utsikterinsikter.blogg.se

Så var det i rättegången mot den då 41-årige blandmissbrukaren Christer Pettersson när han i tingsrätten 29 maj 1989 ställdes till svars för mordet på Sveriges statsminister Olof Palme.

Det förstår ni väl själva att jag inte har något att göra med Palmemordet, förklarade Christer Pettersson när polisen kallade honom till förhör i december 1988.

Men det förstod inte polisen.

Problemet är bara att det rörande Palmemordet finns en mängd andra indicier och vittnesmål som inte alls handlar om Christer Pettersson.

Det är i själva verket så att ingenting pekar mot Christer Pettersson som gärningsman.

Han befann sig troligen, trots sitt nekande, utanför biografen Grand vid 21-tiden på mordkvällen. Han letade efter sin narkotikaleverantör Sigge Cedergren. Därefter begav han sig, precis som han själv berättade, till spelklubben Oxen på Oxtorgsgatan långt söder om mordplatsen.

Det var troligen så att mannen som vittnet Birgitta W såg - som ritade en teckning av mannen hon sett klockan 20.55 utanför Grand (bilden nedan) - var Christer Pettersson. Han hade några minuter dessförinnan fått veta av en kvinna, Eva F, att hans knarklangare hade gått på bio varpå han raskt begav sig till Grand.

Medierna och allmänheten har fått den felaktiga uppfattningen att Mårten Palme såg mannen följa efter paret Palme på deras promenad söderut längs Sveavägen.

Så var det inte i verkligheten. Mårten Palme såg mannen titta efter paret Palme men han såg honom aldrig följa efter föräldrarna.

Vittnet Pia E stod vid busshållplatsen strax söder om Grand vid samma tidpunkt och kunde med stor säkerhet berätta att ingen följde efter paret Palme. Hon såg ingen person i deras närhet. Hon följde dem med blicken just för att försöka se om det fanns livvakter omkring dem men det fanns överhuvudtaget ingen person som följde efter dem.

Mårten Palme berättade för polisen om den man han såg vid möbelaffären och polisen framställde en s k fantombild utifrån hans uppgifter. Den bilden har aldrig visats offentligt, inte ens vid rättegångarna mot Christer Pettersson.

Det talar starkt för att mannen Mårten Palme såg inte alls var lik Christer Pettersson.

I själva verket pekade Mårten Palme ut åtta (8) olika män före rättegångarna som han ansåg uppvisade likheter med mannen han sett utanför möbelaffären – bland andra en chilensk yrkesmördare, en italiensk ”gangster”, en österrikare och en kurd.

Det är likadant med Lisbeth Palme. Den som tror att hon utan tvekan endast pekade ut Christer Pettersson som Palmes mördare tror fullständigt fel.

Hennes vittnesuppgifter om mordet är i själva verket mycket märkliga:

Hon började på mordnatten (till polisen Åke Rimborn) med att påstå att det var två (2) gärningsmän som mördat hennes make. Hon hade sett de båda männen utanför paret Palmes bostad på Västerlånggatan i Gamla stan veckorna före mordet. Hennes uppfattning var att det rörde sig om två män från den kroatiska fascistgruppen Ustasja.

Därefter beskrev hon en man med bullig täckjacka och kort hals vilket var en beskrivning av vittnet Anders B, han som flydde in i Dekorimabutikens entré när skotten föll.

När Fantombilden publicerades 6 mars 1986 återkom Lisbeth Palme med nya uppgifter om gärningsmannen, uppgifter som underkändes av hovrätten eftersom motljuset från Dekorimabutiken, det hastiga händelseförloppet, hennes chocktillstånd och det faktum att hon inte förstod att skotten avlossades på nära håll gjorde att hon rimligen inte kunde ha någon uppfattning om mördarens utseende.

Eftersom åklagarna före vittneskonfrontationen i december 1988 hade berättat för Lisbeth Palme att den misstänkte var en missbrukare så hade hon inga problem att identifiera Christer Pettersson bland de prydliga statstjänstemän som omgav honom på videofilmen.

Att hon ”kände obehag” inför Christer Pettersson förklaras enklast med att alla normala människor skulle känna obehag inför denne missbrukare och våldsverkare, särskilt om de intalats att han kunde vara en kallblodig mördare.

Vittnet Lars J, som träffat Christer Pettersson ett 50-tal gånger (!) i Sollentuna och Rotebro, betraktade den flyende gärningsmannen i hörnet Luntmakargatan-Tunnelgatan sekunderna efter skotten. Han kunde med säkerhet berätta att det inte var Christer Pettersson som sprang förbi honom.

- Om det var han hade jag naturligtvis gjort den kopplingen, men det gjorde jag inte, förklarade Lars J för polisen.

Även vittnet Ann-Catrine R, som antingen på Malmskillnadsgatan eller Regeringsgatan minuterna efter skotten troligen betraktade den flyende gärningsmannen, visste vem Christer Pettersson var. Inte heller hon kände igen mannen som sprang förbi henne. Det var inte missbrukaren från Rotebro.

Christer Pettersson hade inget motiv att mörda Olof Palme. Han hade ingen kunskap om skjutvapen, han hade inte tillgång till något skjutvapen, han hade aldrig sett Palme under mordkvällen och han hade faktiskt alibi för mordtiden. Två vittnen hade sett honom i Rotebro samtidigt som skotten föll. Det ena vittnet tyckte inte ens om Christer Pettersson men medgav ändå att det var honom han sett på väg från tågstationen till lägenheten.

Den enda person som bevisligen är oskyldig till Palmemordet är Christer Pettersson, förklarade Palmeåklagaren Kerstin Skarp vid en pressträff i februari 2016. Hans fall har prövats av tingsrätten, hovrätten och Högsta domstolen och han har befunnits oskyldig.

Sedan kan Gert Fylking och alla andra mediefigurer påstå vad de vill.

Advokaten Pelle Svenssons inhopp i mordutredningen drygt 10 år efter mordet var ingenting annat än ett gigantiskt fiasko. Det så kallade ”bombmannens testamente” visade sig vara en bunt blanka papper på vilka Svensson själv för hand skrivit ett antal rubriker. Det var allt.

Hans påstående om att "bombmannen" Lars Tingström visste var mordvapnet dumpats visade sig vara luft. Ställd inför frågan förnekade han all kännedom om saken och påstod att uppgifterna om vapnet var fria fantasier från medierna.

I Sverige kan uppenbarligen vad som helst passera. Allmänheten har en obehaglig förmåga att lita på myndigheterna. Ledande socialdemokrater som Ulf Dahlsten, Lisbeth Palme och Stefan Löfven har gång på gång upprepat mantrat om Christer Petterssons skuld. Utan minsta bevis.

Istället bör vi alla fundera över varför följande vittnen aldrig kallats till några rättegångar:

Leif K som såg en man med walkie talkie i en gränd utanför paret Palmes bostad vid 19.30-tiden på mordkvällen.

Ulla S som såg två män med walkie talkie vid Gamla stans tunnelbanestation några minuter innan paret Palme kom dit. En av männen övervakade den perrong där paret Palme skulle åka till city och den andre övervakade deras väg till tunnelbanan.

Per M som såg en man följa efter paret Palme i trappan ner till tunnelbanestationen, en man vars signalement starkt påminner om den ene av de män som Ulla S noterade i Gamla stan någon minut dessförinnan.

Margareta S och Anneli K som såg en medelålders man stirra in i den tomma biograffoajén minuterna innan paret Palme lämnade föreställningen ”Bröderna Mozart”. Margareta S fick tillsammans med polisen göra en fantombild av mannen hon sett, en bild som aldrig visats offentligt. Margareta S förklarade att mannen hon sett inte alls påminde om den 41-åring (Christer Pettersson) som polisen gripit misstänkt för mordet.

Gudrun W som såg en man som i allt väsentligt såg ut som gärningsmannen vid 22.40-tiden utanför biografen Grand på mordkvällen.

Magnus P som noterade en man med walkie talkie cirka 200 meter från mordplatsen endast några minuter efter mordet. Mannen gick hastigt söderut bort från Sveavägen medan han talade i sin kommunikationsradio.

Det fanns 1999, enligt Granskningskommissionen,  inte mindre än 179 inrapporterade vittnesiakttagelser av män med kommunikationsradio/walkie talkie i paret Palmes närhet.

En man stod vid  biografen Grand klockan 21.20 då filmen precis börjat. En man stod vid Hötorgets t-central, mittemot den blivande mordplatsen, sex minuter före mordet. En man med walkie talkie stod på Tunnelgatans västra sida drygt en minut efter mordet.

Säkerhetspolisen granskade alla vittnesmål om män med walkie talkie direkt efter mordet och kom i en rapport i april 1986 fram till att paret Palme övervakats under mordkvällen. Det fanns signalementsmässig överensstämmelse mellan två män från Gamla stan till Grand och mordplatsen och en tredje man kunde skönjas i vittnesmaterialet.

Säpo-rapporten är hemligstämplad.

Det är i själva verket så att rättegångarna mot Christer Pettersson är en av de största rättsskandalerna i svensk kriminalhistoria. Det menar i alla fall kommissarie Alf Andersson som i tio års tid arbetade med Palmeutredningen.

Många miljoner kronor och oerhört lång tid ägnades åt ett spår som var en återvändsgränd.

Alf Andersson försökte gång på gång övertyga spaningsledaren Hans Ölvebro och vice spaningsledaren Ingemar Krusell om att man borde granska Palmes allra farligaste politiska fiender, personerna på den yttersta högerkanten i svensk och internationell politik.

Här fanns starkt Palmefientliga personer inom World Anti Communist League (WACL), Europeiska Arbetarepartiet (EAP), "Leongruppen" inom Stay Behind, Friheten i Sverige, stiftelsen Contra, St Michaelsorden, Ungsvenska klubben, Norrmalmspolisen, Baltiska kommittén, Säpo, föreningen Societas Avantus Gardiae och andra sammanslutningar.

I Estniska huset på Wallingatan 32-34, några hundra meter från Grand och mordplatsen, träffades vid tiden för mordet ett 25-tal nazister som var anställda vid eller hade nära kopplingar till Stockholmspolisen. Utanför dessa lokaler såg ett vittne en ledande person inom en svensk extremistorganisation klockan 22.45 på mordkvällen. Mannen försökte dölja sitt ansikte för vittnet.

Men kommissarie Alf Andersson talade för döva öron.

Det är naturligtvis djupt upprörande att ledande svenska mediepersonligheter och poliser envist hävdar att Christer Pettersson var Olof Palmes mördare och det är lika upprörande att den svenska staten så envetet förföljde missbrukaren från Rotebro.

Han var sannerligen inte Guds bästa barn. Han misshandlade människor, han missbrukade både alkohol och narkotika och han dödade en person med en bajonett i samband med ett gatuslagsmål.

Men Palmes mördare?

Nej, nej.

Det var inte det som hände den där dystra kalla fredagkvällen för drygt 31 år sedan.

Låt oss istället intressera oss för sanningen.