon. Om inga politiker träder in på scenen så träder militären in för att ”säkra nationen”.

Nu, sedan moderaterna tydligt börjat återvända till sin själ, så normaliseras maktbalansen igen. Moderatväljare som gjorde utflykter i extremhögern återvänder till moderpartiet och centern rör sig åter mot mitten.

Kvar, vilse i högerlandskapet, står kristdemokraterna som nu obönhörligt är på väg ut ur riksdagen.

Det är mot bakgrund av det ovan sagda en logisk utveckling. Kd:s partistrateger borde nog läsa på lite bättre innan de försöker förändra partiets själ.

Kd är ett parti som vilar på kristen värdegrund där omsorgen om barnen, de gamla och samhällets svaga står i centrum.

Ett borgerligt parti med mänskligt ansikte där vinstjakten ibland får stå tillbaka för det sociala ansvaret.

Det är därför partiet finns. Det är det som är partisjälen.