/ Allmänt /

Det speciella landet Sverige

 Hur resonerar en svensk väljare? Frågan låter sig inte besvaras med ett enda svar eftersom det finns så många olika svenska väljare. Men i den statistik jag redovisat i mina tidigare blogginlägg i ämnet har vi ändå sett en tydlig bild och det är att ekonomi är den högst prioriterade frågan åtminstone för en majoritet av den svenska väljarkåren, den majoritet som i varje val väljer ny regering. Det ekonomiska välståndet är faktiskt viktigare än ideologi. Det är med andra ord inte så viktigt om det är en socialdemokratisk eller borgerlig regering som regerar. Det viktiga är att de svenska väljarna bibehåller sin goda ekonomiska standard.

 Det framstår som tydligt att det är följande saker som svenska väljare värdesätter främst:

 1) Den egna privatekonomin. De jämfört med många andra länder höga lönerna i Sverige och den höga levnadsstandard detta för med sig är viktigt för svenska väljare att värna. Förstklassigt boende, inte särskilt billiga bilar, restaurangbesök, konsertupplevelser och utlandsresor är självklara inslag i svenskarnas vardag.

 2) Den offentliga sektorns ekonomi. Väljarnas barn ska erbjudas bra förskolor och skolor, väljarna själva ska erbjudas bra sjukvård och bra sjukpenning och väljarnas föräldrar ska erbjudas en bra äldreomsorg. Ordet ”bra” är relativt men i Sveriges fall kan vi utgå ifrån att den offentliga sektorns erbjudande ska vara världsledande på samma sätt som löneläget är världsledande.

 Sverige är en av världens rikaste nationer och så ska det förbli menar de svenska väljarna. Den höga levnadsstandard som byggdes upp i de svenska hushållen under rekordåren efter kriget då svensk industri hade så stora exportframgångar skall bibehållas och utökas menar de svenska väljarna. En regering som inte kan leverera hög levnadsstandard vad gäller god privatekonomi för väljarna och samhällsservice på hög internationell nivå för väljarna och deras familjer får svårt att överleva nästa val.

 Sverige är på (minst) ett sätt ett speciellt land. Det är nämligen så att lönespridningen i Sverige jämfört med de flesta andra länder är mycket låg. Det betyder att skillnaden mellan de högsta och de lägsta lönerna i Sverige är mycket mindre än skillnaden mellan höga och låga löner i andra länder. Sverige har en sammanpressad lönebild om man jämför bruttolönerna i ett stort antal OECD-länder.

 Sverige och Italien är de länder som har minst skillnad mellan låga och höga löner. I dessa länder går det 2,2 respektive 2,3 låga löner på en hög lön. Störst lönespridning är det i USA, där går det fem låga löner på en hög lön. Och då har vi endast jämfört bruttolönerna i de olika länderna. Om vi även väger in den progressiva beskattningen i Sverige och studerar nettolönen minskar löneklyftorna ytterligare.

 En cynisk tolkning av läget är att det inte lönar sig särskilt väl att utbilda sig länge och dra på sig stora studieskulder i Sverige, åtminstone inte om man på det sättet tror att man ska få en disponibel inkomst som vida överstiger den disponibla inkomst som människor med yrken där utbildningskraven är låga eller inga alls åtnjuter.

 Sålunda är det inte endast viktigt för svenska väljare att människor som utbildat sig och arbetat länge för att kunna utföra de mest kvalificerade jobben (läkare, jurister etc.) har bra betalt. Det är minst lika viktigt att alla yrkesgrupper oavsett utbildningslängd och kompetenskrav har bra betalt. Lägstalönerna på den svenska arbetsmarknaden är höga visar en internationell jämförelse.

ISCO-08 är ett av FN internationellt överenskommet system för att klassificera jobb baserat på hur kvalificerade de är. Totalt finns 436 olika grupper fördelade på tio huvudgrupper. Dessa huvudgrupper kännetecknas av att kraven på utbildning och specialisering skiljer sig åt mellan dem. Man kan lite förenklat beskriva denna klassificering som att det i den första huvudgruppen finns jobb som kräver lång utbildning och god strategisk förmåga (verkställande direktörer i stora bolag, lagstiftare etc.) och att kraven på utbildning och yrkeskunnande stegvis sänks i de följande grupperna. I den sista huvudgruppen förekommer yrken som städare, fönstertvättare, lantarbetare och gatuförsäljare.

I Sverige är den lönemässiga skillnaden mellan yrken i den översta huvudgruppen och yrken i den nedersta huvudgruppen betydligt mindre än i de flesta andra länder. Det går att leva ett gott liv i Sverige även utan att studera vid högskolor och universitet. Särskilt olönsamt är det att bedriva högre studier inom humanistiska ämnen och exempelvis utbilda sig till bibliotekarie. Medellönen för en svensk bibliotekarie i 40-årsåldern med 3-5 års eftergymnasial utbildning och drygt nio års yrkeserfarenhet ligger strax över 25 000 kronor i månaden vilket kan jämföras med en gymnasieutbildad snickare i 30-årsåldern som i medellön tjänar drygt 24 000 kronor i månaden. Skillnaden i nettolön blir några hundralappar. När bibliotekarien betalat av på sitt studielån är snickarens disponibla inkomst högre än bibliotekariens.

Sverige har sedan mitten av 1990-talet generellt sett upplevt höga reallöneökningar. Enligt data från International Labour Organization, ILO, har Sverige haft högst reallöneökningar i EU-15 sedan finanskrisen. I genomsnitt rör det sig om cirka 1,5 procents ökning om året. De flesta övriga EU-länder ligger långt under denna nivå och i flera länder har till och med reallönerna minskat. Som mest har de fallit i Grekland, som under denna period, 2007-2013, upplevt reallöneminskningar på i genomsnitt 4,5 procent om året. Även i flera andra länder är det tydligt hur krisen har påverkat de anställdas inkomster i negativ riktning.

Som en logisk följd av de svenska väljarnas inställning kan vi konstatera att väljarna motsätter sig allting som urholkar eller hotar att urholka väljarnas privatekonomi och väljarnas möjlighet att få god samhällsservice. Regeringar som inte kan undanröja sådana hot lever farligt.

Svenskarna är dessutom beredda att gå ganska långt för att ytterligare förhöja sin levnadsstandard – även om det i relation till den disponibla inkomsten inte borde vara möjligt. Det låga ränteläget möjliggör just nu stora bostadslån och därmed högsta tänkbara boendestandard i villor och lägenheter, inte minst i storstadsregionerna. Om de svenska hushållens höga belåning resulterar i en fastighetsbubbla med radikalt fallande bostadspriser kan vi utgå ifrån att de svenska väljarnas reaktion blir att rösta bort den sittande regeringen. Att avstå från högsta tänkbara boende- och levnadsstandard tycks inte ingå i väljarnas föreställningsvärld och ansvaret för eventuella misslyckanden läggs förmodligen inte på väljarna själva utan istället oavkortat på bankerna som var ansvarslösa nog att låna ut pengarna och på politikerna som inte stoppade lånekarusellen i tid.

Moder Svea har en krävande kull barn att ta hand om.