ETT MORD I DEMOKRATINS TJÄNST
Det socialdemokratiska partiet samlade på 1960-talet nästan halva väljarkåren i en av världens rikaste välfärdsstater. Förutsättningarna för nationell samling och säkerhet var goda.
Det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen gjorde sig dagligen påmint i Sverige. Warszawapaktens ambassader i Stockholm befolkades av spioner. KGB och andra östeuropeiska underrättelsetjänster försökte komma över svenska försvarshemligheter, destabilisera det svenska samhället och påverka svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Östspionerna mötte motstånd i form av försvarsmaktens underrättelsetjänst, FRA:s signalspaning, det ”gamla Säpo” RPS/Säk och socialdemokraternas egen hemliga underrättelseorganisation IB.
Under kalla kriget kunde Sverige mönstra 800 000 vapenföra män när försvaret var som starkast år 1964. Nästan alla män gjorde värnplikt. Samtidigt byggde vi flest skyddsrum per capita. Alla människor i Sverige i åldrarna 16 till 65 år hade civilförsvarsplikt med krav på att delta i återkommande övningar. Svenska vapenfabriker byggde moderna stridsflyg, ubåtar, stridsfordon, stridsvagnar och raketgevär.
Tage Erlander försvarade statens registrering av politiska extremister när den i slutet av 1960-talet utsattes för kritik i medierna. Ett Sverige i kallt krig behövde veta vilka som befann sig i landet och vilka syften de hade med sina tidningar, möten, partier och kårer.
Det 50 procent starka ”statsbärande” socialdemokratiska partiet var i slutet av 1960-talet i behov av en ny partiledare. Valet föll på en av Tage Erlanders adepter. Olof Palme, skolad inom partiet men fostrad i Stockholmssocieteten, valdes till ordförande vid partikongressen 1969. Olof Palme var jurist och reservofficer med yrkeserfarenhet från underrättelsetjänsten.
De partitrogna arbetarna och tjänstemännen i den svenska industrin och ledande företrädare för näringslivet och försvarsmakten förväntade sig en fortsatt stabil stat i Tage Erlanders anda. Det kalla kriget krävde en samlande politisk kraft. Staten, kapitalet, försvarsmakten, säkerhetspolisen och civilsamhället behövde gå hand i hand in i 1970-talet.
Var Olof Palme i det rådande säkerhetsläget kapabel att samla nationen på samma sätt som Tage Erlander gjort?
Det stora flertalet medborgare upplevde säkert det kalla kriget som ett fredstillstånd och inte som ett krig. Andra såg det inte så. De upplevde hotet från Sovjetunionen som påtagligt närvarande varje dag. De såg för sitt inre hur spetznaz-förband steg i land på öarna i de svenska skärgårdarna och de såg spioner smyga omkring lite varstans i statsapparaten.
SKÖRT VAPENSTILLESTÅND
Gemensamt för dem som såg det kalla kriget som ett skört vapenstillestånd eller som ett pågående lågintensivt krig med en kärnvapenmakt var att de befann sig närmast fronten. Försvarsmaktens officerare och cheferna vid säkerhetspolisen påminde regeringen om hotet från öst när tillfälle gavs.
Det visade sig snart att Olof Palme enligt dessa frontmän ur säkerhetssynpunkt inte var den samlande kraft Sverige behövde under kalla kriget. De såg honom som en splittrande kraft.
Palme gick i hetsig närkamp med de borgerliga partierna, de stora kapitalägarna och med säkerhetspolisen och försvarsmakten på ett sätt som ingen socialdemokratisk ledare gjort tidigare under kalla kriget.
Med flammande elegant formulerade appeller gjorde sig Olof Palme känd som en ideologiskt övertygad socialist redo att transferera betydande rikedomar från storfinansen till arbetarklassen.
Socialdemokraternas svaga riksdagsval 1973 och valförlusterna 1976 och 1979 visade tydligt att Olof Palmes version av socialdemokratisk politik inte ingav förtroende hos de breda väljargrupperna. Den politiska högern vann mark. Moderaterna blev för första gången sedan 1920-talet största borgerliga parti.
Kapitalägarna anammade den radikala marknadsliberala ideologi som importerats från USA. De svenska medelklassväljarna som ständigt visar intresse för sin privatekonomi lockades av talet om snabba börsklipp. Den svenska väljarkåren förflyttade sig åt höger.
Polariseringen i den politiska debatten tilltog. Sverige splittrades alltmer. Det tidigare så dominerande socialdemokratiska partiet kunde inte längre försvara sin position som statsbärare. Landsfadern Tage Erlanders lugna stabila ledarskap som så länge samlat nationen förbyttes i hätsk konfrontation i riksdagen.
Det primära problemet med Olof Palme ur säkerhetssynpunkt var nog inte att han gjorde statsbesök i kommunistdiktaturer, kritiserade USA:s krig i Vietnam eller bildade nedrustningskommissioner för ett kärnvapenfritt Norden. Det kunde säkert både Sveriges allierade västmakter och det svenska försvaret till nöds leva med.
Palme vara talarstolarnas geniale artist men utgjorde inget operativt hot mot väst. För att kunna förverkliga drömmen om ett kärnvapenfritt Norden krävdes trots allt båda supermakternas medverkan. USA visade inget intresse för Palmes nedrustningskampanj.
HOTFULL SPLITTRING
Det reella hotet mot rikets säkerhet var att Palme orsakade splittring i landet. Ledaren för en nation i kallt krig kan inte utmana de största kapitalägarna som i händelse av krig ska betala för vapnen eller hamna i konflikt med säkerhetspolisen och försvarsmakten som ska försvara gränsen.
Det var under rådande säkerhetspolitiska omständigheter inte heller någon klok strategi att med oförsonlig retorik attackera de politiska motståndarna som i händelse av krig troligen skulle behöva ingå i en samlingsregering.
Inrikespolitikens strider hotade att skada vår försvarsförmåga.
1980-talet var inte decenniet då Sverige skulle skakas och förändras. 1980-talet var decenniet då Sverige åter skulle samlas för att stå starkt inför hotet från supermakten i öst. Statens resurser behövdes i Sverige och inte hos partier och organisationer runt om i världen.
Den amerikanska Reaganadministrationens strategi var att en gång för alla få Sovjetunionen på fall. Världen höll andan. Den geopolitiska situationen i norra Europa krävde att de nordiska länderna hade den inre styrkan att stå emot de ryska försöken att infiltrera och söndra väst.
Sett ur detta nationella säkerhetsperspektiv var mordet på Olof Palme ett mord i demokratins tjänst. Bland rikets frontmän sågs Palmemordet antagligen som en rationell lösning på Sveriges säkerhetsproblem. En slutlig lösning när alla försök att få Palme att avgå hade misslyckats. Palmes valseger i september 1985 upplevdes i säkerhetskretsar som en fortsatt försvagning av Sveriges försvarsförmåga. U-båtsaffärerna inpräntade allvaret i situationen menade försvarsmakten men Palme förhöll sig kallsinnig till marinens krav på utökade resurser.
De som var ansvariga för mordet menade troligen att de gjort Sverige en tjänst. Ur ett svenskt säkerhetsperspektiv var mordet på Olof Palme ett nödvändigt mord i demokratins tjänst.
Kommunistdiktaturen i öst fick efter mordet svårare att nästla sig in i de sprickor som uppstått efter alla bittra fejder. Sverige normaliserade förbindelserna med USA.
Inte minst var Olof Palmes försök att ta kontrollen över säkerhetspolisen och styra den utifrån en politisk agenda ett hot som statens säkerhetstjänst såg på med stor oro.
Den socialdemokratiskt kontrollerade underrättelsetjänsten IB var länge en nagel i ögat på säkerhetspolisen. När IB avslöjades 1973 gynnades säkerhetspolisen. När den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer anklagades för sexköp 1977 gynnades säkerhetspolisen. När den socialdemokratiske justitieministern Ove Rainers avancerade skatteplanering avslöjades 1983 gynnades säkerhetspolisen.
Det var nämligen Olof Palme, Lennart Geijer och Ove Rainer som varit mest aktiva när socialdemokraterna från Palmes tillträde 1969 och framåt försökt tvinga säkerhetspolisen på knä med motiveringen att Säpo inte fick bli en stat i staten. Även utrikesminister Sten Andersson uttryckte stark oro över Säpo:
Säpos verksamhet fyller mig med olust. Varje säkerhetspolis bär i sig ett frö att bli en stat i staten eftersom det är svårt att få insyn. Därför mår Säpo väl av att stå under kritisk observation [källa: Erik Magnusson, Maktkamp om Säpo].
Det är ett principiellt ställningstagande av en regeringsföreträdare som visar hur långt det socialdemokratiska partiet var berett att gå för att underminera Säpos roll som självständig försvarare av rikets säkerhet.
Åren 1976-1982 blev en tid av konsolidering för Säpo. Organisationen kunde stärkas och stängas för omvärlden. Den som känner sin existens hotad brukar reagera så när fiendens artilleribeskjutning aldrig upphör. Både Palmeutredningen, Granskningskommissionen och de svenska medierna fick erfara att porten till Säpos arkiv var låst.
PALME I SÄPOS REGISTER
Olof Palme upptäckte, när han åter tillträdde som statsminister 1982, till sin fasa att Säpo upprättat hemliga akter om honom, Sten Andersson och kabinettsekreteraren Pierre Schori. Säpo menade att det var motiverat. Att säkerhetspolisen betraktar landets ledande politiska företrädare som säkerhetsrisker är ett bevis gott som något på att Säpo vidtog drastiska åtgärder för att skydda sitt oberoende gentemot politiken. Personer som Säpo betraktar som säkerhetsrisker utsätts för ingående granskning. För Säpo bör det ha varit naturligt att avlyssna politikernas officiella och inofficiella dialoger med främmande makt. Politikernas telefoner i tjänsterum och bostäder bör ha varit intressanta för Säpo liksom tjänsterummen och bostäderna i sig.
När chefen för Säpos kontraspionage Tore Forsberg, handplockad av Säpos starke man P-G Näss, inledde en kritisk granskning av den svenska fredsrörelsen 1985 som han misstänkte för samröre med Sovjetunionen gynnades Säpo i kampen med Palme. Fredsrörelsen och Olof Palme stod varandra nära.
Tore Forsbergs granskning utmynnade i boken ”Sovjetunionen och fredsrörelsen” skriven av journalisten och författaren Peppe Engberg på Tore Forsbergs initiativ. Engberg kunde inte visa att den svenska fredsrörelsen styrdes från Kreml men han kunde visa att delar av fredsrörelsen stod i förbindelse med de sovjetiska makthavarna.
Skyttegravskriget mellan Säpo och socialdemokratin fortsatte även efter Palmemordet. Den av socialdemokraterna utsedde spaningsledaren Hans Holmér sade sig vilja ”dyrka upp Säpo”. Holmér själv hade som Säpochef på 1970-talet utkämpat en smutsig fejd med rikspolischefen Carl Persson som med alla till buds stående medel försvarade Säpo mot Olof Palmes attacker.
Olof Palme och Lennart Geijer hade sett till att Säpochefen P-G Vinge tvingades bort 1970. Det var Palme och Geijer som ersatte Vinge med sin lojale fixare Hans Holmér. P-G Vinge hade många lojala medarbetare kvar på Säpo. En av dem var chefen för Säpos terroristrotel Alf Karlsson som efter Palmemordet lämnade Säpo och tillsammans med Vinge startade en säkerhetsfirma.
I DEMOKRATINS TJÄNST
Säpo (som hette RPS/Säk då fejden med Palme pågick som intensivast) var en tjänstemannaorganisation som förväntade sig att få arbeta självständigt utan politisk inblandning i det operativa arbetet på samma sätt som statliga myndigheter i Sverige normalt arbetar.
Tjänstemän tar fram underlag för politiska beslut i regering och riksdag. Poitiken ska hålla sig på armlängds avstånd. Det är principen för hur ledningen av ett demokratiskt land ska fungera.
Det är därför inte förvånande att en grupp Säpomedarbetare, med eller utan ledningens vetskap, samlade information om Olof Palme. Sten Andersson menade att Säpogruppen såg Palme som ”ond i sig”. En mer rationell förklaring till Säpomännens agerande är att de letade efter möjligheter att tvinga bort Palme från makten.
Sverige var i detta avseende ett land som alla andra under kalla kriget. Rikets säkerhet har alltid högsta prioritet. Den enade fronten mot Sovjetunionen skulle upprätthållas till varje pris.
Säpo hade genom åren gång på gång konstaterat att Olof Palme var en kraftull och uthållig motståndare. De många politiska affärerna på 1970- och 1980-talet som drabbat Palme och hans närmaste medarbetare visade sig vara otillräckliga som ammunition.
På Tunnelgatan i Stockholm avgjordes striden slutligt klockan 23.21 fredagen den 28 februari 1986.
Huvudsakliga källor
Erik Magnusson, Maktkamp om Säpo (Corona 1989).
Granskningskommissionens betänkande ”Brottsutredningen efter mordet på statsminster Olof Palme” (SOU 1999:88).
Lars Borgnäs, Mannen, Mordet, Mysteriet (SVT 1999).
Tore Forsberg, Spioner och spioner som spionerar på spioner (Hjalmarsson och Högberg 2003).
Bengt Nylander, Säpo&Kontraspionaget (Medströms bokförlag 2016).
Bengt Nylander, Säpo inifrån (Medströms bokförlag 2022).
Bo J Theutenberg, Palme omvärderad. Dagbok från UD och mordet på Sveriges statsminister (SILAC 2023).
Gunnar Walls blogg.
Nyhetsreportage och kommenterande artiklar i svenska dagstidningar och tidskrifter 1986-2024 (Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Kvartal m fl).