Mellan raderna blåser en iskall vind
Men låt oss för en stund lämna poesin och tala om det svenska 1980-talet istället.
Inom det svenska försvaret fanns på 1980-talet flera framträdande män.
En av dem var Bengt Wallroth som utsågs till general 1984 och då blev chef för den internationella sektionen inom Försvarsdepartementet. Där stannade han till 1989 då han tillträdde tjänsten som chef för Försvarets Radioanstalt (FRA).
Wallroths militära karriär tog fart på allvar 1978 då han blev chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST.
Det var den djupt konservative moderate försvarsministern Eric Krönmark som utsåg Wallroth till MUST-chef.
Krönmark var så konservativ att han öppet invände mot att moderaterna i sitt idéprogram använde ordet ”liberal”. Krönmark ville inte veta av någon liberalism. Han var ultrakonservativ.
Även Bengt Wallroth var, enligt sina vänner, känd för sina ”mörkblå” åsikter. Han var född i Kristianstad 1931, samma år som Krönmark, och därmed född in i en högerextrem miljö.
Nordöstra Skåne var redan då och är fortfarande ett centrum för svensk högerextremism.
Sverigedemokraterna har starkt väljarstöd i Kristianstad och omkringliggande småkommuner, exempelvis Klippan där nazister mördat invandrare på öppen gata.
Inte långt därifrån ligger Sölvesborg där Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson växte upp. Även det ett känt svenskt högerextremt centrum.
En annan framträdande svensk militär på 1980-talet var Per Rudberg. Även han hade en tendens att röra sig i kretsar höger om höger i svensk politik.
Han var svensk marinchef 1978-1984, dvs under de så kallade ”sovjetiska” ubåtskränkningarna av svenskt farvatten (Hårsfjärden) 1982.
Per Rudberg föreläste, enligt författaren Karl Alvar Nilsson, vid Ramada-konferenserna utanför Jönköping åtminstone en gång. Där träffades ledande svenska högerextremister för att diskutera svensk politik. Rudberg höll även föredrag i den nazistiska Ungsvenska klubben.
Per Rudberg var personlig vän med CIA-mannen Bobby R Inman som på 1970-talet arbetade vid USA:s ambassad i Stockholm. Inman var på 1980-talet anställd hos CIA-chefen William J Casey som drev en hård antikommunistisk linje i enlighet med den färdriktning som president Ronald Reagan och hans vicepresident George HW Bush hade stakat ut.
När regeringen Bildt tog makten i Sverige 1991 anlitades Per Rudberg som den moderatledda regeringens försvarsexpert.
Under 1980-talet gick det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen in i ett intensivt skede. Den amerikanska strategin var, enligt den amerikanske försvarsexperten Edward Luttwak, att en gång för alla fälla Sovjetunionen.
Det var inte aktuellt med några nedrustningssamtal eller några samtal överhuvudtaget mellan supermakterna.
Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme försökte gång på gång skapa en dialog för att nå nedrustning i Norden men det var USA helt ointresserat av. Palme sågs som naiv. Han gick, enligt Reaganadministrationen, Sovjetunionens ärenden.
Nato, CIA, USA:s regering och moderater och högerextremister i Sverige var djupt kritiska mot Palmes tal om en kärnvapenfri zon i Norden. De menade att Palme på detta sätt skulle lämna fältet fritt för en sovjetisk invasion i norra Europa.
Marinchefen Per Rudberg och kommendörkaptenen Hans von Hofsten valdes i oktober 1985 in i styrelsen för föreningen Friheten i Sverige.
Det var ingen förening vilken som helst.
Den hade startats av arbetsgivarnas propagandacentral Timbro och i samma styrelse tog även Timbro-chefen Sture Eskilsson, tidigare informationschef på SAF, plats.
En månad efter bildandet av Friheten i Sverige inledde Hans von Hofsten tillsammans med 12 andra marinofficerare en generalattack på Olof Palme. Militärerna framförde offentligt i debattartiklar i Svenska Dagbladet att de saknade förtroende för Palme.
Även ekonomijournalisten Fredrik Braconier och andra ledande företrädare för Svenska Dagbladet kritiserade kontinuerligt Palme för hans ”undfallande attityd” mot Sovjetunionen.
Bakgrunden till marinofficerarnas hårda kritik var att den svenska marinen menade att den inte fått tillräckliga resurser att bedriva ubåtsjakt i Hårsfjärden 1982. Hofsten uttryckte i tv-intervjuer sin frustration över att regeringen Palme inte tog ”det sovjetiska” ubåtshotet på allvar.
Senare utredningar har övertygande visat att det förmodligen inte var några sovjetiska ubåtar i svenska farvatten på 1980-talet men det är en kunskap som inte var känd vid tiden för marinens kritik.
En person som aktivt deltog i kritiken mot Palme var den vid tillfället relativt unge (33 år) moderatpolitikern Carl Bildt.
Han hade redan på 1970-talet försökt göra storpolitisk karriär genom att, enligt författaren Björn Häger, rapportera misstänkta kommunister i Sverige till CIA.
I början av 1980-talet hamnade Bildt i ordentligt blåsväder. Direkt efter ubåtsaffären 1982 reste han till USA – utan att informera regeringen – och diskuterade interna svenska säkerhetsfrågor med CIA. Förmodligen förmedlades kontakterna med CIA av dåvarande marinchefen Per Rudberg och dennes CIA-kontakt Bobby R Inman.
När Olof Palme fick kännedom om Bildts USA-resa blev han rasande och anklagade Bildt för att vara en säkerhetsrisk för landet.
Det tyckte uppenbarligen inte Carl Bildt om eftersom han tillsammans med andra moderatpolitiker, militärer, poliser, säkerhetspoliser och högerextremister 1983 inledde en veritabel hatkampanj mot Olof Palme, den kampanj som i efterhand har kallats ”Palmehatet”.
Tidskriften Contra, World Anti Communist League (WACL), EAP, Schillerinstitutet och andra grupperingar på den yttersta högerkanten upprepade närmast dagligen sin skoningslösa och hätska kritik mot personen och politikern Olof Palme.
Per Rudberg, Carl Bildt och Eric Krönmark var tillsammans med flera hundra svenska officerare medlemmar i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
Enligt officiellt tillgängliga källor var dock inte Bengt Wallroth medlem i denna förening, något som givetvis är förvånande. Möjligen var han det ändå men ville inte skylta med sitt medlemskap, något som är lite betecknande för Wallroth. Det är nämligen i princip omöjligt att få fram en bild på honom trots att han alltså var chef för såväl MUST som FRA.
Medlem i Krigsvetenskapsakademien var däremot professor Bo Folke Johnson Theutenberg som var UD:s folkrättsakkunnige 1976-1987. Theutenberg avgick från sin tjänst på UD 1987 ” i protest mot den socialdemokratiska eftergiftspolitiken mot kommunistiska Sovjetunionen”.
Många politiska bedömare har gång på gång framfört åsikten att motivet till Palmemordet i februari 1986 finns i Palmehatet. Det är i de högerextrema kretsar som så hårt och så kompromisslöst kritiserade Palme år efter år som förklaringen till mordet finns, menar de.
Ordförande i svenska World Anti Communist Leauge (WACL) vid tiden för Palmemordet var moderatpolitikern Birger Hagård.
Birger Hagård var ordförande i Högerns ungdomsförbund 1963-1965 och efterträddes på posten av Eric Krönmark åren 1965-1966.
Hagård och Krönmark var ungefär jämngamla. Hagård var född 1932 i Vadstena ungefär 15 mil norr om Vimmerby där Krönmark föddes 1931.
Båda stod alltså långt till höger i svensk politik.
Inom svenska WACL var även Åke J Ek verksam. Han hade som ung engagerat sig i det svenska nazistpartiet SSS. Han deltog som frivillig svensk soldat på Nazitysklands sida (Svirfronten) i det finska fortsättningskriget mot Sovjetunionen fram till 1944. Därefter engagerades han av den svenska underrättelsetjänsten med uppdrag att försöka smuggla ut sovjetfientliga personer från Baltikum, många av dem nazister och krigsförbrytare.
1944 användes hotellet Aston på Mariatorget 3 på Södermalm i Stockholm av den finska underrättelsetjänsten, en verksamhet som Åke J Ek med säkerhet var involverad i.
En intressant detalj är att spaningsledaren Hans Holmér, enligt sin chaufför Rolf Dahlgren, tog emot hemliga dokument av en okänd man vid hotell Aston cirka klockan 22.45 på mordkvällen. Intill hotellet finns också en port som leder ner till det vittförgrenade tunnelsystem under Stockholm som det svenska försvaret använder, bland annat vid kuppförsvarsövningar.
Samma kväll snurrade Hans Holmér, fortfarande enligt Dahlgren, runt i kvarteret runt Rådmansgatan vilket är utomordentligt anmärkningsvärt eftersom det skedde samtidigt som paret Palme lämnade biografen Grand. De hade anlänt till biografen från Rådmansgatans tunnelbanestation och förmodades återvända dit efter filmföreställningen.
Med sig i bilen hade Holmér en för Rolf Dahlgren okänd ”chefsperson i 60-årsåldern”.
Underrättelsemannen Åke J Ek, som vid tiden för Palmemordet var i 60-årsåldern, deltog senare som frivillig i USA:s krig i Korea i början av 1950-talet och fick så småningom tjänst som lärare vid den svenska Polishögskolan där han utbildade poliser i psykologi. Han ska också under 1986 ha deltagit i de möten på Wallingatan 32-24 i centrala Stockholm där Norrmalmspoliser och militärer med nazistsympatier träffades.
Wallingatan 32-34 ligger några hundra meter från biografen Grand och mordplatsen. I lokalerna, som disponerades av WACL, förvarade poliserna en stor mängd vapen och de gick också beväpnade trots att mötena genomfördes utanför tjänsten.
Våra källor gör gällande att Åke J Ek – vars fullständiga namn var Åke Johan Leonard Ek – var ledare för ett av Sveriges Stay Behind-förband, den så kallade ”Leon-gruppen”.
Denna grupp påstås ha hjälpt tre Säpo-anställda i framskjutna positioner att före Palmemordet, utan ledningens vetskap, att i hemlighet övervaka Palme eftersom de betraktade honom som en säkerhetsrisk.
Stay Behind bestod av ”pålitliga patriotiska soldater” som under efterkrigstiden i flera västeuropeiska länder gjorde sig skyldiga till högerextrema terrordåd, bland annat i Italien och Belgien.
En av WACL:s grundare var den finske greven Carl Armfelt. Han var född i USA men uppväxt utanför Stockholm. Han var nära vän med både Birger Hagård och Åke J Ek. Armfelt introducerade exempelvis Hagård i den högerextrema tankesmedjan Interdoc.
Senare flyttade Armfelt till Nederländerna på gränsen till Belgien och han hade även en sommarbostad i Flandern i Belgien.
Armfelt arbetade som ”free agent” åt CIA och den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Hans internationella nätverk i högerextrema kretsar var omfattande. Bland annat var han bekant med ”den svarte baronen” i Belgien, Benoit de Bonvoisin, som var medlem i den globala antikommunistiska organisationen Le Cercle och även finansiär av flera militanta högerextrema grupper i Belgien.
I sitt livslånga arbete mot kommunismen kom Armfelt i kontakt med flera olika högerextrema grupperingar, exempelvis den paramilitära nazistgruppen Westland New Post som bildades på uppdrag av CIA och den belgiska säkerhetstjänsten.
Westland New Post fanns i flera olika europeiska länder och samverkade även med den europeiska Stay Behind-organisationen som bildats av CIA direkt efter andra världskriget.
Carl Armfelt var djupt kritisk mot Olof Palme. Redan på 1970-talet hade han försökt få regeringen Palme avsatt eftersom han menade att den arbetade på uppdrag av Sovjetunionen.
Bland annat hävdade Armfelt att Palmes utrikespolitiska tal granskades i förväg av ledarna i Kreml, ett påstående som cirkulerade bland svenska marinofficerare hösten 1985.
Olof Palme meddelade 15 december 1985 att han avsåg att besöka Moskva på ett officiellt statsbesök i april 1986.
Sju dagar senare flyttade Armfelt plötsligt till en liten by i Kanada. Han berättade själv i en intervju i tidskriften Contra att han hellre flyttat till någon söderhavsö. Men någon hade, av okänd anledning, bestämt att det fick bli Kanada istället.
Inom WACL, där Armfelt var en av grundarna, arbetade även exilbalten Arvo Horm i Stockholm.
Arvo Horm satt i redaktionen för tidskriften Contra som på 1980-talet gjorde sig känd för sina många Palmekritiska artiklar. Bland annat publicerade Contra ett nummer där en nidteckning på Palme täcktes av en måltavla. Ett tilltag som redaktionen försökte skämta bort men som naturligtvis talar sitt tydliga språk.
I redaktionen för tidskriften Contra satt även CG Holm som arbetat vid Industriförbundet. Där hade även den svenske Sydafrika-agenten Bertil Wedin arbetat liksom den förre Säpo-chefen Per Gunnar Vinge.
Wedin har förhörts av Palmeutredarna och kategoriskt förnekat all inblandning i Palmemordet. Han pekades ut av sydafrikanska poliser och militärer som Palmemördare vid en rättegång i Sydafrika på 1990-talet. Däremot har Bertil Wedin offentligt medgett att han arbetat som agent åt apartheidregimen i Sydafrika.
En detalj som möjligen är relevant är att Bertil Wedin brukade kalla sig ”Morgan” vilket leder tankarna till CIA-agenten ”Charles Morgan” som försökte värva den fd legosoldaten Ivan von Birchan som Palmemördare. Om ”Morgan” och ”Charles Morgan” var samma person har ingen kunnat bevisa.
Lundin var enligt sina vänner en brinnande antikommunist och han var ekonomisk sponsor av Ronald Reagans presidentkampanj 1980. Adolf H Lundin var även medlem i den konservativa amerikanska tankesmedjan New Heritage Foundation, en föregångare till svenska Timbro.
Den förre Säpo-chefen Per Gunnar Vinge fick lämna sin post som Säpo-chef efter en konflikt med Olof Palme. Vinge hade, vid ett besök hos den regionala socialdemokratiska ledningen i Norrbotten, uttryckt sig oförsiktigt och menat att han betraktade Palme som en säkerhetsrisk.
Det ledde till Vinges avgång. Han anställdes därefter av Industriförbundet vars chef Axel Iveroth skrev den skarpt Palmekritiska boken ”Det goda samhället” i slutet av 1970-talet. En bok som marknadsfördes av tidskriften Contra.
En av de Säpo-anställda som före Palmemordet ägnat sig åt illegal övervakning av Palme anställdes direkt efter mordet av Per Gunnar Vinge i dennes nybildade säkerhetsföretag VIP.
Där anställdes även den Säpo-intendent som i augusti 1985 i kvällspressen hävdat att Palmes liv var hotat av PKK och som före mordet vid flera tillfällen avstod från att slå larm om att Palmes liv var i fara trots varningar från flera olika personer – Ivan von Birchan, Anders Larsson, Alf Enerström med flera.
Vi ska minnas att flera tips om Palmemordet handlat om just Säpo. En kvinnlig anställd vid Säpo säger sig vara säker på att hon såg den för Palmemordet utpekade sydafrikanske agenten Anthony White tillsammans med två Säpo-män i Säpos lokaler två dagar efter mordet.
Och en brittisk källa berättade för det svenska Civilförsvarsförbundets chef Karl-Gunnar Bäck att Säpo-agenter tillsammans med sydafrikanska säkerhetstjänsten utfört mordet på Palme.
Säpo-intendenten som nonchalerade förhandsvarningarna om Palmemordet fungerade som sambandsman mellan Säpo och den öppna polisen på mordnatten och fick på så sätt exklusiv aktuell förstahandsinformation om mordspaningarna.
Dagen efter mordet tog han plats i spaningsledaren Hans Holmérs särskilda Palmegrupp, fortsatt med exklusiv aktuell förstahandsinformation om mordspaningarna.
Fyra dagar efter mordet ”läckte” Säpo-intendenten information till en veckotidning om att PKK troligen låg bakom Palmemordet och när Palmeutredningen körde fast i april 1986 tipsade han Hans Holmér om det så kallade PKK-spåret.
Genom hela historien har människor inom staten världen över konspirerat mot ledande företrädare för staten. Det är inget ovanligt.
Genom hela historien har konspirationer mörklagts. Det är inget ovanligt.
Det är, som vi ser det, överhuvudtaget inget som är ologiskt eller ovanligt med mordet på Sveriges statsminister Olof Palme i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan klockan 23.21.30 den kalla fredagen 28 februari 1986.
Det som i så fall är ologiskt och ovanligt är att så få företrädare för svenska staten medger attentatets logik.
Inte ens ledningen för den svenska socialdemokratin tycks, trots att 31 år passerat, vara redo att öppna för möjligheten att någon annan än en missbrukare från Rotebro kan vara gärningsmannen.
Detta trots att åtminstone två vittnen – Ann Catrine Robrandt och Lars Jeppsson – med säkerhet har förklarat att det inte var Christer Pettersson som passerade dem på Regeringsgatan/Malmskillnadsgatan och Luntmakargatan minuterna efter mordet.
Dessa båda vittnen visste nämligen mycket väl vem Christer Pettersson var. De säger båda att det inte var han som kom springande från mordplatsen.
Dessutom berättar 20 mordplatsvittnen att gärningsmannen inte alls sprang på det haltande märkliga sätt som Christer Pettersson sprang. Flera av vittnena, bland annat det bästa vittnet Inge Morelius, berättade istället att gärningsmannen rörde sig ”effektivt” och ”smidigt och spänstigt”.
Kan det sägas tydligare?
Kvarstår gör exempelvis det faktum att ett antal civilklädda män med walkie talkie befann sig i Palmes närhet före och under mordkvällen- män som fortfarande inte identifierats, män som fortfarande inte själva framträtt och berättat vad de hade för ärende.
Varför stod män med walkie talkie vid paret Palmes bostad, vid Gamla stans tunnelbanestation, vid biografen Grand och vid mordplatsen vid tidpunkter under mordkvällen som enkelt kan kopplas till mordet?
Säpo gjorde en analys av 1200 vittnesmål direkt efter mordet och fann det högst sannolikt att Palme varit övervakad från bostaden till tunnelbanan och vidare till Grand och mordplatsen. Det fanns signalementsmässig överensstämmelse mellan två personer och en tredje kunde skönjas i vittnesmaterialet.
Den Säpo-rapporten, som överlämnades till Palmeutredningen i april 1986, är hemligstämplad.
Det gäller att vara uppmärksam. Saker är inte alltid vad de synes vara.
Mellan raderna kan dölja sig fasansfulla hemligheter.
Fortsättning följer.