Lås dörren när djävulen knackar på
Mitten/vänster-alternativet skulle då med amerikanskt språkbruk kunna kallas ”Demokraterna” och högerblocket blir ”Republikanerna”. Om dagens opinionssiffror också blir valresultat 2022 får de svenska Demokraterna makten i ytterligare 4 år.
Men kan man göra en sådan här jämförelse? Låt oss studera hur de båda stora amerikanska partiernas kärnväljare ser ut:
Demokrater
Storstädernas innevånare
Människor med högre utbildningsnivå
Låginkomsttagare
Ogifta personer
Unga vuxna (under 40 år)
Majoriteten av USA:s kvinnor
Ateister, agnostiker
Afroamerikaner, latinamerikaner och asiater
Republikaner
Rika familjer högt upp på samhällsskalan, särskilt i södra USA
Gifta par, särskilt gifta män
Äldre personer
Katoliker och andra religiösa personer, exempelvis den kristna högern i Bibelbältet
Landsbygdsbefolkningen i Mellanvästern
Översatt till svenska förhållanden kan man säga att demokraternas kärnväljare i rätt hög grad stämmer med de svenska mitten- och vänsterpartiernas kärnväljare. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är starka i storstadsregionerna och i typiska arbetarkvarter är socialdemokraterna relativt starka. När det gäller landsbygden finns delvis en skillnad. Det svenska Centerpartiet är starkt i vissa landsbygdsregioner i Sverige och Socialdemokraterna är starka på den norrländska landsbygden. Men den svenska landsbygden är till dels även kapad av Sverigedemokraterna.
Välutbildade personer i Sveriges största städer som inriktat sig på humaniora, statskunskap, miljöfrågor, språk, historia och andra liknande ämnen tenderar att rösta till vänster. Sverigedemokraterna har få väljare i universitetsstäderna.
Det är också så att människor som flyttat till Sverige från andra länder i hög grad röstar åt vänster på den politiska skalan. Detsamma gäller de inte så få ateisterna i Sverige. Religion är som bekant ingen stor fråga i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder. Klimatrörelsen engagerar unga människor som därmed placerar sig inom ”Demokraterna”.
Och när vi tittar på de svenska ”Republikanerna” känner vi igen ganska mycket. Förmögna människor röstar åt höger. De stora kapitalägarnas parti nummer ett är Moderaterna.
När det gäller religion är bilden lika tydlig. De svenska kristdemokraterna är numera ett tydligt högerparti. Bilden kompletteras av Sverigedemokraterna som har sina starkaste fästen bland låginkomsttagare på landsbygden i södra Sverige och särskilt bland männen. Motsvarande amerikanska Mellanvästern.
Så det är faktiskt rimligt att påstå att svensk politik, åtminstone under de närmaste åren, ser ut att bli ungefär som amerikansk politik.
Liberalismen som försvann
Det demokratiska partiet i USA rymmer inte endast socialdemokrater och vänsterpartister. Miljörörelsen är stark även där. Det som skiljer amerikansk politik från svensk just nu är att de liberala idéerna är mycket starka inom det demokratiska partiet i USA medan Liberalerna i Sverige inför nästa val valt att liera sig med de svenska ”Republikanerna”.
Högerpartier brukar vara starkt kritiska mot liberalismen som de menar är alltför öppen och tillåtande i flera viktiga samhällsfrågor. Men de svenska liberalerna har under sin nya partiledare Nyamko Sabuni märkligt nog ändå valt att röra sig åt höger. Vi får se vad det innebär.
På generell nivå är amerikansk politik mer högerorienterad än svensk politik. Vi har under de senaste 30-40 åren sett att även den svenska väljarkåren rört sig åt höger. En högre andel av svenskarna fokuserar på typiska högerfrågor som ekonomi, lag och ordning och privata initiativ.
Vi har också sett att det svenska socialdemokratiska partiet från 1970-talet och framåt flyttat sig åt höger. Man kan säga att mordet på Olof Palme 1986 blev en vattendelare. De stora kapitalägarna i Sverige lämnade redan i slutet av 1970-talet den svenska modellen som innebar att staten och kapitalet samverkade för landets bästa.
Numera går inte staten sida vid sida med kapitalet. Staten har blivit låghalt medan kapitalet rusar fram. Den offentliga sektorn har tappat resurser, fackföreningarna har inte längre samma betydelse och ”de gamla hederliga svenska arbetarna” tillhör en äldre generation som naturligtvis krymper med åren. Utan att i tillräcklig omfattning ersättas av nya generationer socialdemokrater.
Dagens vänsterpartister brukar säga att de är nutidens socialdemokrater medan socialdemokraterna, för att hålla högern borta från makten, kompromissat bort stora delar av sin själ. Exempel på det är januariavtalet med Centern och Liberalerna som innehåller flera rent borgerliga reformer.
När bolagshögerns tankesmedja Timbro började äta sig in i det offentliga rummet reagerade Olof Palme omedelbart. ”Hatets och illviljans kolportörer” kallade han Timbro. Palme var även motståndare till reklamfinansierad tv eftersom han insåg att reklamkanalerna skulle bli effektiva propagandakanaler för marknadsliberalismen. Den stora utförsäljningen av offentliga sektorn som sedan genomfördes hade helt enkelt inte genomförts om Olof Palme fått bestämma. Det hade inte blivit några vinster i välfärden.
Den svenska staten är jämfört med 1960- och 1970-talet starkt försvagad både vad gäller resurser och röstandel i den offentliga debatten om Sverige. Kapitalet har erövrat större marknadsandelar kanske man kan säga för att använda marknadens språk. De rika vill bli rikare och ser till att bli det genom att sänka skatterna, banta sina personalstyrkor och kommunicera marknadsliberalism med de svenska väljarna.
Det här är ingen unikt svensk utveckling. Hela västvärlden med USA i spetsen har gjort samma resa. Som vanligt handlar allting om pengar. Att amerikanska verkstads- och industriarbetare blir arbetslösa är inget som bekymrar de stora kapitalägarna i USA. Lika obekymrade är de stora kapitalägarna i Sverige när de anställda i deras företag skickas ut i kylan.
”Globaliseringens förlorare” som de drabbade människorna lite cyniskt brukar kallas när akademiker resonerar har inte lyckats ta plats i den digitala marknadsliberalismens nya sköna värld. De saknar arbete, de bor i dåliga bostäder, de har stora svårigheter att försörja sina barn och de saknar framtidstro. De får försöka ta de jobb de kan få vilket innebär nattskift i tunnelbanan, lågavlönade städjobb, hemtjänst och andra jobb som ingen annan tycks vilja ha. Vi har att göra med en vilsen och förtvivlad grupp människor som dagligen påminns om sitt underläge.
När djävulen knackar på
Framförallt två inte särskilt välkomna aktörer har då klivit in på scenen – de yrkeskriminella och högerextremisterna. Båda lika skickliga på att manipulera människor som desperat söker bättre livsvillkor. De kriminella gängen erbjuder svarta pengar för kriminella handlingar medan extremhögern utlovar jobb om de fattiga bara hjälper dem att kasta ut alla invandrare från Sverige.
Det blir som att ingå en pakt med djävulen. ”Erst kommt das fressen, dann kommt die moral” sa den tyske dramatikern Bertolt Brecht som bättre än de flesta förstod de fattiga och utslagna människornas situation. Fritt översatt betyder det tyska uttrycket att människor som befinner sig på samhällets botten inte har råd att göra moraliska överväganden. Människans basbehov är vatten, mat och trygghet. Basbehoven går före allt annat vilket innebär att både kriminella och högerextremister är välkomna in i kojan om de bara kan se till att man inte svälter eller fryser ihjäl.
Vi ska inte sätta oss till doms över människor som förlorat allt. Vi ska istället ge dem arbete och framtidstro. När storkapitalet sviker är det statens skyldighet att sörja för att även de svaga i samhället får drägliga livsvillkor. För att klara uppdraget behöver staten större resurser vilket logiskt leder till högre skatter för höginkomsttagare och en snabb nedläggning av de privata företag som skor sig på den skatt svenskarna betalar för sin välfärd.
Det är med andra ord inte så att LO-kollektivet, offentliganställda i vård, skola och omsorg, pensionärer och små egenföretagare ska betala högre skatt. Skatt betalas efter förmåga och skattepengar betalas ut efter behov. De många gynnas av de höjda skatterna.
Människor som har råd att betala själva behöver inga ROT- eller RUT-bidrag och de behöver ej heller fler hus, pooler och bilar. De har redan hamnat i rikemansreservaten och kan fritt vada i sina digitala sedelhögar. Man behöver inte ge mer pengar till Joakim von Anka. Man ska ta pengar från honom och ge pengarna till de fattiga.
Att svensk politik är på väg att bli en mer högerorienterad amerikansk politik är inte bara en lek med ord. Det är ett lättbevisat historiskt faktum att det amerikanska samhället saknar stora delar av det sociala skyddsnät som, visserligen i hårt bantad version, tack och lov fortsatt finns kvar i Sverige.
Välfärden kräver resurser annars är den ingen välfärd. Politiker vill inte gärna berätta att de behöver höja skatterna eftersom de vet att begreppet ”högre skatt” är detsamma som färre röster på valdagen.
Men så behöver det inte alls vara. Människor som kan kommunicera på rätt sätt med andra människor vet att det handlar om att vara tydlig och övertygande förklara vilka som ska betala högre skatt. När vanliga människor får veta att det är storfinansen som ska betala har de inget att oroa sig för. Socialdemokrater förlorar inga röster på ett sådant budskap. De som i det läget väljer att rösta på ett högerparti röstar redan på ett högerparti och skulle aldrig komma på tanken att rösta på socialdemokraterna.
Med större resurser kan staten utbilda och anställa fler människor som samlat levererar bättre välfärd för alla. Det är så vi undviker att falla i den amerikanska fällan av kallhamrad republikansk modell. Det är så de svenska demokraterna driver bort extremhögern och de kriminella gängen.
Den som har en utbildning, ett arbete, en bostad, god hälsa, glada barn och en framtidstro låser dörren när djävulen knackar på.