utsikterinsikter.blogg.se

Svaret är att det beror på i vilket land man befinner sig. Det finns länder där det knappt existerar myndigheter i svensk mening och de spillror som ska upprätthålla lag och ordning är antingen korrupta eller bara allmänt inkompetenta.

I Sverige har vi av tradition alltid litat på myndigheterna. Staten har för en majoritet av svenska folket generellt sett varit en god stat som med omtanke om medborgarna drivit in skatter, betalat sjukpenning, ordnat skolgång för barnen, gripit brottslingar och så vidare.

Jag har, likt andra svenskar, genom åren stött på många representanter för stat, kommun och landsting och många av dem jag mött har givit mig intrycket att de tar seriöst på sitt uppdrag och att de utifrån det regelverk som gäller försöker göra sitt bästa av situationen.

Staten har för oss varit garanten för en rättvis, omtänksam och opartisk hantering oavsett ärende till skillnad från det känslokalla godtycke som präglade livet på de gods och gårdar där adelsmännen styrde förr i tiden.

På samma sätt har staten representerat en stor och stark motvikt mot den fria marknadsekonomin. Vi hamnar inte på gatan även om vi inte klarar att ”leverera” lönsamhet i högt tempo till bolagsägarna. Staten tar hand om oss när vi kroknar av utmattning.

Samtidigt finns det naturligtvis en fara med att lita blint på någon. Inte ens svenska staten är ofelbar. Det begås misstag, stora och små, och de begås hela tiden. Ibland på grund av konstiga regler, ibland därför att människor tänker för fyrkantigt och ibland på grund av ren och skär inkompetens. Det blir inte rätt hela tiden. Även representanter för staten har dessutom visat sig sugna på att sno åt sig några extra miljoner när tillfälle ges.

En sund skeptisk hållning till både stat och marknad är nog rätt väg att gå. Somligt behöver kritiskt granskas innan vi kan godta det som sant.

Det finns tyvärr många exempel på statliga misstag. Fallet Thomas Quick är väl det mest hårresande. Verkligheten överträffar dikten. En person som erkänt och dömts för massor av mord visar sig vara fullständigt oskyldig – alltmedan de verkliga mördarna fortfarande går lösa trots år av utredningar.

Det finns, som läsaren av denna blogg redan noterat, också anledning för tänkande människor att fråga sig om den stora polisutredning som nu i snart 30 år försökt lösa mordet på Sveriges statsminister Olof Palme verkligen bedrivits med den kompetens vi har rätt att kräva. Någonstans behöver det trots allt finnas en rimlig relation mellan investerade mantimmar och miljoner och avläsbara resultat. 30 år och gåtan är precis lika stor som den var från början. Det är inte acceptabelt.

Staten gör alltså inte alltid rätt. Den gör också fel ibland.

Eftersom rättsväsendet med hänvisning till förundersökningssekretess och all annan slags sekretess inte låter svenska folket ta del av allt material som finns i mordutredningen är det svårt att bilda sig en uppfattning om vad som är sant och falskt. Det är egentligen faktiskt omöjligt.

En sak är dock säker – vi kan inte i oändlighet invänta statens (i detta fall polisens) godkännande innan vi granskar och funderar över Palmemordet. Det finns trots allt oerhört mycket offentligt material. Alla förhör med vittnena vid mordplatsen är offentliga och många förhör med vittnena vid biografen Grand är offentliga. En hel del förhör med människor som noterat misstänkta män med och utan walkie talkie under mordkvällen finns också tillgängliga att läsa för den som är intresserad. Rättegångarna mot Christer Pettersson öppnade också dörren till intressant information liksom den genomgång av utredningen som utfördes av Granskningskommissionen. Även resningsansökan till HD ger en del.

Det går att läsa och fundera, det går att kritiskt granska och det går att dra slutsatser. Trots att polisen (i huvudsak handlar det om den spaningsledning som leddes av Hans Ölvebro) ständigt officiellt underkänt alla iakttagelser av män med walkie talkie så visar mediernas granskning att polisen i själva verket är svarslös i många fall. Det finns flera vittnesmål om män med walkie talkie som aldrig förklarats. Polisen vet inte vilka männen var som stod utanför paret Palmes bostad före mordet, som stod på Gamla stans tunnelbanestation när paret Palme kom dit, som stod vid biografen Grand när filmen började eller som stod mittemot mordplatsen direkt efter mordet. Polisen vet inte vilka dessa män var och kan givetvis därför varken bekräfta eller inte bekräfta deras relation till mordet.

Och eftersom männen med walkie talkie var stora frågetecken för Ölvebros spaningsledning så valde den helt enkelt att strunta i dem och istället inrikta spaningarna på det som populärt brukar kallas en ensam galning. Även uppenbara politiska motiv – det högerextrema Palmehatet är ett – försvann också in i dimmorna eftersom mordutredarna förmodligen inte visste hur de skulle agera i frågan. De hittade ingen ”koppling till Sveavägen” och avfärdade därför alla politiska motiv.

Självständigt tänkande människor är alltid besvärliga. De granskar kritiskt och de ställer obekväma frågor. Totalitära regimer (nazister, kommunister m fl) brukar i allmänhet redan vid maktövertagandet avrätta självständigt tänkande människor. Det är ett radikalt och effektivt sätt att få tyst på alla irriterande frågor.

När självständigt tänkande människor efter att ha läst in sig på Palmeutredningen antyder att det kanske finns en annan mördare än Christer Pettersson brukar Christer Pettersson-spårets anhängare använda ett känt och varken vackert eller hederligt knep. De kallar alla avvikande tankar för ”konspirationsteorier” och placerar därmed meningsmotståndarna i facket ”rättshaverister” och ”oseriösa galningar”. De gör alltså samma misstag som polisen när den offentligt förklarade att alla iakttagelser av män med walkie talkie från tiden för mordet (det finns 179 stycken) är ”fantasier”. Ölvebro brukade säga att polisen kunde ha frågat efter precis vad som helst och fått in många tips om just detta. Så kan man naturligtvis också behandla den stora detektiven allmänheten. Alla utom polisen är idioter som kan säga vad som helst.

Nu är det tack och lov så att självständigt tänkande människor inte ger upp så lätt och särskilt inte när de med sin egen erfarenhet och intelligens och med stöd i vetenskap (rättsmedicin, vittnesexperter, säkerhetspoliser mm) faktiskt ser att det finns stora outredda områden i Palmeutredningen, områden som möjligen kan leda fram till att en mördare till sist identifieras och ställs till svars för sin handling.

Det blir faktiskt rätt patetiskt när vuxna människor inbillar sig att de kan skrämma folk till tystnad. Det kan man göra med vapenmakt i diktaturer men det kan man inte göra i debatter i demokratier.

Till sist behöver jag understryka att den sunda skeptiska hållningen gentemot staten är just en sund skeptisk hållning. Att avveckla staten och lämna fältet öppet för marknadsliberaler, storbolagsägare, finansfamiljer, högerextremister, adelsmän, nazister, rasister och andra med begränsat intresse för demokrati och vanligt folks välbefinnande är naturligtvis inget alternativ.

Tvärtom visar vår fleråriga och detaljerade granskning att Olof Palmes mördare faktiskt kan finnas i just sådana kretsar. Det är i alla fall värt för polisen att undersöka närmare om det var Palmes uttalade fiender på 1980-talet som till sist grep till vapen.

Vi vet inte heller vem eller vilka det var som mördade Olof Palme. Men vi vet att vägen till ett svar är att förutsättningslöst ställa alla slags frågor även om det kan irritera dem som redan bestämt sig för att mordet är ”polisiärt uppklarat”. Så oerhört många faktauppgifter pekar i rakt motsatt riktning – mordet återstår att lösa.

Vittnen ser inte bara fel. Vittnen ser ibland faktiskt rätt också. Det är högst sannolikt att män med walkie talkie övervakade paret Palme och det är högst sannolikt att vittnet Lars som – till skillnad från Lisbeth Palme – mycket väl visste vem Christer Pettersson var såg alldeles rätt. Det var inte Christer Pettersson som sprang på Tunnelgatan. Det var en för vittnet helt okänd man – nämligen den hittills oidentifierade mördaren.