utsikterinsikter.blogg.se

Varför lämnar Storbritannien EU-samarbetet? Vad är det som händer?

Människor som kan sin historia undrar oroligt om vi är på väg tillbaka till 1930-talets Tyskland då nazisterna röstades till makten av en aningslös befolkning med stöd av en lika aningslös statsledning finansierad av förmögna bolagsägare som ville få fart på ekonomin i landet under den stora ekonomiska depressionen efter börskraschen på Wall Street 1929.

Har världen blivit galen över en natt, undrar säkert många välutbildade och kloka människor som i decennier litat på den västliga demokratins stabilitet med allt vad den innebär av yttrandefrihet, ekonomiskt välstånd, svällande byråkrati, forskningsframsteg, bekväma liv i attraktiva storstadsregioner och trygg fredlig utveckling.

Som vanligt med händelser i samtiden så måste svaret sökas i historien.

Och det handlar ytterst om ekonomi eller snarare om fördelningen av rikedomen i väst.

Den franske nationalekonomen Thomas Piketty beskriver i sin spränglärda drygt 600-sidiga forskningsanalys av västvärldens ekonomi, ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”,  vilka ekonomiska krafter som orsakat den politiska kris vi upplever på 2010-talet.

Vi talar alltså inte om en svensk politisk kris. Vi pratar om en politisk kris i hela västvärlden. När västvärldens stora ekonomier rör sig åt ett visst håll följer Sverige bara med. Så har det alltid varit och så förblir det.

Thomas Piketty tar ett helhetsgrepp och jämför olika tidsepoker från sent 1800-tal fram till våra dagar.

Resultatet av hans forskning är häpnadsväckande.

Det visar sig att de stora kapitalägarna i USA och Europa vid 1800-talets slut tillsammans ägde ungefär sju gånger så mycket pengar som den årliga ”nationalinkomsten”.

Nationalinkomsten är detsamma som summan av all inkomst som invånarna i ett visst land eller en viss världsdel förfogar över under ett visst år. Lite förenklat kan man påstå att nationalinkomsten är summan av hela befolkningens inkomster under ett år, oavsett om inkomsten kommer från företagande, förvärvsarbete, studiebidrag, sjukpenning etc.

Ekonomisk ojämlikhet i västvärlden

Om nationalinkomsten i ett land var 100 miljarder kronor år 1890 så var de stora kapitalägarnas samlade förmögenhet 700 miljarder kronor.

Det rådde rejäl ekonomisk ojämlikhet i USA och Europa åren 1870-1914.

Under decennierna som följde, från ungefär 1920-talet fram till 1970-talet, sjönk kapitalägarnas förmögenhet dramatiskt till följd av de båda världskrigen. På 1950- och 1960-talen var kapitalägarnas samlade förmögenhet nere i 2-3 gånger nationalinkomstens storlek.

De rikaste människornas rikedom hade alltså mer än halverats på ungefär 30-40 år.

De stora kapitalägarna, som i många fall ärvt sina rikedomar, reagerade naturligtvis och ville få till en förändring. De ville tillbaka till den ekonomiska ojämlikheten som rådde i USA och Västeuropa vid 1800-talets slut.

För Sveriges del kan man säga att de så kallade ”rekordåren” från krigsslutet 1945 fram till oljekrisen 1973 var ”hundår” för de stora kapitalägarna. Medan befolkningen fick bättre bostäder, bättre sjukvård, förbättrade arbetsvillkor, förbättrade pensioner, förbättrad hygien, bättre utbildning, högre löner och allt annat som vi förknippar med rekordåren så gnisslade kapitalägarna över vikande kapitalinkomster, höga skatter och ”socialistiska experiment”.

För de största kapitalägarna var 1960- och 1970-talens vänstervåg med kollektiva lösningar och drömmen om ett liv utanför det borgerliga samhället en fasansfull tid.

Uttrycket ”klipp håret och skaffa dig ett jobb” var inte endast på skämt. Vanligt folk skulle jobba i fabrikerna så att kapitalägarna kunde återuppbygga det kapital de förlorat. Nöjda drömmare som inte arbetar och inte konsumerar är marknadsekonomins skräck.

Den konservativa revolutionen

Så vad hände?

Svaret är att det i hela västvärlden blev ett ekonomiskt systemskifte. Vi citerar Thomas Piketty:

Men kapitalet började återhämta sig mycket snabbt och kapitalandelens tillväxt tog fart med valsegrarna för Margaret Thatcher i Storbritannien 1979 och Ronald Reagan i USA 1980. De markerade början på en konservativ revolution. Därefter följde Sovjetblockets sammanbrott 1989 och sedan den finansiella globaliseringen och avregleringen på 1990-talet. Trots den kris som inleddes 2007-2008 blomstrade kapitalet 2010 på ett sätt som saknar motstycke efter 1913.

Vad blir då resultatet när en så stor andel av samhällets samlade ekonomiska tillgångar återförs till ett fåtal förmögna familjer? I Sverige brukar vi räkna med att huvuddelen av kapitalet ägs av ett 15-tal familjer med namn som Wallenberg, Rausing, Persson, Douglas osv.

Resultatet blir givetvis dramatiskt ökade ekonomiska klyftor i samhället. Understödda av marknadsliberala teorier formulerade av nationalekonomer som amerikanen Milton Friedman och österrikaren Friedrich von Hayek kunde kapitalägarna i västvärlden bryta ner det socialistiska motståndet.

Den svenska socialdemokratin hade alltsedan 1930-talet förlitat sig på den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes socialliberala ekonomiska idéer som satte staten som den ledande drivkraften i samhällets ekonomiska utveckling.

I och med den konservativa revolutionen från slutet av 1970-talet och fortsatt underkändes Keynes och ersattes av Hayek och Friedman. Nu skulle de fria marknadskrafterna på egen hand styra landets ekonomiska utveckling. Något som givetvis i huvudsak gynnade de stora kapitalägarna.

Högerpolitikerna i de amerikanska och europeiska parlamenten förväntades driva en starkt företagarvänlig politik vilket de också gjorde. Vi ska minnas att Moderata samlingspartiet i Sverige är de förmögna bolagsägarnas politiska gren, ett operativt verktyg som syftar till att stärka kapitalägarnas ekonomi.

”Globaliseringens förlorare”

Denna kraftiga förskjutning av ekonomiska tillgångar från de många till ett fåtal i USA och Europa ledde till att det uppstod en helt ny samhällsgrupp i västvärlden, de människor som i mediernas tillspetsade värld brukar kallas ”globaliseringens förlorare”.

Det är människor som bor på orter där vanligen ett eller ett par stora industriföretag svarat för alla arbetstillfällen. Det är människor som direkt efter grundskolan/gymnasiet stegade in på fabriken och började jobba och räknade med att fortsätta så livet ut.

När fabriken på orten lades ner och flyttades till något lågprisland i Asien vände sig dessa människor till staten – som inte hjälpte dem. De erbjöds lite arbetsmarknadsutbildning, viss liten arbetslöshetsersättning och till sist socialbidrag eller sjukpension. De fick veta att de behövde flytta runt i hela Europa i jakt på arbete. De fick veta att de skulle göra sig anställningsbara.

Resultatet av den politiken blev pannkaka.

Miljontals människor blev helt enkelt över. Ingen efterfrågade deras tjänster. De kunde göra i princip vad de ville. Äta lugnande tabletter, dricka sig berusade eller bara sitta vid köksbordet och stirra. Med tilltagande ångest och självmord som följd.

Det etablerade framrusande välutbildade högteknologiska samhället i storstadsregionerna hade inte tid med dem. Tjänstesektorn växte och nya tjänster skapades i rask takt. I dag finns ”digitala strateger” och ”business managers” lite varstans utan att globaliseringens förlorare förstår vad de gör.

I och med datorernas och robotarnas inträde på industrierna fortsatte den strukturella omvandlingen av västvärldens arbetsmarknad. Allt färre lågutbildade behövdes och även högutbildade unga vuxna fick oerhört svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.

Den allt mer automatiserade produktionen ställer dagligen tusentals människor utan arbete. Vi går mot ett samhälle där upp till 40-50 procent av den arbetsföra befolkningen blir överflödig.

De ”enkla jobben” är borta.

Kapitalägarna drev och driver på effektivitetskarusellen. De allt färre kvarvarande människorna på arbetsplatserna gjorde två-tre jobb vardera och stupade till sist av utmattning. Miljontals människor i västvärlden är i dag ”utbrända” för att de behövde jobba för mycket för länge för att få behålla jobbet. I dag rasar unga människor i 25-30-årsåldern samman på grund av de orealistiska krav som ställs på dem.

Vi har alla reducerats till utbytbara produktionsenheter. Efterfrågan på arbete överstiger kraftigt tillgången.

Summan av denna utveckling är alltså att det nu, år 2017, är en oroande stor andel av den arbetsföra befolkningen i Europa och USA som står utanför arbetsmarknaden och förmodligen aldrig kommer att få ett arbete någonsin mer.

Samtidigt inträffade flyktingkrisen som innebär att miljontals människor från Mellanöstern och Afrika flyr till Europa från blodiga krig. Och den radikala islamismens terror spär på skräcken.

Alla de miljoner människor som står utanför arbetsmarknaden i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Sverige, Danmark och alla andra länder som tar emot många flyktingar undrar givetvis oroligt om samhällets resurser kommer att räcka till alla.

Hur blir det med sjukvården, äldreomsorgen och skolgången för våra barn när så få ska betala för så många?

I Sverige är det ungefär 3,5 miljoner privatanställda som ska försörja en befolkning på 10 miljoner. Lägg därtill de cirka 1,5 miljoner offentliganställda som också betalar skatt. Övriga i samhället är barn, ungdomar, pensionärer, studerande, arbetslösa, sjukskrivna osv. Siffror som rätt sällan nämns i den offentliga debatten.

Högerpopulisterna in på scenen

Det är då Jimmie Åkesson, Donald Trump, Marine Le Pen och alla de andra högerpopulisterna kliver in på scenen och säger sig kunna lösa problemen över en natt.

”Det enda man behöver göra är att kasta ut alla flyktingar och invandrare ur landet. Sen är problemet löst. Då har vi pengar så det räcker att försörja befolkningen i Europa och USA”.

Trump vill som bekant stänga gränsen mot Mexiko och har redan stoppat inresande från sju länder. Det är USA:s behov som går först. Övriga världen får klara sig bäst den vill.

Den rika västvärldens överblivna arbetare vill försäkra sig om att de ska få del av den livslånga välfärden även fast de inte längre kan få något arbete. De vill inte hamna på gatan. Det vill ingen. Deras krav är rimligt vilket statsapparaterna i västvärlden borde ha tänkt på och gjort något åt innan det gick för långt.

Människor som upplever att de är i nöd skriker hjälp tills någon hör dem. Nu skriker de hjälp genom att rösta på högerpopulister. Det gjorde tyskarna på 1930-talet också.

Det vi nu upplever är alltså resultatet av det marknadsliberala systemskiftet som började i slutet av 1970-talet, den ”konservativa revolutionen”. När marknadsekonomin får agera i full frihet i syfte att stärka kapitalägarnas kassor hamnar många människor utanför i den bitande kylan och de som hamnar utanför vill tillbaka in i värmen igen.

Sanningen är dock att det finns pengar och att det finns gott om pengar. Kapitalägarnas förmögenhet är tillbaka på samma nivå som före första världskriget, dvs ungefär sju gånger nationalinkomsten. Det finns pengar.

Och den akuta flyktingkrisen är över. Man behöver inte rösta på högerpopulister. Man kan fortsätta rösta på de demokratiska partierna. Allting kommer att ordna sig. Det handlar bara om att fördela de ekonomiska resurserna på rätt sätt.

Istället för att äga sju gånger nationalinkomsten kan kapitalägarna äga fem eller sex gånger nationalinkomsten. Sen är problemet löst. De stora svenska företagen som skatteplanerat i åratal kunde exempelvis börja betala skatt.

På det här sättet har ekonomi alltid styrt den politiska utvecklingen i världen. I Sverige är det exempelvis så att den internationella ekonomin alltid styrt vilka som regerar landet. Under ”rekordåren” fick socialdemokraterna väljarnas förtroende ”eftersom de levererade tillväxt och välfärd”.

Att den ekonomiska tillväxten egentligen berodde på att Europa behövde återuppbyggas efter kriget och därför köpte produkter av svenska exportföretag för amerikanska pengar (Marshallhjälpen) brydde sig inte den vanlige väljaren om. Eller kanske inte ens kände till.

När oljekrisen slog till 1973, då de oljeproducerande arabländerna hämnades på USA och västvärlden för förlusten i ett av de många krigen mot Israel, avstannade den ekonomiska tillväxten i väst.

I Sverige trodde väljarna att socialdemokratin tappat greppet eftersom den ekonomiska tillväxten inte bara fortsatte. Alltså röstades en borgerlig regering fram 1976. Väljarnas krav på fortsatt ekonomisk tillväxt förkläddes till en skräck för kärnkraften.

När inte heller de borgerliga kunde leverera ekonomisk tillväxt röstade de svenska väljarna åter fram socialdemokraterna till makten 1982.

Money talks.