utsikterinsikter.blogg.se

Det finns ett betydande problem med Palmeutredningen. Problemet är att den enda information som finns tillgänglig - och som man därför får förlita sig på vid en granskning av mordet - är de många vittnesmålen från vanliga människor i Stockholm före och under mordkvällen.

Vittnesmål är tyvärr en vansklig materia. Även om människor mer eller mindre detaljerat till synes övertygande beskriver hur ”mystiska män” sett ut så finns det en överhängande risk att uppgifterna inte stämmer. Därför blir det också mycket svårt att se några mönster i vittnesmålen.

Ofta har vittnen reagerat över män de sett och betraktat dem i några få sekunder för att sedan vända bort blicken och ägna sig åt sina egna förehavanden. Vittnena hade i vittnesögonblicket – om vi för stunden undantar mordplatsvittnena – heller ingen som helst anledning att lägga detaljer på minnet. De såg en man utanför en biograf, på en gata i Gamla stan, på en tunnelbanestation och så vidare men insåg först i efterhand att de kanske har väsentlig information att förmedla till spaningsledningen.

Två andra problem är årstiden och tiden på dygnet. I det kalla vintermörkret i Sverige är nästan alla män likadant klädda i sina mörka täckjackor, jackor och rockar och många har kepsar och mössor på sig. Enligt professorn Sven-Åke Christianson, expert på vittnesmål, har vi människor också generellt mycket svårt att beskriva andra människors klädsel om det inte råkar vara så att någon bär en jacka eller en huvudbonad som vi kan koppla till vår egen värld. Det kan vara så att en man bär en exakt likadan jacka som någons bror, man, arbetskamrat etc. Då kan det vara lättare att minnas klädseln.

Förekomsten av mörkt klädda män i jackor och rockar med och utan mörk huvudbonad är också enormt stor i vittnesmaterialet. Det fullkomligt vimlar av mystiska mörkt klädda män på olika positioner under mordkvällen.

En grundfråga är naturligtvis om alla dessa iakttagna män verkligen är ”mystiska” eller om vittnena bara fått för sig att de bär på någon slags hemlighet. Det verkar som om i stort sett varenda man som vistats på gator och torg i centrala Stockholm den aktuella kvällen inrapporterats till polisen. Så är det givetvis inte men vi kan ändå konstatera att allmänheten verkligen finkammade Stockholm efter misstänkta män direkt efter mordet. Allt i en ambition att hjälpa till att finna mördaren.

Utgångspunkten för en studie av vittnesuppgifterna blir därför av nödvändighet händelserna på mordplatsen från cirka klockan 23.20 till cirka klockan 23.22. De vittnen som under längre tid, i nyktert tillstånd, med vakna sinnen, med glasögonen på (om sådana behövdes) och i hyfsat god belysning betraktade gärningsmannen är också de vittnen som är viktigast i utredningen.

Ett sådant vittne är utan tvekan musikläraren Inge M. Det finns inget vittne vid mordplatsen som har samma trovärdighet som han.

Det är alltså hans uppgifter som får bilda basen i granskningen.

Ändå är det så att inte ens Inge M:s uppgifter kan accepteras utan vissa logiska invändningar. Vid den närgångna läsningen av polisförhören med Inge M inser man efter en tid att han före mordet inte oavbrutet betraktade den väntande gärningsmannen vid den blivande mordplatsen. Han tycks istället ha tittat runt lite allmänt i omgivningarna och när två av hans vänner återvände till bilen och satte sig i baksätet vände han sig åtminstone till hälften om och pratade med dem vilket betyder att han under några kritiska sekunder strax före mordet inte tittade mot mordplatsen.

Inge M framför också två andra lite besynnerliga uppgifter.

Den ena är att det ungefär 15 sekunder innan paret Palme kom promenerande fram till trottoaren i höjd med Dekorimabutiken och den väntande gärningsmannen så ska det ha passerat 5-7 festglada yngre personer. Eftersom gärningsmannen sköt Palme cirka 30-45 sekunder senare framstår det som ologiskt att denna grupp människor inte reagerade alls. Varför noterade ingen av dem den ensamme man som stod vid Dekorima? Varför hörde de inte skotten? Varför vände de sig inte om? Varför sprang de inte fram till mordplatsen för att försöka hjälpa offret? Varför såg ingen av dem gärningsmannen när han stod bredvid paret Palme?

Kan det ha varit så att den festglada gruppen i själva verket passerade tidigare, kanske till och med innan gärningsmannen hunnit fram till Dekorima? Minns Inge M fel på denna punkt?

Den andra besynnerliga uppgiften är att Inge M  påstår att han sett gärningsmannen stå och vänta utanför Dekorima i flera minuter. Uppgiften har varierat genom åren men så mycket som 3-5 minuter har nämnts. Det är också en ologisk uppgift. Om gärningsmannen stod på platsen så länge betyder det att han stod där redan när paret Palme befann sig vid biografen Grand. Gärningsmannen ska då ha ställt sig i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen innan paret Palme ens börjat promenera söderut och 2-3 minuter innan de korsat Sveavägen över till den östra trottoaren. Så kan det helt enkelt inte ha varit. Inte ens paret Palme själva visste att de skulle promenera hem efter bioföreställningen. Det bestämdes spontant vid 23.15-tiden.

Uppgiften om att gärningsmannen väntade i flera minuter blir ännu mer märklig när vi samtidigt vet att vittnet Nicola F passerade mordplatsen cirka klockan 23.19 och då såg att det var folktomt där. Han såg ingen person alls, ”varken gående eller stående”.

Nicola F mötte också ett ungt par som gick söderut på den östra trottoaren. Det unga paret bör därför ha passerat den blivande mordplatsen så sent som cirka klockan 23.20. Inte heller detta unga par har, i alla fall inte offentligt, redovisat att de sett någon väntande gärningsman vid Dekorima. Om han stod där bör det unga paret ha kunnat bli huvudvittnen eftersom de i sådant fall enkelt kunnat ge polisen ett fantastiskt bra signalement på mördaren. Men polisen och åklagarna har varken i tingsrätten, hovrätten eller i resningsansökan till Högsta domstolen åberopat uppgifter från detta unga par.

Granskningskommissionens bedömning är att Inge M är det bästa vittnet till mordet om man bortser från hans påstående att gärningsmannen stod och väntade i flera minuter.

Utifrån Nicola F:s uppgifter bör gärningsmannen istället ha anlänt mycket sent till mordplatsen, kanske så sent som 10-20 sekunder efter klockan 23.20 vilket är en dryg minut före mordet. Längre än så stod han inte och väntade.

Men trots dessa båda besynnerliga uppgifter så är ändå Inge M det bästa vittnet i hela Palmeutredningen. Inget annat vittne såg hela händelseförloppet från det att gärningsmannen stod ensam och väntade på paret Palme fram till det ögonblick då han efter skotten vände sig in mot Tunnelgatan och med målmedvetna steg inledde flykten.

Han såg exempelvis inte att två kvinnor stod och samtalade med en man i Dekorimahörnet, ett påstående som varit föremål för många och långa polisutredningar. De båda kvinnorna påstod sju år efter mordet att de talat med en man i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen vid "23.20-tiden" som hade walkie talkie i ena handen och en revolver dold innanför jackan. Mannen ska ha varit finsktalande och frekvent besökare på ett gym i Upplands Väsby. Men Inge M såg inget sådant samtal. Därför har kvinnornas påstående låg trovärdighet i relation till mordet. De kanske såg mannen - eller inte - men det har i så fall skett någon annan kväll. På mordkvällen stod ingen sådan man vid Dekorima. Om det är vi helt övertygade.

Alla andra vittnen, förutom Inge M,  såg endast fragment av händelserna på mordplatsen. Det är det viktigt att komma ihåg när man ska värdera vittnesuppgifterna i relation till varandra.

En intressant iakttagelse går att göra vid läsningen av förhören med Inge M och det är att han tycks ha uppfattat hela mordförloppet i slow motion. Han lämnar väldigt detaljerade uppgifter om hur gärningsmannen såg ut, hur han rörde sig, vad han gjorde strax före skotten, vad han gjorde direkt efter skotten, hur han lugnt gick och betraktade sin gärning och hur han närmast omärkligt försvann in på den mörka Tunnelgatan. Inge M ger också flera beskrivningar av hur han uppfattade gärningsmannen som person när han talar om ”bödel”, ”slaktare”, ”iskall avrättning”, ”rörde sig effektivt som om han kontrollerade varje rörelse”, ”militär”  med mera.

Nästa väsentliga vittne är Lars J, den kommunalanställde 25-åringen från Rotebro, som på mordkvällen besökt restaurangen Tre Backar på Tegnérgatan 12 i centrala Stockholm tillsammans med två vänner.

Efter restaurangbesöket promenerade Lars J ensam från Tegnérgatan längs Luntmakargatan söderut i riktning mot Tunnelgatan. Han gick med andra ord parallellt med Sveavägen samtidigt som makarna Palme promenerade söderut.

När Lars J kommit fram till Tunnelgatan hörde han plötsligt två kraftiga smällar och tittade då instinktivt i riktning mot ljudet som kom från Sveavägen. Han såg hur en man föll och hur en mycket upprörd kvinna böjde sig ned över mannen som fallit. Några sekunder senare hörde Lars J springande steg på Tunnelgatan, stegen kom emot honom och han insåg att det troligen var mannen som skjutit som nu flydde springande rakt emot honom. Lars J dolde sig därför hastigt bakom byggbarackerna.

När gärningsmannen blir synlig ser Lars J  honom endast snett bakifrån men kan ändå uppge ungefärlig ålder, längd, huvudbonad, klädsel och kroppsbyggnad. Dessutom ger Lars J den mycket viktiga upplysningen att det inte var Christer Pettersson som sprang förbi. Han visste nämligen mycket väl vem Christer Pettersson var. Han hade sett Christer Pettersson vid ett 50-tal tillfällen i Sollentuna och Rotebro centrum.

Det tredje riktigt viktiga vittnet är det 31-åriga charkbiträdet Yvonne N från Norsborg som ser gärningsmannen springa österut på David Bagares gata ungefär två minuter efter mordet. Yvonne N noterar flera viktiga detaljer rörande gärningsmannens ålder, längd, kroppsbyggnad, klädsel, rörelsemönster, hudfärg och hon ser också att han verkar jagad och ser sig om flera gånger och att han håller på med en mindre väska som han bär i ena handen medan han springer. Yvonne N vet ingenting om mordet eftersom hon promenerar med en bekant på Brunkebergsåsen ovanför mordkvarteret. Hon har inte hört några skott. Men hon finner spontant ändå anledning att iaktta den springande mannen förhållandevis noggrant vilket visar att hon uppfattade hans beteende som avvikande i den i övrigt lugna vinterkvällen.

Utöver Inge M, Lars J och Yvonne N kan det naturligtvis vara frestande att även lyssna på andra vittnen från mordplatsen. Ett vittne som framträdde flitigt i medierna direkt efter mordet var taxichauffören Anders D. Han påstod många saker som senare visade sig vara direkt felaktiga eller mycket tvivelaktiga.

Ett grundläggande felaktigt påstående från Anders D var att gärningsmannen sköt Palme med två skott i bröstet. I själva verket sköts Palme med ett skott i ryggen.

Ett annat felaktigt påstående är att gärningsmannen flydde direkt efter skotten. Det gjorde han inte. Han dröjde sig kvar vid mordplatsen i åtminstone 10 sekunder.

Anders D påstår också att gärningsmannen efter skotten stod och vaggade av och an som om han inte visste vart han skulle fly. Det framstår också som ett ologiskt påstående med tanke på situationen. Det fanns i verkligheten endast en flyktväg och det var österut in på Tunnelgatan. Att inför ett 20-tal vittnen på trottoarer och i bilar springa rakt ut på Sveavägen, söderut mot den än mer välbesökta Kungsgatan eller norrut på trottoaren i riktning mot Tegnérgatan inför många vittnen kan helt enkelt inte ha varit några alternativ om vi förutsätter att gärningsmannen var psykiskt frisk. Anders D såg alltså eventuellt något och drog en konstig slutsats.

Ett annat förbryllande påstående från Anders D är att han före mordet, då han stod med sin taxi och väntade vid rött ljus i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, kastade en blick mot den östra trottoaren och då såg hur ett par (Olof och Lisbeth Palme) ”stod och samtalade” med en ensam man (gärningsmannen) vid Dekorima. I efterhand visar det sig att det är ett felaktigt påstående. Paret Palme promenerade långsamt snett in mot Dekorima där gärningsmannen stod och betraktade dem. Men paret och mannen stod aldrig stilla och samtalade med varandra. Anders D hörde givetvis inget samtal utan antog att så var fallet. Lisbeth Palme intygar att varken hon eller hennes man talade med gärningsmannen. De märkte överhuvudtaget inte att han var där. Även Inge M avvisar genom sitt vittnesmål uppgiften om ett samtal. Han såg ingenting sådant.

Anders D tycks kort sagt vara en person som drar väldigt snabba slutsatser och som därefter är så tvärsäker att han direkt vill torgföra sina slutsatser i medierna. Han kunde även konsten att uttrycka sig i språkliga bilder som lätt fastnar i minnet. Det har fått mycket olyckliga konsekvenser för allmänhetens uppfattning om mordet.

En nykter granskning av Anders D:s förutsättningar att ge korrekta upplysningar visar att hans uppmärksamhet under mordförloppet fanns någon annanstans. Han körde nämligen samtidigt taxi, han körde in bilen till den västra trottoaren på Sveavägen, han anropade samtidigt taxiväxeln och talade med växeltelefonisten i 30 sekunder och han tog betalt av sina tre passagerare. Han satt inte lugnt och stilla och såg vad som hände.

Med tanke på hans fragmentariska betraktande av mordet är det heller inte förvånande att Anders D också ger en helt avvikande beskrivning av gärningsmannens klädsel. Han är den ende som påstår att gärningsmannen var klädd i en grå ulster och en grå herrhatt. Senare ändrade han sig rörande huvudbonaden och påstod att det istället rörde sig om en ”Sherlock Holmes-liknande” mössa. Även rocken beskrivs senare som mörkare än initialt. Ingenting av detta får stöd i övriga vittnesmål från mordplatsen.

Anders D säger också att gärningsmannen ”verkade lite otymplig, lite klumpig och stel”. Inte heller på denna punkt får hans påstående stöd hos övriga mordplatsvittnen som snarare talar om bestämda, målmedvetna steg och ett rörelsemönster som var smidigt och spänstigt. Huvudvittnent Inge M är närmast imponerad av gärningsmannens rörelsemönster som han beskriver som ”effektivt”.

På det här sättet kan flera andra vittnesmål från mordplatsen brytas ner och starkt ifrågasättas.

Ett vittne som hade kunnat vara mycket betydelsefullt men som inte är det är vittnet Anders B som befann sig ett fåtal meter bakom gärningsmannen och paret Palme i mordögonblicket. Han var onykter och tycks inte ha uppfattat särskilt mycket. Han bekräftar Inge M:s uppgift om gärningsmannens huvudbonad, den mörka stickade mössan, och andra vittnens uppgifter om mannens spänstiga rörelsemönster vilket är värdefullt. Han bekräftar även uppgiften om gärningsmannens knälånga mörka rock/jacka. Men något därutöver hann inte Anders B uppfatta.

Lisbeth Palme chockades svårt av händelsen och sprang, enligt flera vittnen, omkring hysteriskt skrikande på mordplatsen. Hon kastade sig ner över sin skjutne man för att i nästa ögonblick åter rusa runt bland de vittnen som kommit till platsen. Hon försökte hejda Anna H:s och Stefan G:s återupplivningsförsök på Olof Palme. Hon uppfattade inte de höga knallarna från revolverskotten utan trodde att det var barn som lekte med smällare. Hon uppfattade aldrig att gärningsmannen befann sig ungefär en meter från henne. Den förste hon såg efter mordet var vittnet Anders B och hon uppgav därför hans klädsel och kroppsbyggnad för polisen som frågade efter gärningsmannens signalement.

Ingenting i Lisbeth Palmes agerande är underligt. Hon reagerade som vilken annan människa som helst skulle ha gjort i motsvarande situation. Alla blir chockade när en närstående drabbas av en fruktansvärd händelse.

Det betyder samtidigt att ingenting hon säger om gärningsmannens signalement har något värde för utredningen. Hon såg honom troligen inte alls och om hon såg honom så var det i någon eller några sekunder snett bakifrån. När hon såg honom förstod hon inte att det var den mannen som just skjutit ihjäl hennes man.

Om mordet på Olof Palme någonsin ska kunna lösas är det viktigt att vi gör en logisk värdering av de många vittnesuppgifterna från mordkvällen, att vi gör en brottsanalys.

Det har nu gått 30 år sedan mordet och vi bör kunna lämna våra känslor åt sidan. Vi bör kunna granska skeendet med cynism. Det handlar om att identifiera och gripa en mördare.

Som vi har sett i denna text går det att dra några väsentliga slutsatser om vittnesuppgifterna:

Det är vittnena Inge M, Lars J och Yvonne N som ger oss de viktigaste uppgifterna om gärningsmannens signalement och agerande vid mordplatsen och under inledningen av flykten.

Det är vittnena Jarl N, Mare R, Henry N, Leif K och Ulla S som ger oss de viktigaste uppgifterna om misstänkta män med och utan walkie talkie i Gamla stan före mordet. Här får vi uppgifter om ”mellaneuropeiska män” som talade ”märklig tyska”. Till denna skara vittnen ska vi möjligen även räkna in Ingrid L och Leila K som såg en misstänkt utländsk man med mörkt burrigt/krulligt hår på tunnelbanetåget till Rådmansgatan och Per M som mötte en mörkhårig stirrande man med mörk skäggstubb i trappan ned till Gamla stans tunnelbanestation precis när paret Palme passerat.

Det är vittnena Karin G, taxichauffören vid Hötorgets t-central och ”Skelleftehamnsmannen” som ger oss de viktigaste uppgifterna om misstänkta män med walkie talkie vid biografen Grand och på Tunnelgatan i samband med mordet.

Det är vittnena Margareta S, Anneli K, Lar K, Mårten Palme, Birgitta W och Gudrun W som ger oss de viktigaste uppgifterna om övervakande män vid biografen Grand minuterna före mordet.

Det är vittnena Gerhard S, Ann-Catrine R  på Regeringsgatan och Hans H på Snickarbacken som ger oss de viktigaste uppgifterna om gärningsmannens flyktväg efter David Bagares gata. Till denna skara vittnen skall förmodligen även Susanna T räknas även om det logiskt är lite svårare att med hög sannolikhet koppla hennes iakttagelse till gärningsmannen.                     

Det är vittnet Tommy A som såg en flyende man på Olofsgatan och Adolf Fredriks kyrkogata minuten efter mordet som ger oss information om att fler personer än gärningsmannen flydde från mordkvarteret direkt efter mordet. Till denna skara kan vi även räkna den kvinna som såg en springande och uppenbart jagad man på Barnhusgatan, han som hämtades upp av en ljus bil på Norra Bantorget. I båda fallen rörde det sig om mörkhåriga män klädda i mörka rockar/jackor.

Med stöd i vittnesuppgifterna från Birgitta W (teckningen ovan om vi undantar jackans längd), Gudrun W och Sanna T kan vi logiskt sluta oss till att gärningsmannen trots allt såg ut ungefär som mannen på den fantombild som togs fram med hjälp av en signalementsmaskin dagarna efter mordet.

Han hade anmärkningsvärt blek hy, avlångt smalt ansikte, mörka ögonbryn, mörka ögon och en lång rak näsa. Han var slätrakad. Vi vet också tack vare Inge M att gärningsmannen var klädd i en knälång mörk rock, mörka byxor och en mörk stickad mössa med uppvikt kant. Det finns också flera vittnesuppgifter om att gärningsmannen rörde sig målmedvetet, smidigt och spänstigt, att han framstod som vältränad, att han var muskulös och hade breda axlar/bred ryggtavla och smala höfter. Lars J tillägger att gärningsmannen hade god kondition eftersom han orkade springa snabbt uppför den branta trappan till Malmskillnadsgatan genom att ta två-tre trappsteg åt gången. Vi vet tack vare flera vittnesmål från mordplatsen att gärningsmannen sannolikt var 35-45 år gammal och cirka 180 cm lång.

Det borde med andra ord inte vara så svårt att göra en signalementsbild av hela mannen, inte endast av ansiktet. Med tanke på vittnesuppgifterna om mellaneuropeiska män som talade märklig tyska eller holländska är det säkert klokt att visa bilden för polisen i Tyskland, Schweiz, Belgien och Nederländerna. De kanske omedelbart kan säga vem han är. Det är i alla fall värt ett försök.

Vi kan konstatera att Susanna T på Smala Gränd vid 23.30-tiden, Birgitta W vid biografen Grand vid 21-tiden och Gudrun W strax norr om Grandbiografen vid 22-40-tiden beskriver den man de såg på mordkvällen på exakt samma sätt - långsmalt ansikte, blek hy, mörka ögonbryn, mörka ögon, lång smal näsa, smal mun. Var det gärningsmannen som befann sig på dessa platser? I så fall hade Hans Holmérs spaningsledning inte fel, i så fall visar Fantombilden mördarens ansikte. Då hade spaningsledaren Hans Ölvebro och åklagaren Anders Helin helt fel då de betraktade Fantombilden som det största misstag som begåtts i Palmeutredningen.

Fotnot: Teckningen visar en av de teckningar som vittnet Birgitta W gjorde av den mystiske man hon iakttog utanför biografen Grand vid 21-tiden på mordkvällen.