utsikterinsikter.blogg.se

Församlingen förklarade att han var ”förbannad om dagen, förbannad om natten, förbannad då han sover, förbannad då han stiger upp. Förbannad är hans utgång och ingång”.

För säkerhets skull tillade församlingen orden ”Må herren aldrig förlåta honom”.

Vem var det nu som utsattes för denna svavelosande dom av den judiska församlingen i synagogan i Amsterdam år 1656?

Mannen som så till den milda grad förargat den judiska församlingen hette Benedict Spinoza och han och hans judiska familj hade flytt från Spanien och Portugal till Holland för att komma undan den katolska kyrkans inkvisition.

Men den judiska församlingen i Holland var inte nådig i sin kritik.

Anledningen var att Benedict Spinoza, eller Baruch Espinoza som han egentligen hette, som vuxit upp inom den judiska tron och själv var lärd i de gamla judiska skrifterna börjat intressera sig för naturvetenskap, matematik och filosofi.

Det som fick de troende judarna att explodera av ilska var att Spinoza vid 24 års ålder helt enkelt utsatte Bibeln för en kritisk vetenskaplig granskning för att försöka utröna om det gick att bevisa att Gud existerade och att Bibeln var en skrift upptecknad efter Guds instruktioner.

Inte oväntat fann Spinoza snart att det var omöjligt att vetenskapligt bevisa något sådant.

Bibeln bestod inte av Guds ord och texternas ursprung var ofta oklart och absurt, motsägelsefullt och definitivt omoraliskt.

Spinoza avvisade bestämt alla idéer om att judarna skulle vara Guds utvalda folk och han accepterade inga mirakler eftersom inget av detta vetenskapligt kunde bevisas.

Baruch Spinoza var alltså en person som i sig själv personifierade den stora krocken mellan religionen och naturvetenskapen på 1600-talet, den krock som uppstod lite överallt runt om i Europa vid den här tiden.

De religiösa dogmerna gick naturligtvis inte att vetenskapligt bevisa genom experiment på samma sätt som tyngdlagen, planeternas rörelser runt solen och andra naturlagar som vetenskapsmännen kunde studera och bevisa.

Ändå ska vi komma ihåg att Spinoza var djupt religiös men hans religion var snarare en panteistisk religion som gick ut på att Gud finns överallt - i naturen, i människan, ja i allt som finns på vår jord.

Baruch Spinozas stora bidrag till religionen och filosofin var hans beskrivning av den högsta kunskap som en människa kan uppnå.

Han förklarade att sedan vi lämnat den bedrägliga sinneskunskapen (det vi ser, hör, kan känna på osv) och den vetenskapligt organiserade kunskapen (där vi endast kartlägger och registrerar) så når vi till sist fram till vår förmåga att se tillvaron ”ur evighetens synvinkel” och då ser vi på samma sätt som Gud ser.

Vi börjar förstå vad det här egentligen handlar om.

Vi förstår vår egen obetydlighet, den ständiga förändringen hos allt levande och alltings tillfälliga natur mot en fond av universums oändliga väldighet som utan avsikter bara existerar så som vi och allt annat på jorden bara existerar för att det existerar.

Spinoza förklarade att – ställd inför evigheten - det bästa en människa kan göra är att leva det goda livet, lugnt och sansat, utan hat, utan nervös trängtan efter något märkvärdigt, bland goda vänner, med god mat och god dryck och utan dödsfruktan.

Den visa människan mediterar inte över döden utan över livet, menade Baruch Spinoza som levde ensam och som ägnade nätterna åt att filosofera.

På dagarna ägnade han sig åt sitt yrke. Han satt i sin lilla verkstad och slipade och putsade linser av glas.

Ett passande yrke för en man som ville lära människorna att se tillvaron lite klarare, bortom religionens och politikens förljugna påbud.

Baruch Spinoza var en god människa just för att han försökte befria människan och få henne att självständigt betrakta sin omvärld och självständigt dra sina egna slutsatser på ett lugnt och fredligt sätt.

Samma fridsamma ambition att förädla människornas intellektuella förmåga hade även en annan man som levde långt innan Spinoza presenterade sina tankar. Hans namn var Siddharta Gautama och han kom från den lilla staden Lumbini i Nepal vid Himalayas rand.

Siddharta Gautama föddes för ungefär 2 500 år sedan och hans stora bidrag till mänsklighetens historia är hans lära om upplysning vilket är detsamma som frihet från begär och ett andligt uppgående i ett högre tillstånd, "den frid som övergår allt förstånd".

Jag talar alltså om buddhismen som inte är en religion utan en filosofi.

En buddhist behöver förstå att allt i den mänskliga tillvaron är tillfälligt och förgängligt och att man behöver befria sig från sina begär efter materiella tillgångar.

För att utveckla sig ska buddhisten vara vänlig och medkännande, avstå från alkohol och droger, avstå från att skada eller döda allt levande, avstå från lögner, avstå från att törsta efter pengar och ägodelar, eftersträva en balanserad sinnesstämning med mera.

För en stressad västerlänning som ständigt jagar titlar, pengar, personlig bekräftelse och dyra ägodelar är buddhismen en närmast chockartad – men helt nödvändig – upplevelse.

Att inte begära något för egen del, att vara vänlig mot alla, att värna om allt levande, att alltid tala sanning och att söka balans i sin tillvaro är en klok väg för den som vill skapa goda samhällen.

När hundratals miljoner människor väljer fredlig samexistens har vi kommit någonstans här i världen, oavsett om det är Jesus från Nasaret, Siddharta Gautama, Baruch Spinoza eller någon annan genuint god människa som presenterar vägen för oss.

Att vända andra kinden till, att förlåta, att göra gott, att vara vänlig, att inte begära något för egen del, att vara generös mot andra, att inte skada eller döda andra levande varelser, att avstå makt – tänk om vi alla kunde få uppleva en värld som styrdes av sådana principer.

Fotnot: Målningen ovan är gjord av den polsk-judiske konstnären Samuel Hirszenberg (1865-1908) och skildrar filosofen och naturvetaren Baruch Spinozas möte med den judiska församlingen i Amsterdam.