utsikterinsikter.blogg.se

Kalla kriget var en farlig tid. Särskilt för den som var politisk ledare och tydligt valde sida i den drygt 40-åriga världsomspännande maktkampen mellan USA och Sovjetunionen.

Sverige var – och är – ett neutralt land men det finns ändå anledning att allvarligt fundera över hur Sverige uppfattades av USA under alla de år då Olof Palme var socialdemokratisk partiordförande och statsminister. 

Olof Palme uttryckte sig nämligen gång på gång genom åren på ett sätt som för den som bekämpade kommunismen måste ha uppfattats som djupt provocerande och oroande.

Objektivt sett bör man åtminstone kunna ställa frågan hur Palmes vänskap med den nordvietnamesiska kommunistregimen och dess ledare Ho Chi Minh uppfattades. Det pågick som bekant ett intensivt blodigt krig åren 1955-1975 mellan Sydvietnam och USA på ena sidan och det kommunistiska Nordvietnam och den kommunistiska gerillan FNL på andra sidan. När Sydvietnam stöddes av USA stöddes Nordvietnam av Sovjetunionen och Kina. Kriget var således egentligen ännu ett tragiskt inslag i den kamp om världsherraväldet som pågick mellan det kapitalistiska USA och det kommunistiska Sovjetunionen.

När Olof Palme i sitt berömda jultal 1972 jämförde USA:s bombningar av den nordvietnamesiska huvudstaden Hanoi med nazisternas övergrepp under andra världskriget drog USA bort sin ambassadör från Stockholm under en tid.

1969 erkände Sverige Nordvietnam och var då första västliga land att göra det – detta skedde samma år som Olof Palme tillträdde som svensk statsminister.

Och Vietnam var endast ett exempel på Olof Palmes tydliga ställningstaganden för – som det säkert uppfattades av den amerikanska regeringen – kommunistregimer runt om i världen.

Palme stödde även den socialistiske politikern Salvador Allende i Chile vars vänstercenterkoalition Unidad Popular vann valet 1970. I koalitionen ingick det chilenska kommunistpartiet Partido Comunista de Chile. En aktiv medlem av det chilenska kommunistpartiet var poeten Pablo Neruda som av den Svenska akademien tilldelades Nobelpriset i litteratur 1971. En händelse som ser ut som en tanke.

USA agerade under många år aktivt för att försöka förhindra att Salvador Allende blev president i Chile eftersom den amerikanska regeringen befarade att det skulle leda till att världskommunismen fick fäste på den amerikanska kontinenten. Under Allendes regeringstid blev Chile det första amerikanska land som erkände den kommunistiska folkrepubliken Kina (1971).

Då den regimkritiske sovjetiske författaren Alexander Solsjenitsyn tilldelades Nobelpriset i litteratur 1970 uppstod en kontrovers då Palme inte ville genomföra en officiell prisutdelning på Sveriges ambassad i Moskva med hänvisning till att det kunde skada relationerna med Sovjetunionen. Solsjenitsyn vågade inte lämna sitt hemland av rädsla för att mista sitt sovjetiska medborgarskap. Palmes ställningstagande i frågan kritiserades bland annat i den ansedda amerikanska dagstidningen New York Times.

1975 åkte Olof Palme, som förste västeuropeiske regeringschef, på officiellt statsbesök till det sovjetvänliga kommunistiska Kuba. Relationen mellan Kuba och USA var sedan länge mycket ansträngd. Amerikanarna ville inte på några villkor ha en kommunistisk stat med goda sovjetrelationer så nära in på sitt eget lands gränser. Palme förde vänskapliga samtal med Kubas ledare Fidel Castro och höll tillsammans med Castro ett tal som befäste de goda relationerna mellan Sverige och Kuba. I en gemensam kommuniké uttalade Palme och Castro sin stora tillfredställelse över att det kommunistiska Nordvietnam vunnit kriget mot USA och Sydvietnam.

I juni 1984 besökte Olof Palme det kommunistiska Östtyskland (DDR) och förde där vänskapliga samtal med landets ledare Erich Honecker. Någon offentlig kritik mot DDR-regimens förtryck av de mänskliga fri- och rättigheterna i landet framfördes inte. Efter Palmes död arrangerade Honecker en fredsmarsch till Palmes ära. Marschen inleddes på Olof-Palme-Platz i Stralsund och talare var Olof Palmes änka Lisbet Palme.  På 1980-talet besökte en rad svenska ministrar DDR. I januari 1989 besökte Ingvar Carlsson DDR för att gratulera Erich Honecker inför DDR:s 40-årsjubileum.

Under åren 1981-1989 var republikanen Ronald Reagan president i USA. Ronald Reagan var en hängiven antikommunist som kapprustade med det beryktade och kostsamma ”star wars”-programmet i syfte att slutligen bryta sönder den sovjetiska ekonomin. Den konservative Reagan kallade Sovjetunionen för ”ondskans imperium”. Reagan initierade och finansierade även Contras-gerillan för att bekämpa den sedan 1979 etablerade kommunistiska regimen i Nicaragua. Pengar till Contras skulle bland annat komma från hemliga vapenaffärer med den nyinrättade islamiska regimen i Ayatollah Khomeinis Iran (Iran-Contras-affären).

Kampanjchef för Ronald Reagans presidentvalskampanj var William J Casey som sedan blev chef för den amerikanska underrättelsetjänsten CIA åren 1981-1987.

Man kan utan överdrift påstå att det under den amerikanska Reaganadministrationens styre på 1980-talet var särskilt viktigt för världens statschefer att antingen förhålla sig neutrala eller välja rätt sida i den pågående världspolitiska maktkampen mellan öst och väst. USA tvekade inte att ingripa ekonomiskt och militärt mot alla som de uppfattade som fiender oavsett var de fanns i världen.

Att tala är en sak. Att agera en annan.

Olof Palme som verkade för fred och nedrustning i världen drev den vällovliga linjen att försöka inrätta en kärnvapenfri zon i Skandinavien. Han planerade att i april 1986 diskutera just den frågan med Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov vid ett möte i Moskva.

En betydande säkerhetspolitisk förändring som således skulle diskuteras fram med kommunistledarna i Kreml. Utan amerikansk närvaro vid förhandlingsbordet.

Även detta agerande bör ha orsakat kritiska frågor i USA och då särskilt hos de kommunistfientliga republikaner som regerade landet. Såväl Norge som Danmark ingick sedan många år i den västliga försvarsalliansen Nato och Palme hade nu så smått börjat övertyga Norges socialdemokratiska statsminister Gro Harlem Brundtland om att verkligen genomföra planen på den kärnvapenfria zonen. Ur Natos perspektiv, under ledning av den konservative brittiske officeren Lord Peter Carrington, bör Palmes agerande ha hotat att rubba maktbalansen i norra Europa. Det fanns till och med en möjlig risk att Norge och Danmark i och med detta skulle lämna Nato. Här fanns således en verklig händelse som påverkade världspolitiken och inte endast politiska tal som möjligen irriterade supermakternas ledare.

Borgerliga svenska politiker kritiserade Olof Palme för att han, enligt deras uppfattning, inte tillräckligt tydligt kritiserade den sovjetiska regimens förtryck av landets befolkning. Höga svenska militärer kritiserade Palme för att han inte tillräckligt tydligt markerade mot de ”sovjetiska” ubåtskränkningarna av svenska farvatten. Svenska högerextremister hade kommit fram till att Palme gick i Sovjetunionens ledband och att han var att betrakta som en säkerhetsrisk för Sverige.

En ihärdig antikommunist gick så långt att han i början av 1970-talet aktivt försökte få den av Olof Palme ledda socialdemokratiska regeringen avsatt med hänvisning till att det, enligt honom, var Sovjetunionen som beordrat Sverige att skicka bistånd till det kommunistiska Nordvietnam. Mannen i fråga hade, enligt egen utsago, till och med frågat USA:s regering om den kunde acceptera en ”expeditionsministär” och fått svaret att det skulle gå bra förutsatt att denna tillfälliga svenska regering bestod av ”pålitliga antikommunister”. Genom att få uppgifterna om Sveriges påstådda samröre med Sovjetunionen publicerade i internationella medier hoppades mannen att trycket på den svenska regeringen skulle bli så stort att den avgick. Planen gick om intet då ingen av de personer i Sverige som mannen talade med ville ställa upp i en sådan expeditionsministär.

Olof Palmes politiska inriktning under kalla kriget var minst sagt riskabel med tanke på det högt uppskruvade tonläget mellan USA och Sovjetunionen. Med Ronald Reagan som president under 1980-talet blev USA än mer aktivt i kampen mot kommunismen. Varje antydan om strategiska fördelar för Sovjetunionen någonstans i världen möttes av hårt amerikanskt motstånd.

Detta är också en bakgrund nödvändig att redovisa i relation till det dödande skottet på Tunnelgatan i Stockholm i månadsskiftet februari/mars 1986. Det går naturligtvis inte att påstå någonting konkret i relation till mordet. Men det går att förstå den politiska kontexten vid den tidpunkt då mordet begicks.