/ Allmänt /

Är det tillåtet att lösa Palmemordet?

 Kan det vara så att ledningen för den svenska staten inte vill lösa Palmemordet? Är de 30 åren av resultatlöst utredande i själva verket endast ett skådespel ägnat att övertyga svenska folket om att utredning pågår fast ingen riktig utredning egentligen pågår alls?

Det är inte konstigt att sådana frågor väcks. Samma frågor har gång på gång väckts i relation till mordet på USA:s president John F Kennedy som inträffade för 53 år sedan. Självklart är olösta statsminister- och presidentmord ett eldorado för konspirationsteoretiker och rättshaverister.

Men människor som ställer kritiska frågor har inte alltid fel även om de kan verka lite excentriska och hopplöst envisa. Historien är fylld av berättelser om hur enträgna människor mot alla odds till sist fått rätt. Forskare som Charles Darwin och Sigmund Freud betraktades med stor skepsis av sin samtid och uppfinnare som Jonas Wenström och Thomas Edison nötte på i sin ensamhet trots misslyckade experiment och motgångar.

Vissa mordgåtor kanske förblir mordgåtor för att någon har bestämt att mordets lösning är för farlig.

Författare, journalister och privatspanare som intresserar sig för Palmemordet ser många besynnerliga inslag i utredningen vilket gör att syftet med utredningen starkt kan ifrågasättas.

Fokuseringen på den förtidspensionerade missbrukaren Christer Pettersson och hans kriminella kumpaner kring spelklubben Oxen är egentligen högst märklig. Hur kom det sig att spaningsledningen under Hans Ölvebros ledning ens tänkte tanken att småtjuvar, narkomaner och trasiga existenser i samhällets utkant skulle ha med mordet på Sveriges statsminister att göra. Det fanns – och finns – ingen substantiell koppling alls mellan statsministerämbetet och dessa kretsar. Det är naturligtvis ingen koppling att spelklubben Oxen råkade vara geografiskt belägen nära mordplatsen. Christer Pettersson, Sigge Cedergren, Harri Miekkalina, Roger Östlund och alla de andra figurerna levde ett hårt gatuliv och stal från varandra, misshandlade varandra och gjorde olagliga affärer med varandra. Men varför skulle de plötsligt komma på tanken att skjuta Sveriges statsminister?

När Christer Pettersson friades i hovrätten i november 1989 fortsatte Ölvebro och hans spaningsledning ägna huvuddelen av sina resurser åt att binda Christer Pettersson till brottet. Det utmynnade så småningom i den resningsansökan till Högsta domstolen som avslogs i maj 1998. Den intensiva inriktningen på Christer Pettersson som gärningsman inleddes 1988 och avslutades först tio år senare. Trots att polisen under hela denna tid inte kunde finna ett enda bevis för att Christer Pettersson hade med mordet att göra. Det enda som tycktes ha betydelse för polisen var att Olof Palmes änka Lisbeth pekade ut Christer Pettersson vid en videokonfrontation i december 1988. I övrigt fanns ingenting. De ”avgörande vittnen” som åberopades var missbrukare som knappt visste var de befunnit sig under mordkvällen och personer som av olika anledningar uppenbart fabricerat sina uppgifter. Advokaten Pelle Svenssons inhopp med ”bombmannens testamente” beskriver den häpnadsväckande inkompetens som ledde fram till resningsansökan. Det handlade i Svenssons fall om en bunt blanka papper på vilka han själv för hand skrivit några rubriker. Det var allt.

Inkonsekventa vittnesuppgifter

Lisbeth Palmes olika vittnesuppgifter från mordplatsen var motsatsen till konsekventa och stringenta vilket inte är särskilt förvånande med tanke på den personliga katastrof som drabbade henne. Eftersom polisen så tungt förlitade sig på hennes utpekande behöver vi dock påminna om att hon i det första förhöret på mordnatten beskrev två gärningsmän från den kroatiska Ustasja-rörelsen, i det andra förhöret berättade att hon inte alls såg gärningsmannens ansikte och i det tredje förhöret beskrev en man som med hög sannolikhet måste ha varit mordvittnet Anders B. Nästan tre år efter mordet, sedan hon av åklagarna i förväg fått veta att den misstänkte var en missbrukare, kunde hon identifiera den man som hon såg var alkoholist vid vittneskonfrontationen.

Hovrätten kunde övertygande visa att Lisbeth Palme inte ens hade någon praktisk möjlighet att se mördarens ansikte med tanke på motljuset från Dekorimabutiken, det hastiga förloppet och hennes chockade och upprörda tillstånd.

Flera uppslag verkar helt ha nonchalerats av spaningsledningen.

Säkerhetspolisen granskade direkt efter mordet 1200 vittnesförhör och fann 400 av dem särskilt intressanta. I en rapport i april 1986 beskrev Säpo att Palme med hög sannolikhet varit övervakad före och under mordkvällen. Signalementsmässig överensstämmelse förelåg mellan två iakttagna personer och en tredje kunde skönjas i vittnesmaterialet. Det skulle alltså röra sig om en attentatsgrupp, inklusive gärningsmannen, bestående av fyra män. Denna Säpo-rapport är belagd med förundersökningssekretess men refereras i väsentliga delar i Granskningskommissionens rapport från 1999.

Förvarningar om mordet framfördes av flera olika personer. Anders Larsson, grundare av den högerextrema rörelsen Demokratisk Allians, hade fått veta av sin gode vän bokhandlaren Bo Ståhl att Palme skulle mördas. Det hade Ståhl fått höra från en kontakt på Säpo. Larsson lämnade därför en skriftlig varning till regeringskansliet och utrikesdepartementet några dagar före mordet. Ingen reaktion alls kom från säkerhetspolisen eller polisen trots att Larsson vid denna tid övervakades av säkerhetspolisen.

”CIA planerar att mörda Palme”

Den fd legosoldaten Ivan von Birchan slog larm till en kommissarie vid säkerhetspolisen, en poliskommissarie och en politiker i Stockholm om att CIA planerade att mörda Palme. Det hade Birchan fått veta av en CIA-agent som uppgav sig heta ”Charles Morgan”. Säpo-kommissarien Alf Karlsson förnekade att han ens fått tipset medan både poliskommissarien och politikern som fått tipset bekräftade att Birchan berättat för dem att Palme skulle mördas. Senare såg Ivan von Birchan ”Charles Morgan” på ett tv-inslag om Contrasgerillan i Nicaragua och bad svensk polis försöka identifiera honom via sina internationella poliskontakter. Men inget hände.

Efter mordet fick den tidigare journalisten Karl Gunnar Bäck veta av en god vän med kontakter inom säkerhetstjänsten i Storbritannien att två svenska affärsmän i samarbete med en anställd inom Säpo initierat och genomfört Palmemordet. Det tipset försvann hos Säpo.

En bonde i Skåne (!) berättade för sina grannar på onsdagen i mordveckan att Palme skulle mördas. Bonden, som uppenbarligen inte var någon vän av Olof Palme, skrockade förtjust att Palme skulle skjutas före lördag ”med kulor och krut som tränger igenom den skottsäkraste av västar”. Hur denne namngivne bonde i förväg kunde ha denna detaljerade information förblir en gåta. Polisen förhörde grannarna som bekräftade vad de hört medan bonden förnekade att han sagt något om Palmemordet. Det finns obekräftade uppgifter om att bondens dotter en kort tid hade ett förhållande med en man som tidigt var aktuell i mordutredningen, den s k 33-åringen Victor Gunnarsson som före mordet arbetat som lärarvikarie i samma kommun som bonden och hans dotter.

Det finns fler exempel på förvarningar men dem vi nämnt här räcker som illustration. Förvarningarna väcker naturligtvis stora frågor. Och dessa frågor tycks aldrig bli besvarade av polisen.

Att moderatpolitiker, höga näringslivsföreträdare, marinofficerare, högerextremister och poliser i flera år framförde mycket hätsk och oförsonlig kritik mot Olof Palmes politiska inriktning verkade inte heller vara något som påverkade spaningsledningen. Det så kallade ”Palmehatet” sågs tydligen inte som en kontext värd att väga in i bedömningen av vem eller vilka som låg bakom mordet.

Det svenska högernätverket var dessutom intimt sammankopplat med högerregeringar och högergrupper i länder som Storbritannien, USA, Sydafrika och Chile vilket logiskt sett bör ha väckt mordutredarnas intresse.

Vid en ytlig betraktelse framstår det som besynnerligt att den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlssons ledning inte satte in alla tillgängliga resurser på att utreda det spår som bör ha varit det självklara – spåret som leder till Olof Palmes uttalade fiender.

USA:s president Ronald Reagan och vicepresidenten George HW Bush överlägger
i Vita huset i Washington 1984.

Sällan har väl så många unisont riktat så våldsam kritik mot en svensk statsminister som under första delen av 1980-talet. Apartheidregimen i Sydafrika, Reaganadministrationen i USA, Pinochetdiktaturen i Chile, Thatcherregimen i Storbritannien, moderaterna i Sveriges riksdag, SAF, Industriförbundet, stiftelsen Contra, EAP, World Anti Communist Leaugue, nazisterna i Ungsvenska klubben och Sankt Michaelsorden, höga svenska marinofficerare, ledande företrädare för den svenska adeln och många andra på högerkanten i svensk politik menade att problemen i Sverige kunde härledas till en enda politiker – Olof Palme.

Resursstarka fiender till höger

Att den samlade fiendestyrkan hade ekonomiska resurser, tillgång till professionella övervakare, gärningsmän och sofistikerad militär avlyssningsutrustning och goda försänkningar hos likasinnade inom den svenska underrättelsetjänsten, polisen och militären råder det ingen som helst tvekan om. Det var exempelvis möjligt att via militäranpassade AXE-växlar placerade i ett bergrum i centrala Stockholm avlyssna valfri telefon även när telefonen var pålagd. Tekniken var så utvecklad att exempelvis statsministerns bostad kunde avlyssnas hela tiden.

Men vi måste samtidigt minnas att allt inte är partipolitik i en modern demokratisk rättsstat. Det finns också något annat att ta hänsyn till och det är den partioberoende övergripande strategin som handlar om rikets säkerhet.

Säga vad man vill om Ingvar Carlsson och om de statligt anställda personer som är satta att skydda nationen mot inre och yttre hot, men de kan inte beskyllas för att vara ointelligenta. Vi ska i sammanhanget nogsamt notera att inte heller de borgerliga regeringarna 1991-1994 och 2006-2014 lyfte ett finger för att lösa Palmemordet.

Den enkla förklaringen till varför Palmemordet aldrig blir löst kan alltså vara att det inte ska bli löst därför att sanningen om mordet kan innebära ett hot mot rikets säkerhet. Det finns tre lösningar som vid en granskning av frågan utkristalliserar sig som reella hot:

1)     Att Olof Palme mördades av främmande makt. Han blev ett offer för det på 1980-talet upptrappade kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Om någon av stormakterna – och då särskilt USA – bestämde sig för att undanröja Palme för att han hotade Natos intressen i norra Europa genom sitt tal om en kärnvapenfri zon i Norden så är det en sanning som blir ohanterlig för den svenska regeringen. Hur angriper man en sådan situation? Sverige är beroende av USA både ekonomiskt och militärt. Under hela efterkrigstiden hade Sverige försäkrat sig om Natos militära stöd i händelse av en sovjetisk invasion. Om någon mordpatrull utsänd av Nato eller CIA skickades till Sverige på uppdrag av ledande personer inom Reaganadministrationen (de hade trots allt ett starkt motiv) så kan inte den svenska regeringen göra så mycket åt saken annat än att officiellt protestera ”å det skarpaste” mot supermaktens hänsynslösa framfart.

2)     Att Olof Palme mördades av människor i Sverige som ansåg att Palme utgjorde ett hot mot rikets säkerhet genom sina vänskapliga relationer med kommunistledarna i Sovjet, DDR, Kuba, Vietnam, Palestina och med ANC i Sydafrika. Det fanns vid denna tid inom säkerhetspolisen, militären och polisen människor som avskydde Palme och menade att han var på väg att förvandla Sverige till en Sovjetrepublik. De menade sig se konkreta bevis för detta genom hans undfallenhet mot Sovjet vid de ”sovjetiska” ubåtskränkningarna av svenska farvatten, den planerade resan till Moskva våren 1986, det intima samarbete med sovjetideologen Georgij Arbatov i Palmekommissionen och det stora ekonomiska stödet till ANC (vilket hotade västmakternas goda handelsförbindelser med apartheidregimen i Sydafrika).   

3)     Någon eller några ledande personer inom det svenska näringslivet hade tröttnat rejält på Olof Palmes ”företagarfientliga” politik som de kallade ”fondsocialismen”. SAF och Industriförbundet gick till politisk motoffensiv genom bildandet av tankesmedjan Timbro och 4-oktoberrörelsen mot löntagarfonderna. Tipset till Karl Gunnar Bäck handlade om att två svenska affärsmän konspirerat mot Palme tillsammans med en anställd inom Säpo. Vi vet i efterhand att det fanns åtminstone 3-4 personer inom Säpo som kan ha varit aktuella i en sådan konspiration och det är till och med möjligt att urskilja åtminstone ett par ledande affärsmän med starka motiv att initiera en sådan mordplan. Däremot är det naturligtvis inte möjligt att – i dagsläget - bevisa att någon av dessa personer hade med mordet att göra.

Mordet på en statsminister är inte så okomplicerat som det kan tyckas. Det handlar på ett sätt naturligtvis om en mordutredning vilken som helst men på ett annat sätt handlar det om att tassa försiktigt på nattgammal is. Risken är stor att den svenska statens högsta ledning, oavsett partifärg, kan hamna i ett storpolitiskt drama med oöverskådliga konsekvenser eller i ett inrikespolitiskt inferno där statsanställda eller ledande företagare visar sig vara skyldiga.

Staten är beroende av lojala medarbetare, särskilt inom de delar där rikets säkerhet övervakas. Staten är även beroende av ett starkt och framgångsrikt näringsliv som levererar arbetstillfällen och därmed skatteintäkter till välfärdsbygget. Om man så vill kan man konstatera att staten och kapitalet är de två fundament som Sverige vilar på.

 Det är på något sätt signifikativt för mordutredningen att två centrala personer precis före sin pensionering tog bladet från munnen och bekräftade att tre saker trots allt är viktiga i sammanhanget. Vid spaningsledningens pressträff om Palmemordet i februari 2016 förklarade åklagaren Kerstin Skarp (bilden), som dittills kategoriskt undvikit att uttala sig offentligt om mordet i flera år, att bakgrunden till mordet var ”Palmehatet”. Det har ingen Palmeåklagare sagt någonsin tidigare. Hon konstaterade också att den ende person i hela världen som bevisligen är oskyldig till mordet är Christer Pettersson.

Vid samma pressträff bekräftade spaningsledaren Dag Andersson att de många vittnesuppgifterna om okända civilklädda män med walkie talkie vid logiska tider och på logiska platser i relation till paret Palmes rörelser under mordkvällen måste utredas i grunden. Det hade ingen spaningsledare sagt sedan Hans Holmér i början av mars 1986 tillmätte walkie talkie-iakttagelserna betydelse i utredningen.

De är för många för att kunna nonchaleras, förklarade Dag Andersson. Sedan gick han i pension.

Vi får nu se vilka instruktioner den nye Palmeåklagaren, som råkar heta Krister Petersson, fått. Är det tillåtet att hitta mördarna?

Vi ska dock komma ihåg att det finns en helt annan tänkbar förklaring till varför Palmemordet aldrig blir löst även om det är en tanke som man helst inte vill tänka.

Det kan fortfarande vara så att den samlade svenska polisen och säkerhetspolisen understödda av den stora detektiven allmänheten och de kritiskt granskande medierna helt enkelt inte haft förmågan att lösa mordet.

Kanske skulle erfarna mordutredare från något annat land ha kallats in redan i första läget för att, som det brukar heta, hjälpa den svenska polisen med deras utredning. I praktiken handlar det om att amerikanska FBI, brittiska Scotland Yard, tyska Bundeskriminalamt eller någon annan kompetent polisorganisation tar över utredningen och löser mordet medan svensk polis bistår med praktisk handräckning.

Ibland är det nödvändigt att någon annan än personer från de egna leden kommer in genom dörren och säger sanningen.

Palmemordet behöver trots allt lösas. Såret är fortfarande öppet.

Frågorna tystnar inte så länge de förblir obesvarade.

#1 / / Anonym:

Det är antagligen så att den stora missen gjordes i början när Svartenbrandt togs o förhördes men istället erkände andra brott för att få bort fokus. Han fick alibi av en kvinna som påstod hon varit med honom på natten Palme mördades.