Palmemordets okända sanning
Det är dags att berätta den sanningen nu. Mordet måste kunna klaras upp oavsett om man trampar på ömma tår.
Häromdagen framträdde den före detta biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl i en tv-intervju. Hon arbetade i många år som ansvarig för Palmeutredningen. I tv-intervjun upprepade Solveig Riberdahl ett påstående som vi hört många gånger förut rörande mordet på Olof Palme:
Vi måste komma ihåg att Lisbeth Palme är den enda person som sett mördaren.
Solveig Riberdahl yttrade sig på detta sätt tre gånger under den relativt korta intervjun. Hon hade förmodligen i förväg bestämt sig för att detta var det centrala budskap hon ville få fram till tv-tittarna. Hon hade trots allt aktivt medverkat till att ställa Christer Pettersson inför rätta för mordet och ville därför motivera sitt beslut.
Påståendet är centralt i mordutredningen eftersom det skulle innebära att ingen kan motsäga Lisbeth Palmes utpekande av den förtidspensionerade missbrukaren Christer Pettersson från Rotebro som gärningsmannen på Sveavägen. Lisbeth Palme skulle på detta sätt vara den enda person i hela världen som skulle ha rätt att yttra sig om mördarens identitet.
Problemet för Solveig Riberdahl och alla andra som envist hävdar att Christer Pettersson var skyldig är att påståendet om Lisbeth Palmes vittnesiakttagelse inte stämmer med verkligheten.
Det råkar nämligen förhålla sig så att den enda person vid mordplatsen i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan klockan 23.21 fredagen den 28 februari 1986 som med hög sannolikhet inte såg mördaren var Lisbeth Palme.
Jo, du läste alldeles rätt. Den enda person vid mordplatsen som med hög sannolikhet inte såg mördaren var Lisbeth Palme. Alla de övriga 19 närvarande vittnena såg gärningsmannen, men Lisbeth Palme såg honom troligen inte. Dessutom fanns det två vittnen som på nära håll iakttog gärningsmannens utseende när han flydde österut från mordplatsen.
Gärningsmannen gick bakom paret Palme
Anledningen till att vi kan påstå detta är den tekniska brottsanalysen baserad på de första vittnesmålen. Det var nämligen så att gärningsmannen gick bakom paret Palme och avlossade de båda skotten och att han befann sig bakom dem även när Olof Palme föll framåt ner på trottoaren och när Lisbeth Palme med förfäran insåg vad som hänt och böjde sig ner över sin nedskjutne och svårt blödande make.
När hon efter en stund chockad såg upp för att söka hjälp såg hon med säkerhet en person – vittnet Anders B som stod cirka 5-10 meter bakom paret Palme och betraktade mordplatsen. Gärningsmannen var då redan på väg bort från mordplatsen in i Tunnelgatans mörka gränd.
Lisbeth Palme uppfattade de båda skotten som ”smällare” och vände sig till sin make för att kommentera att barn slängde smällare på stan. När hon förstod att hennes make var skjuten trodde hon att skotten avlossats från långt håll. Hon hade därför ingen anledning att söka efter mördaren i närheten.
I sitt första vittnesmål berättar Lisbeth Palme att hon endast såg en man snett bakifrån. Det kan vara så att det var den flyende gärningsmannen hon hann uppfatta men i huvudsak bör hon, att döma av hennes egna ord, endast ha registrerat utseendet på vittnet Anders B.
Hennes första beskrivning av den person hon uppfattade som ”gärningsmannen” är i själva verket en beskrivning av vittnet Anders B. Hon säger att mannen var i 40-årsåldern, cirka 180 cm lång och med ”kompakt” kropp med kort hals. Han var iklädd en blå, lite ”bullig” täckjacka som gick en bit nedanför midjan. Han hade vidare mörka, troligen grå byxor. Lisbeth Palme säger vidare att den man hon såg var brunhårig.
Det är en relativt detaljerad beskrivning av vittnet Anders B som sett mordet bakifrån och som direkt efter skotten kastade sig in i porten till Dekorimabutikens entré för att söka skydd. Anders B hade en blå bullig täckjacka, kompakt kropp och kort hals. Han berättade för polisen att Lisbeth Palme såg på honom och ropade något men han gjorde en avvärjande gest för att visa att han inte ville bli inblandad. Han var uppriven av händelsen eftersom hans första tanke var att det rörde sig om en uppgörelse inom den organiserade brottsligheten. Han var livrädd och ville till varje pris undvika att gärningsmannen skulle börja skjuta även mot honom.
Gärningsmannen hade en knälång mörk rock
Mördaren hade inte, enligt övriga mordplatsvittnen, någon blå ”bullig” täckjacka på sig. Han hade en knälång mörk rock som fladdrade när han sprang och han hade inte ”kompakt” kropp med kort hals. Den vanligaste beskrivningen av gärningsmannen var att han var bredaxlad/bred ryggtavla och de bästa vittnena kunde också konstatera att han bar en mörk stickad mössa med upprullad kant som han tryckt ner i pannan. Någon hårfärg gick inte att urskilja.
Följande vittnen kunde berätta om gärningsmannens utseende:
1) Inge M som nykter satt stilla i sin bil på andra sidan Sveavägen och tittade på gärningsmannen i över en minut. Han såg hela händelseförloppet och gav en detaljerad beskrivning av gärningsmannens utseende. Mörk knälång rock och en mörk stickad mössa med upprullad kant.
2) Anders B som gick söderut på Sveavägens östra trottoar endast ett fåtal meter bakom gärningsmannen och paret Palme. Han berättade, likt Inge M, om gärningsmannens knälånga mörka rock och mörka stickade mössa med upprullad kant.
3) Anders D som körde taxi och såg gärningsmannen och paret Palme sekunderna före skotten och som även såg när gärningsmannen avlossade det andra skottet med en stor revolver. Anders D uppfattade att gärningsmannen hade en gråaktig längre rock med mörka inslag. Just detta vittnesmål är lite problematiskt eftersom Anders D samtidigt körde taxi, talade i taxiradion , körde in taxin till trottoarkanten och tog betalt av sina passagerare. Det finns flera delar i skeendet som Anders D inte såg eller missuppfattade. Men han såg med säkerhet hur gärningsmannen sköt det andra skottet.
4) Ann-Charlotte H som satt bakom taxichauffören Anders D i taxin. Hon såg gärningsmannen och vapnet. Mannen som sköt hade en knälång mörk rock.
5) Eva-Charlotte L som satt bredvid Ann-Charlotte H i taxins baksäte. Hon tittade mot mordplatsen direkt efter första skottet och såg gärningsmannen hålla vapnet riktat mot paret Palme. Mannen var helt mörkt klädd och bar en mörk knä- eller vadlång mörk rock som fladdrade något när han sprang. Möjligen bar han även en mörk huvudbonad.
6) Lars J som promenerade Luntmakargatan söderut och passerade Tunnelgatan exakt när mördaren sköt skotten. Han hörde mördarens steg i den mörka gränden och såg honom springa förbi på 4-5 meters avstånd. Lars J följde mördarens flykt uppför trapporna till Malmskillnadsgatan med blicken. Den flyende mannen hade en mörk rock eller jacka på sig och på huvudet hade han något som Lars J uppfattade som en mörk keps.
7) Yvonne N som med en bekant besökt en klubb på Johannesgatan och var på hemväg. De gick på David Bagares gatas norra trottoar i riktning västerut mot trapporna ner till Tunnelgatan. Yvonne N såg gärningsmannen springa David Bagares gata på den södra trottoaren i riktning österut mot Birger Jarlsgatan. Den flyende mannen bar en mörk knälång rock i tunt tyg som var uppknäppt och fladdrade när han sprang.
Det finns även andra vittnen som i varierande grad såg gärningsmannen men ovanstående lista visar de viktigaste vittnesmålen när det gäller gärningsmannens utseende. Vissa andra vittnen, det rör sig uteslutande om män, har långt i efterhand påstått att de sett massor av saker i samband med brottet trots att de i de första polisförhören sagt att de nästan inte såg någonting. Särskilt ett vittne verkar flera år efter mordet ha bestämt sig för att med fabricerade uppgifter ”hjälpa” polisen att skuldbelägga Christer Pettersson för mordet.
Kriminologprofessorn Leif GW Persson framförde i tv-programmet ”Veckans brott” 23 februari 2016 sin analys av händelserna vid mordplatsen. Lisbeth Palme såg aldrig mördaren annat än möjligen snett bakifrån när han flydde in på Tunnelgatan. Även den förste spaningsledaren Hans Holmér som själv förhörde Lisbeth Palme kort tid efter mordet kom fram till att Lisbeth Palme förmodligen förväxlat gärningsmannen med vittnet Anders B.
Polisens analys av skottvinklarna och de övriga vittnenas skildringar från mordplatsen stärker detta påstående. En vetenskapligt inriktad analys av det faktiska skeendet visar att ett antal vittnen vid mordplatsen såg gärningsmannen tillräckligt tydligt för att kunna beskriva hans utseende men att Lisbeth Palme – av fullständigt förståeliga skäl – inte är ett av dessa vittnen.
Utpekandet saknar betydelse
Det här är ett av Palmeutredningens stora problem som gör att mordutredningen inte riktigt kan gå vidare på ett förutsättningslöst sätt. Nästan ingen vill berätta hur det egentligen ligger till av hänsyn till den svårt drabbade änkan och hennes familj. Poliser och åklagare (läs Hans Ölvebro, Ingemar Krusell, Anders Helin, Jörgen Almblad, Jan Danielsson och Solveig Riberdahl) har, i syfte att skuldbelägga Christer Pettersson, istället lyft fram Lisbeth Palmes vittnesuppgifter som väsentliga trots att det mesta talar för att det hon säger om gärningsmannen saknar reell betydelse eftersom hon inte såg honom annat än bakifrån som en bortflyende skugga.
Hovrätten hade modet att underkänna Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson men det har liksom inte hjälpt. Fortfarande finns det många politiker, poliser, författare, journalister och andra som tycker saker om mordutredningen som menar att Lisbeth Palmes utpekande är den avgörande händelse som en gång för alla bevisar att det var Christer Pettersson som sköt.
Detta trots att vittnet Lars J, som bodde i närheten av Christer Pettersson och väl kände till honom som en lokalt högljudd och stökig missbrukare, berättat för polisen att det inte var Christer Pettersson som sprang förbi honom på Tunnelgatan cirka 20 sekunder efter mordet. Det var en för vittnet Lars J helt okänd man som sprang förbi honom. Klarare än så kan det inte sägas. Men Lars J:s vittnesmål har konsekvent nonchalerats av polis och åklagare eftersom det inte stämmer med den mordteori de i flera år lanserade till svenska folket.
En enkät bland svenskarna skulle säkert visa att ytterst få känner till att Lars J:s vittnesmål friar Christer Pettersson medan en överväldigande majoritet känner till att Lisbeth Palme pekade ut Christer Pettersson. Så går det till när statsmakterna med stöd av sina vänner i medierna pumpar ut sina ”sanningar” år efter år.
Inte heller vittnet Anders B, som stod precis bakom gärningsmannen när skotten föll, kunde peka ut Christer Pettersson vid vittneskonfrontationen i december 1988.
För att kunna lösa mordet måste spaningsledningen nu ta sig förbi alla gamla misstag som begåtts i denna utredning och inrikta kraften på verkliga spaningsuppslag. Vi noterar med intresse att den offentliga debatten om motivet till Palmemordet lagom till 30-årsdagen alltmer handlar om det utbredda Palmehatet i Sverige och andra länder tiden före mordet. Den gamla myten om Christer Pettersson biter inte riktigt längre. Tänkande människor börjar förstå att mordet har en annan förklaring.
Bland adelsmän, bolagsägare, företagsledare, höga militärer, poliser, säkerhetspoliser, nazister och högerextremister var det en i vissa kretsar accepterad uppfattning att Olof Palme var en säkerhetsrisk och en person som i det fördolda underhandlade med kommunistregimen i Moskva om att ”sälja ut Sverige”. I dessa högerkretsar fanns både motiv och medel. På samma sätt hade Olof Palme skaffat sig politiska fiender internationellt – i Sydafrika, USA, Storbritannien, Israel, Chile och andra länder. Under det kalla kriget var det viktigt att världens politiska ledare valde rätt sida, dvs väst eller öst. Palme tycktes för många aktörer på den politiska högerkanten ha valt östsidan. De var oroade och hatiska. Något måste göras för att stoppa Palme.
”Männen med walkie talkie ska tas på största allvar”
Kanske var det trots allt så att Olof Palme övervakades under mordkvällen och att en inhyrd yrkesmördare sköt det direkt dödande skottet. Den nuvarande spaningsledaren Dag Andersson förklarade vid en pressträff den 25 februari 2016 följande:
– Vi är uppe i ett 80-tal iakttagelser av personer med "walkie talkies". Det är alldeles för många i min mening för att man inte ska ta det på största allvar.
Dag Anderssons uttalande är den första bekräftelsen på 30 år på att mordutredarna slutligen förstått innebörden av alla iakttagelser av män med walkie talkie. Det är för alla tänkande människor helt enkelt djupt osannolikt att dessa civilklädda män med walkie talkie vid Palmes bostad, på Gamla stans tunnelbanestation, vid biografen Grand och vid mordplatsen inte skulle ha med mordet att göra.
Den spaningsledning med Hans Ölvebro som chef som kallade vittnesiakttagelserna om män med walkie talkie för ”fantasier” hade, precis som många granskare av mordutredningen försökt säga i åratals, förmodligen fullständigt fel.
Den ansvariga åklagaren Kerstin Skarp underströk vid samma pressträff att hon inte ser mordet som ”polisiärt uppklarat”. Hon konstaterar istället nyktert att det finns en person som bevisligen inte är skyldig till mordet eftersom han friats från alla misstankar av rättsväsendet – Christer Pettersson.
Att gärningsmannen var en god skytt har många experter vittnat om. Rättsläkaren Kari Ormstads sakliga bedömning av skottets placering väger också tungt vid analysen av brottet. Skottet mot Lisbeth Palme var precis lika välplacerat och träffade henne och lämnade ett piskrappliknande märke på hennes rygg. Skillnaden mellan liv och död var fem millimeter.
Politiker mördas av politiska skäl
Gärningsmannen avlossade de båda välriktade skotten med en hand med en stor revolver med kraftig rekyl inom loppet av 1-3 sekunder. Det borde egentligen inte råda någon tvekan om att gärningsmannen hade stor erfarenhet av att använda denna typ av vapen. Men för att skuldbelägga Christer Pettersson valde poliser och åklagare (Ölvebro, Krusell, Helin m fl, se ovan) istället att kalla skottet mot Lisbeth Palme för ”en miss” vilket skulle bevisa att det var en oerfaren person som sköt statsministern.
Det är ibland närmast komiskt att studera hur självklara fakta vridits till osanna påståenden av människor som borde veta bättre. Visserligen är det få svenskar som orkar intressera sig för utredningen så grundligt att tokerierna kan avslöjas, men det krävs egentligen en ganska enkel analys för att förstå att ansvariga poliser och åklagare genom åren fört fram ett stort antal märkliga teorier baserade på grava (och medvetna) missuppfattningar.
Den helt avgörande frågan är kanske inte exakt vem som höll i vapnet. Den helt avgörande frågan är istället vem eller vilka det var som – med största sannolikhet av politiska och/eller ekonomiska skäl - anlitade mördaren.
30 år har gått och vi är sedan länge redo att höra sanningen, även om den skulle utlösa smärre diplomatiska kriser och en och annan politisk konvulsion.
Ingen ska ostraffat mörda Sveriges demokratiskt valde statsminister. Det är dags att lämna myterna och fiktionerna i arkivet och på allvar inrikta spaningarna på den grupp människor som ansåg sig ha mest att vinna på att likvidera Olof Palme.
I stort sett samtliga mord på ledande politiker genom historien har haft politiska motiv och de har utförts tidsmässigt nära ett för vissa människor upprörande politiskt beslut och anstiftarna till morden har nästan utan undantag funnits i samma land eller region som den mördade politikern.
Låt oss inte krångla till saker i onödan.