Kvällen då Olof Palme mördades. Del 7.
MEDIERNAS FÖRSTA RAPPORTER OCH RIKSLARMET
00.06
Olof Palme dödförklaras på Sabbatsbergs sjukhus.
00.15
Tidningarnas telegrambyrå (TT) får bekräftat från polisens sambandscentral att Palme mördats.
00.20
TT skickar ut ett kort telegram till landets nyhetsredaktioner om att Palme är död. Då har det gått nästan en timme sedan mordet.
00.45
Vice statsminister Ingvar Carlsson anländer tillsammans med finansminister Kjell-Olof Feldt och ytterligare några statsråd till Rosenbad. De sammanträder för att utse en ny partiordförande som därefter även ska utses till ny statsminister.
01.10
Riksradion bryter det ordinarie programmet och meddelar att Palme mördats. Då har det gått nästan två timmar sedan mordet. Därefter sänds sorgemusik hela natten. Polisen har i detta läge fortfarande inte gått ut med något rikslarm om att Sveriges statsminister är död och att gärningsmannen är på fri fot.
01.30
På mordnatten, efter det att riksradion berättat om mordet, hörde ett äldre par bosatt på fjärde våningen i ett bostadshus på Alströmergatan 45 i Stockholm ett intensivt högt ljud som påminde starkt om en kodad radiosändning.
Ljudet kom från byggkontoret på den oinredda vinden ovanför parets lägenhet. ”Sändningen” pågick i ungefär en timme.
Paret bedömde att det rörde sig om en sändning på morsealfabetet men att det inte var någon person som satt och sände på vinden utan att det var en mycket snabb automatisk sändning. Kvinnan i paret hade under kriget arbetat med att avlyssna automatiska tyska radiosändningar och ljudet från vinden på mordnatten påminde starkt om ljudet från sådana sändningar.
Mannen i paret tyckte sig till och med kunna urskilja vissa bokstäver på morsespråket.
Kvinnan informerade spaningsledningen men fick ingen återkoppling. Däremot blev hon uppringd av en man från Televerket Radio i Farsta som bad henne så detaljerat som möjligt nedteckna berättelsen om den mystiska radiosändningen vilket hon gjorde i ett brev och skickade brevet till mannen på Televerket.
Därefter hörde hon ingenting mera om saken från polisen eller Televerket.
Den oinredda vinden byggdes senare om till lägenheter och i en av lägenheterna flyttade en i utredningen bekant person in hösten 1988, nämligen polismannen, vapenhandlaren och högerextremisten ”Ö”.
Den kodade radiotrafik som vittnet Kjell F hörde på sin radiomottagare från cirka klockan 22.30 på mordkvällen följdes således upp med en radiosändning från en oinredd vind i centrala Stockholm cirka två timmar efter mordet.
USA:s ambassad i Stockholm registrerade också en kraftigt förhöjd radiotrafik i centrala Stockholm timmarna före mordet. Strax före skotten tystnade trafiken.
Alströmergatan ligger på norra Kungsholmen, fågelvägen knappt två kilometer väster om Sveavägen. Svenska Stay Behind hade sedan 1979 sina lokaler på Fleminggatan på Kungsholmen, ett stenkast från Alströmergatan.
Det bör egentligen inte vara så svårt för svenska myndigheter att få fram information om den aktuella sändningen om den nu inträffade i verkligheten.
All radiotrafik i Stockholm övervakades av Televerket Radio där ”Ö:s” gode vän den före detta militären ”G” var säkerhetschef vid tiden för mordet. Det kan till och med finnas en inspelning av sändningen.
Ännu en av Palmeutredningens gåtor.
02.05
Polisen sänder ut sitt första rikslarm om mordet. Två gärningsmän med kopplingar till den fascistiska kroatiska organisationen Ustasja efterlyses.
”Signalement på gärningsmän efter beskjutning av Sveriges statsminister: 2 gärningsmän, 40-45 år, mörkhåriga, en av gärningsmännen är påfallande lång, en av männen var iklädd mörkblå täckjacka, tillhör ev Ustasjarörelsen."
Det var polismannen Åke Rimborn som förhört Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus direkt efter mordet som lämnade underlag till larmtexten.
Larmet ändrades fyra gånger under natten och morgonen, men uppgiften om två gärningsmän fanns hela tiden kvar. Uppgiften om den kroatiska separatiströrelsen Ustasja togs bort redan i första ändringen.
Uppgiften korrigerades till en gärningsman i det rikslarm som sändes ut sedan Hans Holmér på lördagsförmiddagen den 1 mars tagit över som spaningsledare. Redan på mordnatten rådde således stor förvirring kring gärningsmannens signalement på grund av att polisen endast koncentrerade sig på de uppgifter som den chockade och upprörda Lisbeth Palme lämnade.
Efter påståendet om två män från Ustasja började hon tala om en enda gärningsman med kompakt kropp och kort hals som var klädd i en ”bullig” blå täckjacka. Det var en beskrivning av vittnet Anders B. Hon klargjorde i detta läge att hon endast sett gärningsmannen bakifrån och därför inte kunde lämna några uppgifter om hans anletsdrag.
När polisen den 6 mars 1986, nästan en vecka efter mordet, publicerade Fantombilden av mördaren hörde Lisbeth Palme av sig till polisen med synpunkter kring mördarens utseende.
När Lisbeth Palme nästan tre år efter mordet, till polisens och åklagarnas stora förvåning, plötsligt pekade ut den förtidspensionerade missbrukaren Christer Pettersson som gärningsman inträdde en 10 år lång ofruktbar period i mordutredningens historia.
Flera andra mordplatsvittnen, som de facto såg gärningsmannen, berättade direkt efter mordet för polisen att det endast fanns en gärningsman och att gärningsmannen var bredaxlad och klädd i en mörk knälång rock och hade en mörk stickad mössa/keps på sig. Mordvapnet var en stor revolver med lång pipa. Han rörde sig effektivt. Han sprang målmedvetet, spänstigt och smidigt från platsen. Han var inte en missbrukare utan snarare en man som fått militär eller polisiär träning.
När Christer Pettersson misstänktes för mordet visste spaningsledningen att det fanns väldigt många rapporter om män med walkie talkie vid paret Palmes bostad, på Gamla stans tunnelbanestation, vid biografen Grand och vid mordplatsen.
Spaningsledningen visste också att flera vittnen, bland annat Margareta S och Anneli K vid Grand, beskrivit män som inte alls såg ut som Pettersson. Inte heller den fantombild som tagits fram baserad på Mårten Palmes uppgifter användes i rättegångarna mot Christer Pettersson vilket starkt talar för att bilden inte överensstämde med Petterssons utseende.
Hovrätten förklarade också i sin friande dom i november 1989 följande:
”Vad som framkommit om Christer P:s personlighet och livsföring – en förtidspensionär som missbrukar sprit och narkotika – talar snarast mot att han skulle begå ett brott som det nu aktuella.
Visserligen har Christer P tidigare gjort sig skyldig till allvarliga våldsbrott men det har då rört sig om tämligen momentana aggressionsutbrott. Såvitt framkommit har Christer P aldrig tidigare gjort sig skyldig till den typ av planlagt våldsbrott som det synes vara fråga om i detta fall”.
Polisutredningen hade möjligheter att redan från början hamna rätt men den hamnade istället fruktansvärt fel. Det hade räckt med att lyssna på mordplatsvittnenas beskrivning av gärningsmannen för att förstå vilket signalement som var det rätta. Det hade räckt med att sända ut ett rikslarm direkt efter mordet. Det hade kanske till och med hade räckt med att polispatrullen på David Bagares gata vänt bilen och kört ner till Regeringsgatan och därifrån till fots försökt gripa mördaren.
04.00
SVT:s Rapport sänder den första nyhetssändningen om mordet. Sverige är i chock.
05.15
Ingvar Carlsson, som knappt fyra timmar senare ska utses till ny partiordförande för socialdemokratiska partiet, berättar på en presskonferens vad som hänt under natten.
06.00
Flera svenska morgontidningar berättar om mordet i förstasidesartiklar. Informationen om gärningsmannen är knapphändig och förvirrad. Kvällstidningarna som kommer ut på eftermiddagen ger en fylligare bild av mordkvällen men texterna innehåller flera felaktigheter.
Polisen hade inte reagerat på mordet med den effektivitet som hade krävts vilket starkt försvårar för medierna att förmedla en korrekt bild av händelseförloppet. De är trots allt helt beroende av uppgifter från polisen.
08.00
SVT:s Aktuellt sänder en nyhetssändning med anledning av mordet.
10.00
Brottsplatsundersökningen inleds. Brottsplatsen i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen har dock kontaminerats då många människor rört sig på platsen under natten. Avspärrningen har varit alldeles för begränsad.
10.50
Stockholms länspolismästare Hans Holmér, som med anledning av mordet hastigt återvänt från en resa till Dalarna där han skulle ha deltagit i Vasaloppet, tog omedelbart det operativa befälet över mordutredningen när han återkom till Stockholm. Han sade sig ha hört om mordet samma morgon på det hotell i Borlänge där han övernattat mellan fredagen och lördagen.
Någon formell utnämning av Holmér skedde inte men han hade den socialdemokratiska regeringens stöd och fick därför fortsätta med det uppdrag han precis åtagit sig.
Holmér hade ingen erfarenhet av att operativt leda mordutredningar vilket ledde till ett antal allvarliga missgrepp under det första årets utredning. Främst kännetecknades utredningen av brist på struktur. Förhör och undersökningar genomfördes inte alls eller genomfördes slarvigt.
Den envetna och helt resultatlösa inriktningen på PKK framstår också som djupt oprofessionell. Det finns misstankar om att ”PKK-spåret” i själva verket planterades i utredningen av den turkiska säkerhetstjänsten.
I historiens ljus 30 år efteråt framstår det dock som om Holmér trots allt inte var den katastrof för utredningen som senare spaningsledningar och även journalister försökt göra gällande.
Hans Holmér talade direkt om en professionell mördare, han insåg att männen med walkie talkie förmodligen var inblandade i mordet och han publicerade Fantombilden som faktiskt på sakliga grunder fortfarande inte kan avvisas som irrelevant. Två andra vittnen (Birgitta W och Gudrun W) beskriver i huvudsak samma utseende på de män/den man de iakttog vid biografen Grand under mordkvällen.
Å andra sidan går det heller inte att bevisa att den man som tecknerskan Susanna T såg på Smala gränd hade med mordet att göra. Fantombilden är egentligen också en av Palmeutredningens gåtor. Den kan vara relevant men lika gärna irrelevant.
Med tanke på spaningsledaren Hans Ölvebros precis lika envisa inriktning på en ensam gärningsman får man nog säga att ledande representanter för polis och åklagarväsende har, åtminstone i Palmeutredningen, haft en benägenhet att låsa siktet på särskilda spår lite väl tidigt och lite väl kompromisslöst.
Att, som i Ölvebros fall, i praktiken helt enkelt strunta i männen med walkietalkie framstår som enoprofessionell attityd till uppdraget. Inte heller åklagarna Jan Danielsson, Anders Helin, Jörgen Almblad och Solveig Riberdahl tycks ha insett att utredningen hamnat i en tunnel.
Den breda förutsättningslösa utredningen öppen för nya fakta har lyst med sin frånvaro i många år. Pressen att hitta en mördare har givetvis varit stor både från politiker, medier och allmänhet. Men pressen har hela tiden handlat om att hitta rätt mördare, inte en gestalt gripen ur luften. Under det år som Holmér ledde utredningen präglades arbetet snarare av ständiga maktkamper och konflikter mellan Holmér och de vid den tiden tjänstgörande åklagarna.
Holmér ville inte stanna utan beordrade Rolf Dahlgren att ”sakta rulla förbi”. Under rundresan i Stockholm stannade de flera gånger på olika platser där Holmér samtalade med olika okända personer.
Jerry Martinger berättade omgående om Rolf Dahlgrens uppgifter för polisöverintendenten Roland Ståhl vid Rikskriminalpolisen som tog uppgifterna på allvar och lovade undersöka dem närmare.
Sedan inträffade under flera år en rad märkliga händelser.
Rolf Dahlgren själv vågade inte längre bekräfta att han berättat om Holmérs rundresa i Stockholm på mordnatten eftersom han säger sig ha ”blivit utsatt för påtryckningar”.
Rolf Dahlgren dog 1994. Han ska ha begått självmord men omständigheterna är oklara.
En rättsprocess mot Jerry Martinger sätts plötsligt igång. Huvudanklagelsen går ut på att Martinger under år 1999 skulle ha ringt ett antal telefonsamtal till ett flertal för honom okända personer och då trakasserat dessa personer.
Ett av samtalen ska ha ringts från en telefonkiosk samtidigt som Martinger bevisligen befann sig i sitt hem. Ett annat samtal ska ha ringts från en annan telefonkiosk samtidigt som Martinger befann sig på en restaurang och åt middag med 12 poliser från Huddinge.
Varor beställs i Martingers namn, hans telefon avlyssnas, hans samtal kopplas till helt okända personer, någon stjäl hans post, brev som han skrivit sprättas upp och innehållet försvinner, någon vandaliserar hans bil, okända män kommer fram till honom på stan och uppmanar honom att sluta med påståendena om att Holmér befunnit sig i Stockholm på mordkvällen, okända män ringer till Martinger från telefonnummer som inte kan spåras och ställer frågor om Palmemordet mm.
Polisöverintendenten Roland Ståhl berättar för Jerry Martinger att han hamnat i problem inom polisen på grund av att han vill utreda Hans Holmérs förehavanden under mordkvällen.
Roland Ståhl dör oväntat. Andra personer som Martinger informerat om saken dör också hastigt – den socialdemokratiske politikern John-Olle Persson, den moderate riksdagsmannen Anders Andersson, den moderate politikern Seppo Friari och den tidigare chefsåklagaren Sven Högberg.
Jerry Martinger döms – trots att han hade alibi för flera av de påstådda telefonsamtalen – för de telefonsamtal han påstods ha ringt. Martinger får lämna sitt uppdrag som politiker och sitt arbete som åklagare.
Är allt bara ett antal slumpmässiga händelser som inte alls hör samman med varandra och inte heller med Palmemordet?
Eller utsattes Jerry Martinger för en komplott som syftade till att misskreditera honom så att hans uppgifter om Hans Holmérs förehavanden på mordkvällen skulle framstå som oseriösa och därmed irrelevanta för mordutredningen?
Inga bevis har presenterats som pekar på att Martinger utsatts för en komplott. Men hans öde väcker utan tvekan frågor.
Antingen har Jerry Martinger haft en fruktansvärd otur i flera år – eller så har någon eller några personer bestämt sig för att kunskapen om Hans Holmérs rundtur i Stockholm på mordkvällen ska förbli en väl förborgad hemlighet. Den ursprunglige uppgiftslämnaren Rolf Dahlgren kan som bekant inte lämna ytterligare information i ärendet.
12.00
Hans Holmér håller sin första presskonferens om mordet inför ett stort pressuppbåd. Alla ropar efter information. Men spaningsläget är mycket oklart. Polisen har inga spår efter mördaren, inget känt motiv, inget mordvapen, inga andra tekniska spår, inga substantiella misstankar mot någon särskild grupp personer etc.
Så är det fortfarande. 30 år efter mordet.