utsikterinsikter.blogg.se

”Att dö för förtjänst det väger lätt som en fjäder. Att dö för sitt folk det väger tungt som en sten”.

De var många som dog för sitt folk men det var så vitt känt ingen som dog för förtjänst. De var numerärt underlägsna, de var tekniskt underlägsna och de var till en början djupt aningslösa. När det gick upp för dem vad som höll på att hända var det försent. De blev bestulna på allt – sina jaktmarker, sina fiskevatten, sina heliga platser, sina byar, sina kulturer, sina språk och framförallt sitt människovärde.

Jag talar förstås om en av den moderna historiens största och blodigaste tragedier, den västeuropeiska koloniseringen av Nordamerika under 400 år med början på 1500-talet då ”vindens folk”, ”alliansen av vänner”, ”folket”, ”de likasinnade”, ”de sju rådseldarna”, ”de främsta människorna” och allt vad de kallade sig närmast utplånades från jordens yta av engelsmän, fransmän, amerikanare, holländare och andra. Det fanns till och med ett Nya Sverige vid Delawarefloden på östkusten åren 1638-1655 men just den kolonin tycks ha byggts upp genom fredliga avtal med de berörda stammarna snarare än med våld.

En hel ursprungsbefolkning bestående av cirka 1,1 miljoner människor fördelade på ett drygt 100-tal olika stammar talande cirka 200 olika språk bröts ner steg för steg av både sjukdomar och överlägsen aggressiv vapenmakt. Men ”indianerna” som de kom att kallas gav sig inte utan strid. Med pilbågar, yxor och spjut försökte de värna sina territorier och med tiden även med de gevär de bytt till sig från de vita erövrarna. Men ingenting hjälpte.

Vilka var de då dessa ”indianer” med sina fascinerande namn som vi alla känner så väl – cheyenner, comancher, siouxer, irokeser, ojibwa, huroner, shoshone, navaho…?

Svaret är att de ursprungligen, dvs många tusen år tidigare, var nomadiserande storviltjägare som i flera på varandra följande migrationsvågor invandrat till den nordamerikanska kontinenten från östra Sibirien över den landbrygga som kallas Beringia och som vid tiden för invandringen förband Nordamerika med Sibirien. Det är faktiskt högst oklart exakt när detta skedde men om vi förlägger migrationen någon gång till tiden för 17 000 och 11 000 år sedan så har vi i alla fall inte överdrivit invandringens ålder. Detta skedde under den senaste istiden som tog slut först för omkring 11 000 år sedan.

Det är inte exakt klarlagt vilken väg de tog från Berings sund men en av vägarna bör ha varit den långa isfria västra kustlinjen söderut ned till floderna som leder in mot Klippiga bergen. En tänkbar väg, eftersom människan alltid följt vattnet, är Columbia river-Snake River-Yellowstone River fram till Missouri och vidare söderut till Mississippi och Ohio River.

Arkeologiska fynd på olika boplatser och DNA-analyser av mänskliga kvarlevor i Sibirien och Nordamerika bevisar att indianstammarna från början var östsibiriska folk som likt alla andra stenåldersfolk världen över vid denna tid levde av jakt, fiske och insamlande av rötter, örter, bär och annat som kunde fungera som föda. Den äldsta kända kulturen i Nordamerika kallas Clovis-kulturen. Den kan dateras till cirka 13 000 år tillbaka i tiden.

En sak som kanske inte alla vet är att många av namnen på indianstammarna faktiskt inte är de namn som stammedlemmarna själva använde. Det folk som kallas siouxer bestod i verkligheten av 13 olika stammar som var indelade i tre övergripande familjer: Lakota, Dakota och Yankton-Yanktonai. Tillsammans kallade de sig själva ”De sju rådseldarna”.  De sedermera berömda indianhövdingarna Crazy Horse (som egentligen hette ”hans häst är galen”), Sitting Bull (som från början hette ”Den långsamme”), Gall (som egentligen hette Pizi) var alla medlemmar av Lakota.

Även den legendariske hövdingen Red Cloud tillhörde Lakotafolket. Red Cloud har gått till historien som den ende indianhövding som besegrat USA i ett krig, nämligen kriget åren 1866-1868 vid Powder River-området i nordvästra Wyoming och södra Montana. Han drog sig tillbaka obesegrad och framlevde sina sista dagar i ett reservat som ledare för sitt folk, Lakotastammen Oglala (vilket betyder ungefär ”de utspridda”).

Namnet ”sioux” är ett skällsord påhittat av dessa stammars fiender i ojibwa-stammen. Namnet har en komplicerad historia som utgår från ordet Natowessiw som på algonkinspråk betecknar en skallerormsart. I fransk översättning blev det Nadouessioux som senare förkortades till sioux. Ojibwa kallade helt enkelt Lakota, Dakota och Yankton-Yanktonai för skallerormar.

Cheyennerna fick sitt namn av Lakota, Dakota och Yankton-Yanktonai. Själva kallade de sig Tsis tsis’tas (”de likasinnade”, ”de likartade”). Namnet ”cheyenne” kommer troligen av orden Shahiyela eller Shahiyena som syftar på att de skulle vara besläktade med Cree-stammen.

De sex stammar från de stora skogarna i nordöstra delen av nuvarande USA och östra delen av nuvarande Kanada som med ett samlingsnamn brukar kallas irokeser kallade inte sig själva irokeser. De kallade sig själva Haudenosaunee vilket betyder ”de bygger ett långt hus”. Namnet är logiskt eftersom deras byar brukade bestå av ett hundratal långhus. Även beträffande irokeserna är det troligen en fientlig stam som varit framme och namngett dem. Huronerna kallade dem irinakhoiw vilket betyder ”svarta ormar” eller ”riktiga ormar”. På franska blev det iroquois som på svenska förvandlades till irokes.

Så där kan man hålla på ganska länge. Klart är i alla fall att de drygt 100 stammarna under årtusendena vandrade runt på kontinenten, bildade samarbetsorganisationer, splittrades, krigade, sammanbands till nya stammar osv. Flera av de stammar som de första européerna fann på prärien hade några hundra år tidigare på grund av olika stamkrig invandrat till prärien från skogarna öster om de stora floderna Missouri och Mississippi. Det mytomspunna ordet prärie kommer förresten av franskans prairie som betyder ”äng” eller ”ängsmark”.

Det var islänningen Bjarne Herjolfsson som passerade Labradorkusten antingen år 985 eller 986, Leifr Eiríksson från gården Brattalid på södra Grönland som landsteg på Baffin Island och Newfoundland cirka år 1000 och islänningen Thorfinn Karlsefni (Torfinn Karlsämne) som anlade sin bosättning i ett land han kallade Vinland ca år 1003 som var de första västeuropéer som upptäckte Nordamerika.

Torfinn Karlsämne var den isländske sjöfarare som år 1003 kom längst i västeuropéernas första försök att få fäste på den nya kontinenten. Han anlade sin bosättning med åtta byggnader, en smedja, en brädgård och ett skeppsvarv; troligen i  L'Anse aux Meadows på Newfoundlands norra udde. Platsen var föremål för en omfattande arkeologisk utgrävning på 1960-talet då man fann rester av ett samhälle från 1000-talet. Med på Torfinns resa till ”Vinland” – det växte vindruvor där - följde 135 män och 15 kvinnor. Senare historisk forskning menar att Torfinns samhälle snarare ska sökas på södra delen av den mer söderut belägna ön Nova Scotia. Hur det än är med den saken så övergavs bosättningen redan efter två-tre år efter ett antal sammanstötningar med lokalbefolkningen, de människor Torfinn kallade ”skrälingar” och som således var någon eller några av de stammar vi skriver om här.

Sedan Torfinn Karlsämne seglat hem till Island igen fick Nordamerikas ”indianer” vara i fred i nästan 500 år innan Christofer Columbus från Genua fick sin första resa (det blev totalt fyra) västerut över Atlanten finansierad av det spanska kungaparet kung Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien. Columbus expedition bestod av skeppen Santa Maria, Nina och Pinta och de lämnade hamnen i spanska Huelva, Andalusien, den 3 augusti 1492. Syftet var att finna en sjöväg västerut till Indien, ett företag som således misslyckades. Det var Columbus som döpte urinnevånarna till indianer eftersom han trodde att han kommit till Indien.

Efter drygt två månaders seglats gick Columbus den 12 oktober 1492 i land på en av öarna i Bahamas, antingen ön Guanahani eller en annan Bahamas-ö som heter  Samana Cay. På ön Hispaniola mötte Columbus och hans besättning sedan ursprungsbefolkningen arawakerna.

Det var den portugisiske upptäcksresanden Vasco da Gama som sex år senare först nådde Indien sjövägen. Med fyra skepp lämnade han Lissabon och seglade söderut runt Afrikas sydspets och vidare till Indien dit han anlände 20 maj 1498.

Flera av de namn vi möter när vi besöker USA eller ser på en karta över landet har sitt ursprung i något av de många indianspråken. Här några exempel:

Arkansas betyder ”sydvindens folk” och är hämtat från det språk som talades av Lakota, Dakota och Yankton-Yoanktonai.

Connecticut betyder ”vid den långa flodmynningen” på algonkinspråk.

Dakota betyder ”bundsförvanter” på dakotaspråk.

Idaho betyder ”solen kommer från bergen” på shoshonespråk.

Illinois betyder ”de är män” på algonkinspråk.

Massachusetts betyder ”det stora bergets folk” på algonkinspråk.

Mississippi betyder ”vattnets fader” på algonkinspråk.

Missouri betyder ”stora gyttjefloden” på algonkinspråk.

Manhattan kommer från ordet Mana-hatta på lenapespråk och betyder ”ön med de många kullarna”.

Kolonialmannen och senare guvernören Peter Minuit köpte år 1626 ön Manhattan för holländarnas räkning av delaware-stammen för varor till ett värde av 24 dollar.

Det inledande citatet i detta blogginlägg är hämtat ur Mikael Wiehes sång om den freds- och frihetsälskande chilenske visdiktaren och sångaren Victor Jara som mördades av general Augusto Pinochets militärer i samband med statskuppen i landet 1973.

Citatet i rubriken är hämtat från den amerikanske generalen Frederick W. Benteen som efter den amerikanska arméns nederlag vid floden Little Big Horn i Montana år 1876 uttalade dessa ord som förklaring till hur de förenade indianstammarna kunde vinna slaget.