utsikterinsikter.blogg.se

Journalister ska vara hederliga. De ska inte välja fakta utifrån en egen agenda utan sakligt redovisa det som talar för och det som talar emot en teori. Det gör journalisten Jon Jordås i sin nyligen utkomna bok "Sista boken om mordet på Olof Palme" (Natur&Kultur 2024). Han gör det åtminstone huvudsakligen. Det finns ett antal punkter där han är lite väl fri i sina tolkningar av fakta. Jag återkommer till dem. Att boken skulle vara den sista om Palmemordet tror väl ingen. Jag tolkar titeln som en uppsluppen ironi.

Jon Jordås kallar sin bok ett reportage. Han undersöker. Han söker svar. I slutet av boken ställer han sig själv frågan om han blivit besatt av sitt eget spår. Jag vill säga att boken är både ett traditionellt reportage och en lansering av ett särskilt spår. Det är det bra att veta när man börjar läsa denna läsvärda bok.

Jon Jordås skriver om en man som blev aktuell i Palmeutredningen efter att Hans Ölvebros spaningsledning i juni 1993 beställt en gärningsmannaprofil av psykiatrikern Ulf Åsgård och kriminalkommissarien Jan Olsson. Gärningsmannaprofilens slutversion överlämnades till spaningsledningen i juli 1994. Så här skriver Granskningskommissionen om gärningsmannaprofilen:

PU har, som nedan närmare skall redovisas, till stöd för utredningsarbetet låtit utarbeta en s.k. gärningsmannaprofil ("GMP"). I polisens (kriminalunderrättelsetjänsten) material beskrivs GMP-metoden på följande sätt: 1. En GMP kan definieras som "ett polisiärt spaningsinstrument bestående av en demografisk, social och beteendemässig beskrivning av mest sannolika gärningsman till ett brott". 2. Till grund för en GMP ligger bl.a. en brottsanalys, definierad som "en systematisk analys av all tillgänglig information om en brottsplats och offret för brottet samt iakttagelser av gärningsmannen med syfte att beteendemässigt rekonstruera brottet, dess förspel och efterspel med avsikt att kunna klassificera brottet, att klarlägga dess motiv och att kunna beskriva en GMP". 3. I mer allmänna termer brukar man ibland beskriva en GMP som en "psykologisk fantombild".

(PU är en förkortning av Palmeutredningen).

Åsgård och Olsson kom fram till att mordet på Olof Palme sannolikt utfördes av en spontant ensamagerande gärningsman med psykiska problem. Mördaren hade enligt denna teori av en slump upptäckt Palme vid biografen Grand, följt efter paret Palme längs Sveavägen i drygt 300 meter fram till Tunnelgatan där han avlossade skotten. Spaningsledningen tog till sig gärningsmannaprofilens tankar och upprättade en lista över ett antal tänkbara gärningsmän, den s k GMP-listan. Ett av namnen på listan var den man som Jon Jordås bok handlar om. I Palmeutredningens sammanställning kallas mannen "GH". Jag väljer att använda den pseudonymen i den här texten. Felaktiga utpekanden har vi nog av.

Palmeutredarna sammanställde en kort lista över de saker som de menade gjorde GH intressant:

GH var vid tidpunkten för mordet bosatt på bekvämt gångavstånd från mordplatsen.

Han var innehavare av en Smith & Wesson .357 Magnum med sextums pipa.

Han är en erkänt skicklig skytt.

Han har visat sig ha detaljkunskaper utöver det vanliga om Palmeutredningens olika skeden.

Han har fått minst två kallelser år 1990 men säger sig inte komma ihåg detta.

Hans förklaring om omständigheterna kring försäljningen av vapnet 1992 är föga trovärdig.

Han har uppgivit att han var sängliggande hemma dagarna före, under och efter mordet. Detta motsägs av en annan utredning.

Hans utseende, hållning och sätt att röra sig uppvisar förbluffande överensstämmelse med uppgifterna om Olof Palmes baneman.

Den viktigaste punkten på listan är den som handlar om GH:s revolver. GH hade licens på en Smith&Wesson-revolver kaliber .357, en sådan revolver som polisen menade hade använts av Palmes mördare. Enligt de vapenexperter vid SKL (nuvarande NFC), BKA i Västtyskland och FBI i USA som granskade mordkulorna var flera olika vapenfabrikat aktuella: Smith&Wesson, Ruger, Llama, Colt, Taurus, Kassnar, Escodin och Ruby. Det var spaningsledaren och länspolismästaren Hans Holmér som efter en kort tids eftertanke beslutade att den vapentyp Palmeutredningen skulle leta efter var en Smith&Wesson. Vid den första presskonferensen klockan 12 lördagen den 1 mars 1986 sa Holmér att mordvapnet hade kaliber .38. Kalibern ändrades sedan till .357. Journalisten och författaren Lars Borgnäs kunde i ett tv-reportage visa att mordkulorna även kan ha avlossats med en 38-revolver. En vapenexpert visade hur man tekniskt skulle gå tillväga för att förändra patronerna så att de skulle passa i en revolver av kaliber .38. En okomplicerad liten process.

Annat vapenfabrikat

Det är med andra ord inte på något sätt självklart att den revolver GH ägde var av samma typ som det verkliga mordvapnet. Om mördaren använde en Ruger eller Colt eller ett annat av vapenexperterna definierat fabrikat faller GH-teorin.

Som framgår av listan ovan hade GH fått två brev från polisen i vilka han ombads lämna in sin revolver för provskjutning. GH gjorde inte det. När polisen sedermera förhörde honom berättade GH att han sålt revolvern till en för honom okänd troligen kriminell man som han råkat stöta på i Kungsträdgården. Självklart gjorde GH:s påstående om revolvern att han blev en intressant person för Palmeutredningen. Varför svarar man inte på polisens brev, varför lämnar man inte in sitt vapen för provskjutning och varför säljer man ett vapen man har licens för till en helt okänd och troligen kriminell person?

Historien om GH som misstänkt Palmemördare är inte ny och kan inte presenteras som ett nytt sensationellt fynd av ett okänt spår. Granskningskommissionen skrev om GH-spåret redan för 25 år sedan. Jag vill påstå att i stort sett alla privatspanare och många journalister och författare som skrivit mycket om Palmemordet sedan länge kan alla detaljer i ämnet GH. Men för den breda allmänheten är han säkert mindre känd trots att han faktiskt intervjuats i media som misstänkt Palmemördare. Han tillbakavisade inte oväntat alla anklagelser.

Jon Jordås gör naturligtvis sitt för att argumentera för att GH kan ha varit Palmes mördare. Han jämför GH:s livsföring med gärningsmannaprofilens teori om mördaren, han poängterar att GH var en mycket skicklig skytt, han tar reda på att GH köpte ammunition av den typ som Palmemördaren (troligen) använde, han berättar att GH emellanåt hade lite svårt att kontrollera sitt humör, att han ofta besökte ett café i närheten av mordplatsen etc.

När man som jag ägnat ett halvt liv åt Palmeutredningen och därmed granskat i prinicip alla spår och uppslag på detaljnivå så blir man en trist människa. Man ser när det slarvas. Man ser när det jongleras med fakta. Man ser när människor gör lite vårdslösa val för att försöka stärka sina teser. Jag kan inte se att Jon Jordås gör några allvarliga övertramp för att försöka trumfa igenom något.

Kan AI vara vägen?

Jon Jordås jämför den fantombild Palmeutredningen tog fram utifrån Mårten Palmes vittnesuppgifter med GH:s utseende. Jordås använder AI och finner att fantombilden och GH:s ansikte stämmer till 41% (med glasögon) och 57% (utan glasögon). Gott så. Inget hundraprocentigt utslag men ett nytt sätt att försöka finna indicier. När allt annat misslyckats i jakten på Palmes mördare kan ny teknik vara en möjlighet.

Jordås gör val i materialet men han är aldrig påstridig eller oresonlig. Läsaren förstår vart han vill komma men bereds ändå möjligheten att göra egna analyser av materialet. Dock vill jag ge ett exempel på ett val som jag menar är lite väl djärvt. Jordås påstår (sidan 60) att "ett par vittnen såg män i innerstan som använde walkie-talkies". Varje Palmemordsgranskare med självaktning studsar till och undrar om de läst rätt. I själva verket har Palmeutredningen förtecknat 179 sådana vittnesobservationer av män med walkie talkie i handlingen med diarienumret D21659-14. Alla 179 rör inte mordkvällen, några är vaga och andra är besynnerliga. Men nog finns det åtminstone 100 trovärdiga vittnesobservationer av män med walkie talkie.

Ett annat exempel på ett lite väl djärvt val i skogen av fakta är när Jon Jordås, troligen för att försöka avfärda tanken att Palme var övervakad före mordet, säger att expeditören i Gamla stans tunnelbanestation inte har något minne av att någon gick bakom statsministerparet förbi spärrarna. Jordås nämner inte vittnet Per M som i trappan ner till tunnelbanan mötte en man. Per M fick intrycket att mannen förföljde paret Palme. Mannen hade följande signalement:

40 år, 175-180 cm, cendréfärgat halvlångt vågigt kraftigt hår, liten näsa, begynnande skäggstubb, atletisk, ger sjabbigt intryck. Kan ha burit en bag. Bär en ljusare mockajacka.

Spaningsledningen visade stort intresse för Per M:s observation och lät till och med tillverka en fantombild av mannen baserad på Per M:s signalementsuppgifter.

Vittnet Ulla S såg en man med walkie talkie nära entrén till Gamla stans tunnelbanestation och en annan man inne på tunnelbanestationen minuterna innan paret Palme kom dit. De båda walkie talkie-männen är fortfarande inte identifierade. Var de där för att spana på Olof Palme?

Direkt efter mordet granskade en särskild utredningsgrupp vid Säpo på Palmeutredningens uppdrag över 1000 vittnesmål varav cirka 200 visade sig vara särskilt intressanta. Säpogruppen drog slutsatsen att Palme sannolikt varit övervakad före mordet. Säpos PM om övervakning överlämnades till spaningsledningen i mitten av april 1986. Att Hans Holmér inte verkade så intresserad av detta PM har inget med sakfrågan att göra. Vittnesmålen finns där oavsett Hans Holmér.

Och så vidare. Det expeditören i tunnelbanan noterade räcker inte som bevis för att Palme inte var övervakad. Det finns en överväldigande mängd indicier som talar för att statsministern var övervakad. Det bör man tala om i en bok om Palmemordet.

Mördarens modus operandi

Jag har en huvudsaklig invändning mot Palmeutredningens teori om en spontant ensamagerande gärningsman. Den gäller gärningsmannens modus operandi. Med stöd i gärningsmannaprofilen och FBI-experternas utlåtanden lyfter Jon Jordås tesen att mordet utfördes "kaotiskt" och inte planerat. Resonemanget är behäftat med problem och Jordås berättar själv om problemen (sidan 40):

"Men även om mannen är en kaotisk mördare så har han också varit beräknande genom att inte röja sina avsikter förrän i allra sista stund. Han har också kunnat skjuta och fly utan att falla omkull i den isiga februarinatten, vilket talar emot påverkan av alkohol och droger. Att gärningsmannen lyckas välja ett tillfälle som ökar möjligheterna att komma undan innebär enligt FBI att han inte är underbegåvad, utan kanske rentav intelligentare än genomsnittet. Hans förmåga till diskret förföljande medför att han inte är påfallande stresskänslig".

Jon Jordås tillägger att flyktvägen uppför den branta trappan medförde att det blev omöjligt att jaga honom med bil. Jordås berättar i sin bok att mördarens skott i ryggen på Olof Palme var direkt dödande. Kulan krossade ryggraden och slet sönder ryggmärgen, kroppspulsådern och luftstrupen. Jordås funderar också över varför gärningsmannen – om han nu agerade på impuls – inte avlossade skotten mot paret Palme redan vid biografen Grand. Kaotiska mördare brukar inte göra en konsekvensanalys. Mördaren tycks heller inte ha berörts nämnvärt av det våldsamma adrenalinpåslag det innebär att döda en annan människa. Han sköt, studerade sitt verk, vände på klacken och gick iväg.

Vilket intryck får man egentligen av mördaren utifrån hans modus operandi? Har människor i verkligheten sådan tur? För att använda ett av Jon Jordås egna uttryck – vad är oddsen för att det ska ske? Jag påstår inget. Jag pekar på att analysen av mördarens tillvägagångssätt faktiskt utan minsta problem kan tolkas på rakt motsatt sätt. Gällande medicinska fakta hänvisar jag till rättsläkaren Kari Ormstads analys. Man kan läsa om den i Granskningskommissionens slutrapport (SOU 1999:88). Båda skotten var välplacerade. I Lisbeth Palmes fall skilde det 5 millimeters vridning av revolvermynningen mellan liv och död. Kulan orsakade en skada på hennes rygg.

Min avsikt är inte att debattera utan att ärligt redovisa fakta som hör till berättelsen om mordet på Olof Palme. Visst kan GH ha avlossat skotten på Tunnelgatan. Han kunde kanske vara lika iskall som Palmes mördare? Han visste kanske var man skulle sätta ett direkt dödande skott? Ingen vet.

Det är bra att vi är många som granskar Palmeutredningen och bidrar med funderingar och idéer. Sanningen är ju den att ingen efter snart 40 år vet vem som mördade Olof Palme och att det finns få användbara uppgifter från mordplatsen. Vi vet också att "Grandmannen" inte var en enda man utan flera olika. Den slutsatsen är enkel att dra när man studerar de olika signalementen. Vi talar om minst 3 olika män och vi vet inte om någon av dem hade med mordet att göra. Likt Jon Jordås bedömer jag att mannen som stod bredvid familjen Palme efter bion är mest intressant. Samme man kan ha noterats utanför Grand av ett annat vittne vid 21-tiden. Det finns signalementsmässiga skäl att påstå det.

Jag tycker på det hela taget om den bok Jon Jordås skrivit. Den är seriöst menad. Den är välskriven. Den är föredömligt kortfattad. Den är inte påstridig. Det är utan tvekan motiverat att skriva en bok även om GH.

Till sist. I sin källförteckning hänvisar Jon Jordås till välkända källor - men även till 4 signaturer i Flashbacktråden om GH. Det är nog första gången jag ser en hänvisning till Flashback i en seriös bok om Palmemordet.

Den stora omfångsrika tråden om mordet på Olof Palme, som är en annan tråd än GH-tråden, är värd att följa. Många av skribenterna är kunniga och gör seriösa analyser. Visst finns vanvettiga teorier och ilskna sammandrabbningar i Palmetråden men tråden är trots sådana små haverier värd att följa för alla som vill veta mer om Palmemordet och Palmeutredningen. Sökfunktionen leder till en unik faktabank.

Lars Renvall