utsikterinsikter.blogg.se

För att förstå dagens Sverige behöver vi ta oss tillbaka nästan 90 år i tiden. Då inleddes nämligen ett samarbete som fortfarande har betydelse för landets ekonomiska och politiska situation.

En av Asea-direktören Sigfrid Edströms affärsbekanta från 1928 och framåt var Marcus ”Dodde” Wallenberg Jr. Familjen Wallenberg hade sedan mitten av 1800-talet byggt upp sin stora förmögenhet med Stockholms Enskilda Bank och investmentbolaget Investor som bas.

Svenskt näringsliv dominerades på 1920-talet av finansmannen Ivar Kreuger men den situationen förändrades dramatiskt i början av 1930-talet.

Wallenbergarnas Stockholms Enskilda Bank sade nämligen nej till att ge ytterligare krediter till den svårt skuldsatte Kreuger vilket innebar att Kreugerimperiet kraschade och familjen Wallenberg kunde ta över delar av företagsimperiet och driva det vidare med god lönsamhet.

Riksbanken och andra ledande svenska banker var redo att försöka hjälpa Kreuger, som vid denna tidpunkt var den överlägset störste ägaren av svenskt näringsliv, ur knipan men familjen Wallenberg avstod från att bidra med mera pengar.

När storkonkursen var ett faktum begick Ivar Kreuger 1932 självmord på ett hotellrum i Paris.

En epok i svenskt näringsliv var över och en annan tog vid.

Wallenbergs favoritdirektör tar över

Familjen Wallenberg, som ursprungligen hette Hansson och kom från en liten ort utanför Norrköping, besteg tronen som landets ledande finans- och industrifamilj.

Marcus ”Dodde” Wallenberg Jr intresserade sig för Asea i Västerås. Han såg potentialen i företaget och erbjöd Sigfrid Edström ett samarbete. Så blev det.

Wallenbergfamiljen har därefter genom decennierna blivit en allt större ägare i Asea och sedermera även i ABB.

En av Marcus Wallenbergs favoritdirektörer var Curt Nicolin. Mellan åren 1961 och 1976 var Nicolin verkställande direktör för Asea i Västerås och därefter fram till 1991 företagets styrelseordförande. Under Nicolins tid utvecklades Asea mycket positivt och gick mot slutet av hans Asea-period samman med det schweiziska bolaget Brown Boveri och bildade den världskoncern vi i dag känner som ABB. Fortfarande med svenskt huvudkontor i Västerås.

Tack vare Asea och ABB kunde Västerås utvecklas till en av Sveriges största – och rikaste – kommuner. Staden var liten och obetydlig i början av 1900-talet men växte så det knakade i takt med Aseas försäljningsframgångar.

Faktum är att Västerås och Linköping är de två svenska städer som ökat sin befolkning mest av alla svenska städer i relation till befolkningsmängden år 1900.

De delar som ABB senare tvingades sälja köptes och drevs vidare av andra stora internationella företagskoncerner och då fortfarande i Västerås.

Det är således inte särskilt förvånande att kommunpolitikerna i Västerås genom decennierna intagit en ödmjuk, för att inte säga servil, hållning gentemot Asea/ABB och senare även till de övriga multinationella teknikföretagen.

Den ständiga fasan i kommunhuset är att någon bolagsstyrelse någonstans (särskilt i Zürich) ska finna det lämpligt att omlokalisera verksamheten till någon annan stad i Sverige eller i utlandet.

Västerås har aldrig under 1900-talet, likt exempelvis Örebro, Uppsala och Norrköping, kunnat förlita sig på att stora statliga verk och myndigheter ska ordna försörjningen för medborgarna i kommunen.

Västerås har alltid fått lita på det privata näringslivets prestationer på marknaden och på att bolagsägarnas kritiska granskning av verksamheten ska falla ut till stadens fördel även i framtiden. Sådant präglar människorna en stad. Det gäller att vara på tårna och prestera den stad som bolagsägarna finner attraktiv både för företagsdriften och för medarbetarnas välbefinnande vad gäller boendemiljöer, skolor, barnomsorg etc.

När det näringsliv som ska vara lönsamt och leverera jobb dessutom är starkt teknikfokuserat och dominerat av ingenjörer förstår alla vad som i huvudsak avhandlas vid lunchbord och på kafferaster i Västerås.

Aseaström av pengar till Wallenberg

Familjen Wallenberg har tack vare Asea och dess anställda i Västerås genom åren byggt upp en betydande egen förmögenhet. Den i Västerås så omhuldade ”Aseaströmmen” då verkstadsarbetarna varje morgon plikttroget cyklade till arbetet är i själva verket en bild av hur tusentals människor träget i ur och skur levererat miljardtals kronor till en enda allt rikare svensk finansfamilj.

Marcus Wallenberg,som med stark hand styrde familjeföretaget, tyckte i slutet av 1970-talet uppenbarligen att Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) behövde en kraftfull och hårdför man vid rodret och skickade därför 1976 in Curt Nicolin som ordförande.

Nicolin hade gjort sig känd som en tuff direktör som utan tvekan kunde rationalisera fram vinster till aktieägarna när helst så önskades. Alla ska bli kända för någonting.

Det var alltså samma år som de borgerliga riksdagspartierna efter 44 år av socialdemokratiskt styre vann ett val och kunde bilda regering. En ny politisk vind blåste i Sverige. Det var dags för en ny agenda.

Curt Nicolins tid som SAF-ordförande innebar direkt att arbetsgivarna under hans ledning bytte roll från att vara endast arbetsgivare till att bli en mycket målmedveten aktör i den offentliga politiska debatten i Sverige.

Arbetsgivarna var inte längre tysta. Wallenbergarna hade alltid hyllat principen att verka utan att synas men nu var den diskreta tiden över.

 Bolagsägarna hade tröttnat rejält på den politiska vänsterorienteringen i landet. Socialister och kommunister stod i vägen för näringslivets utveckling. Det numera så omtalade företagsklimatet i Sverige var väl, milt uttryckt, inte så där väldigt positivt när proggrörelsen på 1970-talet sjöng om ”Staten och Kapitalet” och en självsäker kår av vänsterdebattörer bestämde vad som var politiskt korrekt  att säga i medierna.

Numera är det som bekant precis tvärtom. Nu står socialdemokratiska kommunalråd på led för att försöka blidka Svenskt näringsliv och dess granskare av företagsklimatet i kommunerna.

Från LO-borgen på Norra Bantorget i Stockholm hade det på 1970-talet dessutom utkommit ett för de förmögna bolagsägarna mycket oroande förslag om löntagarfonder. LO-ekonomen Rudolf Meidner hade tänkt ut ett system för staten att överföra delar av de privata bolagsvinsterna till särskilda fonder som skulle kontrolleras av fackföreningsrörelsen.

Måttet var rågat för arbetsgivarna. In på scenen skickades Curt Nicolin. Tre år senare bildades SAF:s och Industriförbundets tankesmedja Timbro. Här skulle skrivas artiklar, här skulle ges ut böcker, här skulle debatteras i radio och tv. Företagsklimatet behövde radikalt förändras. Svenska folket skulle uppfostras i att tänka marknadsekonomiskt. Det fick vara slut med idéer om ”fondsocialism” och kritiska artiklar om kapitalismen.

Öppen strid mellan Palme och Nicolin

Det är i rollen som stridbar frontfigur för ett ideologiserat SAF som minnet av Curt Nicolin är starkast, skrev SvD:s näringslivsredaktör Fredrik Braconier när Nicolin gick bort 2006.

Medierna brukar tycka om att spetsa till konflikter för att kunna skriva slagkraftiga rubriker och ”sälja” nyheter. I det här fallet skulle nog medierna utan tvekan beskriva händelseutvecklingen som en öppen strid mellan socialdemokraternas partiordförande Olof Palme och Svenska Arbetsgivarföreningens ordförande Curt Nicolin.

Palme berättade offentligt att han satte arbetarnas väl framför storfinansens, något som SAF under Nicolins ledning givetvis inte kunde acceptera.

Hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse, kallade Palme arbetsgivarnas tankesmedja Timbro i ett berömt tal. Det gamla ordet ”kolportör” som betyder ungefär ”kringvandrande försäljare av dålig litteratur” syftade alltså till att misstänkliggöra och nedvärdera näringslivets mediekampanjer.

Nationalekonomen Lars Jonung menade att löntagarfonderna skapade en klyfta mellan näringslivet och regeringen Palme och bidrog till att många svenska företag lämnade landet. De mest namnkunniga var Ingvar Kamprad (IKEA), familjen Rausing (Tetra Pak) och familjen Persson (H&M).

Ingvar Kamprad skrev 1942 in sig som medlem i den fascistiska Nysvenska rörelsen.

Han donerade pengar till rörelsen och värvade medlemmar. Dessförinnan var han även medlem i det nazistiska partiet Svensk socialistisk samling (SSS). Kamprad har i efterhand kallat detta för ”förvillelser” och något som skedde under inflytande av hans tyskättade och naziinfluerade familj där särskilt faderns konservativa, nationella och antikommunistiska hållning hade betydelse.

Även familjen Rausing från Råå utanför Helsingborg hade kopplingar till nazismen. Grundaren av företaget TetraPak Ruben Rausing gav nämligen ekonomiska bidrag till Sveriges Nationella Förbund (SNF). Tetra Paks ledning övertogs senare av Ruben Rausings båda söner Hans Rausing och Gad Rausing medan den tredje sonen Sven Rausing stod utanför familjeföretagets skötsel.

Enligt den amerikanska tidskriften Forbes Magazine är Hans Rausing, bosatt utanför London, i dag en av världens rikaste privatpersoner med en personlig förmögenhet på cirka 10 miljarder dollar.

Som vanligt i Sverige slutade även frågan om löntagarfonderna med en kompromiss.

Löntagarfonderna infördes visserligen av den socialdemokratiska regering som tillträtt 1982 efter sex rätt förvirrade och stökiga borgerliga år vid makten, men löntagarfonderna såg inte alls ut som Rudolf Meidner ursprungligen tänkt sig. De var en urvattnad blek kopia. Den socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt deklarerade mer eller mindre öppet att han för sin del inte såg någon riktig poäng med löntagarfonderna.

SAF och Industriförbundet  (nuvarande Svenskt Näringsliv) fortsatte dock med sina näringslivsvänliga mediekampanjer under hela 1980-talet. Skräcken fanns fortfarande bland bolagsägarna för att fonderna, om ingen bromsade, skulle bli farliga verktyg i ett tilltagande förstatligande av svenskt näringsliv. Dessutom menade storfinansens företrädare att hela den politiska inriktningen i Sverige behövde förändras till att bli mer näringslivsinriktad.

De ledande bolagsägarna drev helt enkelt på för att även i framtiden kunna åtnjuta bolagsvinster i mångmiljardklassen.

Hatkampanj mot personen Olof Palme

När sakargumenten inte längre bet gled attackerna mot socialdemokratin över i en allt starkare hatkampanj riktad mot personen Olof Palme.

Med sig på vagnen hade nu arbetsgivarna – vare sig de ville eller inte - inte endast det svenska näringslivet utan även de svenska nazister, fascister och högerextremister som såg Palme som en sovjetvänlig kommunist. 

Palme utsattes också för hårda politiska attacker i riksdagen och då främst från moderatpolitiker som Carl Bildt, Gösta Bohman och Ulf Adelsohn. Löntagarfonderna var ett rött skynke för både bolagsägarna och moderaterna.

Vi ska minnas att det parti som i dag kallas Nya Moderaterna bildades av de förmögna svenska bolagsägarna i början av 1900-talet med syftet att stoppa de hotfulla liberala och socialistiska idéer som svepte in i Sverige från kontinenten. På den tiden hette partiet Allmänna valmansförbundet för att senare byta namn till Högerns riksorganisation och sedan till Högerpartiet och Moderata Samlingspartiet.

Den nära förbindelsen mellan riksdagspartiet och de stora bolagsägarna i Sverige illustreras av att industrimannen och godsägaren Gustaf Fredrik Östberg som ivrigt understödde  bildandet av ett högerparti 1904 ett par år tidigare aktivt medverkat till bildandet av Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF).

Man kan kort sagt beskriva svensk politik under 1900-talet som att högerpartiet/moderaterna gick hand i hand med SAF medan socialdemokraterna gick hand i hand med LO. Löntagarfonderna var alltså inte endast en sakfråga i tiden på 1980-talet utan en historisk symbol- och ödesfråga på svensk arbetsmarknad. Frågan var ytterst om det var arbetsgivarna eller fackföreningsrörelsen som skulle äga företagen.

Svaret blev, som bekant, att det var arbetsgivarna som skulle äga företagen även i fortsättningen. Det privata ägandet avskaffades inte. Arbetarna tog inte ”makten över produktionsmedlen” för att citera Karl Marx.

Den borgerliga regering som vann valet 1991 avskaffade löntagarfonderna och socialdemokraternas ledare Ingvar Carlsson – som vårvintern 1986 efterträtt den mördade Olof Palme - lovade dyrt och heligt att de aldrig mer skulle införas i Sverige.

Att det marknadsekonomiska tänkandet slog igenom på bred front i Sverige under 1980- och 1990-talen är ett odiskutabelt faktum. Vi kan tala om ett paradigmskifte. Intresset för aktier, börskurser och företagande steg kraftigt i de breda folklagren.

Aktieklippare även i medelklassen

Utöver den redan frälsta överklassen började även medelklassen att resonera i marknadsekonomiska termer. Till och med inom delar av LO-kollektivet blev marknadsekonomi ämnet på modet. Det gällde kort sagt att försöka berika sig genom att som privatperson bli mer aktiv på finansmarknaden och att nyttja värdestegringarna på bostadsrätter och villor till sin egen fördel.

När man inte kunde öka sin inkomst via fackföreningarna fick man vackert försöka bli rik på egen hand istället.

Olof Palme hade genom sin politiska inriktning stått i vägen för marknadsekonomins frammarsch i Sverige. När han försvann från den politiska scenen låg vägen öppen för marknadsliberalerna.

Staten och kommunerna förväntades arbeta effektivare så att inkomstskatterna kunde sänkas ytterligare.

Socialdemokraterna återtog visserligen makten i riksdagsvalet 1994 men med den tidigare finansministern Göran Persson som statsminister – han efterträdde Ingvar Carlsson 1996 - fortsatte politikens fokus att ligga på ekonomi. Denna fokusering fortsatte och tilltog när den borgerliga alliansen innehade regeringsmakten 2006-2014.

Industriproduktionen rationaliserades. Robotar och datorer utförde tusentals jobb som tidigare skötts av människor. Efterfrågan på arbete översteg tillgången. Inom tjänstemannasektorn bantades organisationerna. Att sköta flera personers jobb blev alltmer vanligt. Istället för att betala tre heltidslöner till tre personer kunde företagen få tre personers jobb utfört av en enda person utan att det kostade mer än kanske 1,5 lön.

Under det ständiga hotet om arbetslöshet blev arbetare och tjänstemän medgörliga. De kollektiva protesterna försvann. Var och en löneförhandlade individuellt. Det gällde att jobba på utan att klaga.

När kroppen och hjärnan till sist kollapsade under trycket föll man i famnen på en sjukskrivande läkare för att några månader senare få veta att man, trots utmattningen, skulle inställa sig på arbetsförmedlingen och ”göra sig anställningsbar” var som helst i Sverige.

Och så vidare.

Den socialdemokratiska välfärdsstaten, ”folkhemmet”, var raserad.

Man kan väl summera utvecklingen under dessa år i Sverige med att den handlingskraftige Asea-direktören Curt Nicolin även som SAF-ordförande levererade resultat till bolagsägarna och gick vinnande ur striden mellan socialism och marknadsekonomi. Sverige förvandlades på ungefär tio år från ett socialistiskt präglat till ett marknadsekonomiskt präglat land.

Till denna ideologiska förvandling medverkade ”kolportörerna” i Timbro på ett avgörande sätt.

För SAF:s och Timbros meningsmotståndare Olof Palme slutade det som bekant på ett annat sätt.