utsikterinsikter.blogg.se

Året var 1946. Direkt efter andra världskrigets slut stod världen inför en ny situation. De tyska nazisterna var i grunden besegrade efter en stor gemensam kraftsamling av Sovjetunionen och USA och dess allierade västmakter. En stor och viktig seger hade vunnits. Europa låg i ruiner och segrarna stod öga mot öga. Vem skulle ta makten i den nya världen?

Resultatet blev den drygt 40-åriga tidsperiod vi känner som ”kalla kriget” då relationerna mellan supermakterna Sovjetunionen och USA frystes ner och kapprustningen bara tilltog i styrka. I och med att båda sidor insåg de fruktansvärda konsekvenserna av ett fullskaligt kärnvapenkrig uppstod en terrorbalans där ledarna i Kreml och Vita huset hotade varandra med nya vapensystem och ständigt vilade med fingret på avtryckaren.

USA, Kanada och de europeiska staterna Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien skapade i april 1949 militäralliansen Nato (North Atlantic Treaty Organization) med syfte att försvara Västeuropa mot Sovjetunionens ökade makt i Europa. Året innan hade Sovjetunionen tagit makten över Tjeckoslovakien. Västtyskland anslöt senare till Nato vilket ledde till att Sovjetunionen år 1955 bildade Warszawapakten tillsammans med de östliga kommuniststaterna Polen, Ungern, Bulgarien, Östtyskland (DDR), Rumänien, Tjeckoslovakien och Albanien. 1961 byggdes Berlinmuren som delade den forna tyska huvudstaden i Västberlin och Östberlin.

Misstroendet mellan öst och väst var totalt. Relationerna var bottenfrusna. Den ena sidan behövde dagligen i detalj veta vad den andra sidan sysslade med. Spionaget var omfattande och kostade många människoliv. Både Sovjetunionen och USA ägnade sig oavbrutet åt att på olika sätt försöka flytta fram sina respektive positioner i ett elakt maktspel där olika länder världen över användes som brickor.

En viktig lärdom av andra världskriget var att de av nazisterna ockuperade europeiska nationerna stod helt oförberedda när erövrarna tågade in och tog över makten. De motståndsrörelser som sedermera fanns i Frankrike, Danmark, Norge och andra länder fick byggas upp i all hast och mer eller mindre improviseras fram.

För att säkerställa västmakternas framtida försvar organiserade USA genom sin sedan 1947 nyinrättade underrättelsetjänst CIA (Central Intelligence Agency) mot slutet av 1940-talet och början av 1950-talet så kallade Stay Behind-grupper både i Nato-länderna och i neutrala länder som Schweiz och Sverige. Stay Behind-gruppernas roll var att i hemlighet finnas i beredskap i händelse av en sovjetisk invasion. Både civila personer, poliser och militärer ingick i de underjordiska cellerna och tränades i underrättelseverksamhet, vapenkunskap, övervakning, gerillakrigföring och annat som kunde komma till nytta vid främmande makts ockupation av landet. En viktig uppgift var att vid en fientlig invasion bidra till att den sittande regeringen snabbt kunde komma ur landet och upprätta ett nytt högkvarter i något vänligt sinnat grannland.

Stay Behind-organisationen i Europa hade olika namn i olika länder och var i flera decennier en djupt förborgad hemlighet endast känd av respektive lands regeringar och naturligtvis av USA genom CIA och Nato. Inom Nato fanns en särskild enhet som utgjorde ledningscentral för alla de europeiska Stay Behind-grupperna som hette Allied Clandestine Committe/Special Operations Planning Staff (ACC/SOPS).

En viktig person vid bildandet av Stay Behind-organisationen i Europa var den tidigare tyske nazistgeneralen Reinhard Gehlen som under andra världskriget ansvarade för tyskarnas underrättelseverksamhet på östfronten. Gehlen samlade under kriget på sig enormt mycket information om såväl Sovjetunionen som om den Röda arméns organisation. Vid krigsslutet greps och förhördes Reinhard Gehlen av USA som insåg att han satt inne med värdefulla kunskaper. Han placerades därför år 1946 i Tyskland med uppdrag att grunda en underrättelseverksamhet riktad mot Sovjetunionen.

En annan viktig person för Stay Behinds bildande var CIA-officeren William Colby, sedermera CIA:s högste chef, som under början av 1950-talet var stationerad i Stockholm. Colby började åren 1951-1953 bygga upp ett nätverk i Sverige och medverkade även till tillkomsten av liknande nätverk i andra europeiska länder.

Stay Behind i Italien kallades Gladio (”svärdet”, döpt efter ett kort romerskt svärd), i Schweiz P-26 och i Belgien SDRA-8.

Det var den då 37-årige italienske domaren Felice Casson i Venedig som år 1986 hittade den första indikationen på att Gladio/Stay Behind existerade i Italien. En nyfascistisk terrorist som precis blivit dömd för mord, Vincenzo Vinciguerra, avslöjade i förhör att han arbetade för en speciell antikommunistisk organisation som hade förbindelser både med politiker och med underrättelsetjänsten. Felice Casson började undersöka saken på sin fritid och fann både avslöjande dokument och hemliga vapenlager. Spåren ledde honom fram till chefen för den italienska underrättelsetjänsten och till en ledande vapenhandlare. 622 Gladio-medlemmar kunde identifieras. Dessutom framkom indicier i utredningen som pekade mot att sprängmedel från ett Nato-lager hade använts vid den terrorbombning i Peteano utanför Trieste som dödade tre polismän 1972.

1990 kunde hela Stay Behind-organisationen i Europa avslöjas, inklusive den i Sverige. Men det var inte endast existensen av nätverket som kom i dagen utan även tydliga misstankar om att Stay Behind under åren ägnat sig åt högerextrem terrorism i flera europeiska länder – bombattentatet mot centralstationen i Bologna år 1980 som kostade 85 människor livet och skadade 200, terrorangreppen på civila i Belgien åren 1982-1985 (”Brabantmassakern”) som kostade 28 människor livet och skadade 20, bomben på en restaurang i Paris då sex människor dog med mera.

De hemliga arméerna spridda över Europa förhöll sig således inte passiva i väntan på en eventuell sovjetisk invasion. Istället har det i flera länder framförts starka misstankar om att Stay Behind-organisationen med tiden utvecklats till en aktiv högerextrem rörelse som självständigt eller på order agerat för att destabilisera västdemokratierna. Under 1980-talet skakades exempelvis Belgien av högerextrem terror. Flera misstänkta aktörer har granskats av polis och andra myndigheter. Bland annat visade det sig finnas en hemlig nynazistisk armé vid namn Westland New Post inte endast i Belgien utan även i andra västeuropeiska länder, organiserad med SS som förebild. I det högerextrema nätverket fanns även politiker och företagsledare liksom kriminella gäng.

En i Belgien känd ledare för en kriminell liga som ägnade sig åt rånmord avslöjade att han arbetade för en ”hemlig organisation bestående av farliga män med galna politiska idéer”. Han samverkade enligt belgiska medier med ledande personer i samhället som via hemliga nationella och internationella nätverk aktivt arbetade mot spridningen av kommunismen i Europa och som även hade nära kontakter med apartheidregimen i Sydafrika.

Den tidigare chefen för svenska Riksrevisionsverket och senare även för FN:s interna revision, Inga-Britt Ahlenius, uppmärksammade Stay Behind i en DN-artikel häromåret och skrev då bland annat:

I Europaparlamentet reagerade man kraftfullt på upptäckten av Stay behind-rörelserna, vilka hade verkat utanför all demokratisk kontroll, och krävde i en resolution i november 1990 fullständig utredning av dessa hemliga organisationer och deras eventuella utbrytargrupper. Sådana utredningar kom till stånd bland annat i Schweiz, Belgien och Tyskland. Anmärkningsvärt nog har Sverige aldrig utrett frågan. Det är nu angeläget att regering och riksdag snarast tar initiativ till en sådan för att kartlägga nätverkets omfattning, karaktär, struktur och finansiering.

Inga-Britt Ahlenius deltog även i Granskningskommissionen, den kommission som granskade utredningen av mordet på Olof Palme och som lade fram sin slutrapport 1999.