utsikterinsikter.blogg.se

 När man "desinformerar" talar man osanning för att man vill dölja sanningen. Man utelämnar fakta, förvränger fakta, kastar falska beskyllningar mot oskyldiga, lämnar villospår och försöker manipulera viktiga beslutsfattare att fatta beslut som gör att sanningen inte avslöjas.

Den som utelämnar fakta, förvränger fakta, framför falska beskyllningar och försöker manipulera beslutsfattare när det handlar om något så allvarligt som ett statsministermord måste ha starka skäl att göra det. Att den som utfört mordet försöker undkomma straff är ett rimligt antagande. Men vad betyder det att andra också försöker dölja gärningspersonens skuld? Vad har de för motiv att göra det? Än mer allvarligt är det förstås när personer anställda vid svenska myndigheter deltar i desinformationskampanjerna. Ändå är det precis detta som skett enligt Palmeutredningen. Personer verksamma vid svenska myndigheter har spridit falsk information om Palmemordet i 30 år.

 Att skydda en brottsling är ett brott i sig. Att desinformera om Palmemordet är med andra ord ett spel med höga insatser. Ingen vill väl bli dömd för inblandning i ett mord. Särskilt inte när det är landets statsminister som blivit mördad. En bättre strategi är att tiga. Tystnad är effektiv. Om inga bevis framkommer kan man helt enkelt bara vara tyst. Man går under radarn. Att prata har ett pris. Den som desinformerar om Palmemordet kan bli kallad till förhör. En lögnare behöver ha starka nerver och ett mycket gott minne. Skickliga förhörsledare genomskådar uppenbara lögner och dissikerar inkonsekventa påståenden. De fortsätter ställa intrikata frågor. En misstänkt person kan som vi vet förhöras många gånger och förhören kan pågå i timmar. Nya uppgifter kan komma fram som kräver nya svar. En aldrig så vacker historia kan smulas sönder. Den som valt att prata kan till sist bli motbevisad och hela sanningen kan avslöjas. Att prata är riskfyllt för personer som vet saker om Palmemordet. Ändå har några pratat och de har ljugit. Det vet vi nu.

Det ännu olösta Palmemordet är utan jämförelse Sveriges mest uppmärksammade mord i modern tid. Mordutredningen pågick i 34 år och diskussionen om mordet pågår än. Inte få svenskar försöker tillsammans eller på egen hand leta fram mördaren och hans eventuella kumpaner.

Vilka myndigheter är aktuella?

Mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003 var också ett fruktansvärt brott som skakade nationen. Men där kunde mördaren snabbt gripas och dömas för mordet. Det är en avgörande skillnad. Svenska folket behöver få veta vem eller vilka som är ansvariga för mordet på Olof Palme. Oavsett vem eller vilka det rör sig om. Ingen står över lagen.

När Palmeutredningen för några år sedan upptäckte att personer verksamma inom svenska myndigheter i 30 års tid spridit desinformation för att hålla liv i spåren som rör Christer Pettersson och PKK är det i sig ett spår. Vilka personer spred desinformation, varför gjorde de det och vilken sanning försökte de dölja? 30 år är en mycket lång tid. Man hade kunnat föreställa sig att Christer Pettersson-spåret var aktuellt fram till Högsta domstolens beslut 1999 men desinformationen fortsatte i ytterligare 15-20 år efter HD-beslutet. I fallet PKK havererade utredningen redan 1987 men det kan väl vara rimligt att gräva vidare i ett spår ett par år till för att säkerställa att alla uppslag verkligen är färdigutredda. Men att personer vid svenska myndigheter fortsätter desinformera om PKK i mer än 30 år är minst sagt underligt. Vad kan desinformatörerna vinna på att göra det? En ännu intressantare fråga är varför personer verksamma vid svenska myndigheter är ansvariga för desinformationen? Vilka myndigheter kan det röra sig om? Vad är rimligt att anta?

Det finns drygt 340 myndigheter i Sverige. Ska vi tro att lögnerna spridits från exempelvis konsumentverket eller skatteverket? Det låter inte rimligt. Efter att ha gått igenom hela listan över svenska myndigheter har vi ringat in 3 myndigheter som kan vara aktuella i sammanhanget:

Säkerhetspolisen

Försvarsmakten

Polismyndigheten

Dessa myndigheter har under hela utredningen haft direkt kontakt med Palmeutredningen. Personer anställda vid dessa myndigheter har stora kunskaper om mordet och vet därför hur man framstår som trovärdig i en mordutredning. Säkerhetspoliser, militärer och poliser är experter i ämnet. De vet allt om vapen, ammunition, förhörsmetoder, indicier, modus operandi, teknisk bevisning, profilering av gärningsmän och inte minst om desinformation.

De falska påståenden som spridits behöver inte endast ha cirkulerat offentligt utan även internt mellan myndigheterna och inom samma myndighet. Man kan till exempel tänka sig att någon hos säkerhetspolisen sitter i en position som möjliggör påverkan på de interna besluten i Palmeutredningens spaningsledning. Det är ju just Palmeutredarnas vägval som har betydelse för desinformatörerna. För att Christer Pettersson-spåret ska kunna hållas vid liv måste Palmeutredarna arbeta med spåret under lång tid och välja bort andra spår som desinformatörerna inte vill ha utredda. Det vore för desinformatörerna utomordentligt bra om en viktig beslutsfattare de kunde påverka satt i spaningsledningen. Någon spaningsledaren litade blint på, någon vars bedömning spaningsledaren inte kunde avvisa. En slags inlindad order från en betrodd makthavare. Ett tyst samförstånd om att fortsätta på det inslagna spåret trots interna och externa invändningar. I en sådan gynnsam situation kunde desinformatörerna vara trygga. Det är målet med all slags försäljning av idéer- man arbetar med målet att övertyga den beslutsfattare som har sista ordet.

Om anställda vid Säpo, försvarsmakten och/eller polismyndigheten spridit falsk information om Palmemordet i 30 år står vi återigen inför en obehaglig sanning. För bara några år sedan fick vi veta att Säpo, trots sitt envisa nekande, faktiskt genomförde en underrättelseoperation i centrala Stockholm på mordkvällen. Vi vet också att personer kopplade till den hemliga organisationen Stay Behind var verksamma i centrala Stockholm. På mordkvällen. Vi vet sedan tidigare att Granskningskommissionens ledamöter var besvikna över att det var så svårt att få fram information om Palmemordet från Säpo. Vi vet också att åklagaren och förundersökningsledaren Krister Petersson hade mycket svårt att få fram information om Stay Behind. Juristkommissionen fick inte heller fram korrekta fakta när de förhörde Säpos medarbetare. Det är som om Palmeutredningen i 30 år varit kvävd av en stor svart mantel av förnekande och desinformation från berörda myndigheter. Varför det? De tidigare vaga misstankarna om mörkläggning har nu landat som åskväder i våra sinnen.

Inte ens Palmeutredningens spaningsledningar och åklagare eller de kommissioner som granskat utredningen har fått den information de behövt. Vi tvingas konstatera att det är värre än vi befarat. Att viss information måste läggas under sekretess för att skydda rikets säkerhet förstår alla. Men ingen förstår varför personer verksamma vid svenska myndigheter utan att stoppas i 30 år kan tillåtas sprida desinformation om Palmemordet. Vems ärenden har de gått? Endast sina egna eller finns det andra personer inom dessa myndigheter som skyddats av desinformatörerna?

Manipulation av beslutsfattare

I organisationer som kan agera utan krav på demokratiskt fattade beslut är beslutsgången en helt annan än i riksdag och regering. Tjänstemän som ska utreda och lämna förslag till politiska församlingar opererar ofta i hierarkiska organisationer. Besluten tas inte vid personalmöten. Det är högste chefen och hans närmaste medarbetare som fattar alla viktiga beslut. Ibland står även de närmaste medarbetarna utanför och ser på. Man behöver förstå hur beslut fattas när det inte krävs en majoritet bakom besluten. Det öppnar för envälde och godtycke - och för manipulation.

Åren 1988-1998 låg spaningsledningens och åklagarnas huvudfokus just på Christer Pettersson. Begäran om resning till Högsta domstolen 1997 bevisar det. Domarna i tingsrätten och hovrätten räckte inte.  Spaningsledningen ägnade 10 år åt samma spår trots att spåret efter några år visade sig innehålla ingenting av värde för den åklagare som vill gå till domstolen och försöka vinna ett brottmål. Det saknades bevis och indicierna var mycket svaga. Polisen kunde inte ens fastställa att Pettersson varit på eller i närheten av Tunnelgatan. Lisbeth Palmes utpekande omgärdades av misstankar om otillbörlig påverkan från åklagarnas sida. Vid en vittneskonfrontation ska inte vittnet redan i förväg få tips om vem man bör peka ut. Nederlaget i hovrätten var väntat. Trots det fortsatte jakten på missbrukaren från Rotebro. Till glädje för desinformatörerna.

Läsaren kan naturligtvis fråga sig vad desinformationen har för betydelse i sakfrågan. Palme dog och mördaren är på fri fot. Att försöka analysera vad människor ägnat sig åt på svenska myndigheter i 30 år låter bara som rotande i ointressant byråkrati.

I själva verket, menar vi, är upptäckten av desinformationskampanjerna den viktigaste upptäckten av dem alla sedan mordet skedde för snart 38 år sedan. Visst kan desinformationen vara "politisk" i meningen att enskilda personer vill kasta skulden på sina politiska meningsmotståndare. De som står till höger politiskt vill helst skylla på kommunister och vänstersympatisörer vill helst skylla på nazister. Men desinformatörernas envishet talar starkt emot ett sådant antagande. Att vara aktiv desinformatör i 30 år är något helt annat än att stå vid sidan och fälla en och annan politiskt färgad kommentar.

Varför var desinformatörerna så aktiva så länge? Vad ville de dölja? Genom att ställa sådana frågor landar man ju mitt i sakfrågan. Den som konsekvent ljuger i över 30 år om Palmemordet vet troligen något om Palmemordet, något som ska döljas till varje pris. Vilka är det som ljuger? Det är det inte svårt att upptäcka. I vilka kretsar rörde de sig? Hur såg deras nätverk ut? Hade de kontakter inom Palmeutredningen? Var de själva i närheten av mordplatsen samtidigt med mordet?

Fick order om att undanröja spår

I ett förhör som genomfördes ett par år innan utredningen lades ner (juni 2020) berättade ett vittne för Palmeutredningen vad hen visste om en liten grupp personer som polisen då intresserade sig för. Förhöret med vittnet är delvis maskat men det finns en omaskad formulering av stort intresse:

"Han hade koll på vapnet” och hade ”fått order om att röja undan spår".

Vittnet försökte genast få gruppen att kontakta polisen men fick beskedet att det inte var aktuellt. Av protokollet framgår att personen som ”hade koll på vapnet" och "fått order om att röja undan spår" högst sannolikt var en av de personer som i alla år försökte hålla liv i ett av de spår vi talat om här. Den lilla gruppen bestod av tre personer som vi givit följande namn:

1. ”Piloten”

2. ”Kejsaren”

3. ”Polisen”

Palmeutredningen verkar ha reagerat på vittnets uppgifter om gruppen. Polisen förhörde ”Piloten”. Hur polisen agerade i fallet ”Kejsaren” har vi inte lyckats utröna. Som granskare av Palmeutredningen möter man emellanåt hårt motstånd från de jurister som är satta att bedöma vilka uppgifter som ska vara offentliga och vilka uppgifter som fortsatt ska ligga under sekretess. Det är inget konstigt med det. Försiktighet är en dygd och rena personuppgifter ska givetvis döljas. Men den svarta pennan kan också förhindra att Palmemordet blir löst. Rena faktauppgifter borde kunna publiceras menar vi. Utredningen är nedlagd och vi föreställer oss att ingen polis längre arbetar med Palmemordet. Stillestånd råder hos polismyndigheten just nu men som alla vet kan mordutredningar återupptas om nya fakta kommer på bordet. För att kunna bidra med nya fakta måste man tillåtas upptäcka fler fakta än dem man själv grävt fram genom egen research. Ett pussel kan inte läggas klart om vissa pusselbitar är oåtkomliga. Vi hamnar i ett moment 22.

Nåväl. Vidare med förhöret med ”Piloten”. Efter ett av dessa förhör kontaktade ”Piloten” själv vittnet vilket fick vittnet att genast vända sig till polisen. Vad ”Piloten” sagt till vittnet framgår av ett PM skrivet av en av Palmeutredarna men detta PM är maskat i sin helhet. ”Piloten” vände sig i ett läge till Palmeutredningen och ville ha ett av förhören med honom struket. Han hade i efterhand insett att han kanske sagt saker han inte borde ha sagt. Vilka saker det rörde sig om ville han inte avslöja för förhörsledarna.

Palmeutredningen ansträngde sig för att få till ännu ett förhör med en person vi kallar ”Greven”. Men ”Greven” svarade aldrig och polisen tycks nu ha nedprioriterat hans uppgifter. Vi ska minnas att polisen ville tala med ”Greven” om Palmemordet. Det var ingen felparkering eller något annat banalt lagbrott förhöret gällde. Höga insatser som sagt. Att förtiga eller försöka förvränga fakta är detsamma som att göra sig delaktig i mordet. ”Greven” inser säkert detta men hans position framstår som ohållbar i längden. Vi föreslår att vittnet ”Greven” kontaktar polisen och berättar sanningen om vad ”Piloten” egentligen gjorde på mordkvällen. Numera bör det inte vara förenat med några risker att tala. ”Greven” är ingen huvudperson men han vet troligen intressanta saker om en av huvudpersonerna. Den person vi kallar ”Piloten”. Eftersom ”Piloten” kände personer som varit mycket omtalade i Palmeutredningen är det nödvändigt att bringa klarhet i de kryptiska formuleringar han fällde i polisförhöret.

Under de drygt 10 år vi granskat Palmeutredningen har vi aldrig funnit ett spår som är tillnärmelsevis lika intressant som detta. Vi har länge tvekat om hur vi ska göra med den här informationen men har till sist valt att publicera den. Att dölja personnamn är nödvändigt.

Förutom personen ”Piloten” bör fokus även ligga på personen ”Kejsaren”. Enligt det förhörda vittnet som avslöjade uppgifterna om vapnet och undanröjandet av spår kan ”Kejsaren” ha varit inblandad i Palmemordet och att det då handlade om vapendelen. ”Kejsaren” kan om vi förstår rätt således ha försett gärningsmannen med mordvapnet eller i alla fall lånat ut ett vapen till någon. Det är inte givet att ”Kejsaren” visste att vapnet skulle användas för att döda Olof Palme.  Att ”Kejsaren” hade tillgång till skjutvapen vet vi från en annan källa. Som vi sett var det en person som umgicks med ”Kejsaren” som sade sig ha ”koll på vapnet”.

”Piloten” å sin sida hade enligt egen utsago i månadsskiftet februari/mars 1986, samtidigt med mordet, informerats av en bekant om misstänkt övervakning av Olof Palme från en lokal nära Palmes bostad på Västerlånggatan 31 i Gamla stan. Två kriminellt belastade män, den ene beskrevs som en våldsam typ med fascistsympatier, ska ha hyrt lokalen några veckor före mordet. De båda männen skulle enligt uppgiftslämnaren vara beredda att göra vad som helst för pengar. En av dem var involverad i vapenhandel.

”Piloten” var själv i centrala Stockholm på morddagen. Vad han gjorde under dagen fick han inga frågor om av Palmeutredarna. Det finns flera vittnesuppgifter som tyder på att Olof Palme bevakades av olika personer vid Rosenbad och i Gamla stan dagarna före mordet. Vittnen såg misstänkta spanare nära Palmes bostad även dagtid under fredagen.

Insyn i spaningsledningens arbete

I fallet ”Polisen” rör det sig om en person med möjligheter att desinformera om ett av spåren i Palmeutredningen. Vi misstänker inte ”Polisen” för inblandning i mordet utan ser honom som en ren desinformatör.

”Piloten” och ”Kejsaren” var starkt kritiska till Palmes politik och till Palme som person. Att Palme var uppväxt i societeten på Östermalm tycks ha irriterat dem särskilt. De menade att Palme tillhörde en arrogant samhällselit som aldrig behövt befatta sig med den hårda farliga verklighet som de själva tvingats hantera i sina liv. De såg Palme som en opålitlig karriärist som tack vare sin bakgrund kunnat klättra till samhällets toppskikt. Att Palme var kunnig och begåvad lades honom snarare till last. Palmes vänsterorienterade politiska gärning såg de som samhällsfarlig. När människor med våldskapital och tillgång till skjutvapen uppvisar en sådan stark antipati mot en politiker ringer varningsklockorna högt och tydligt.

I den gärningsmannaprofil som psykiatrikern Ulf Åsgård och kriminalkommissarien Jan Olsson presenterade för Palmeutredningen 1994 finns en diskussion om mord på prominenta personer i samhället. Historisk erfarenhet visar att ett förekommande motiv hos sådana mördare är relaterat till den prominenta personens offentliga, vanligen politiska, aktiviteter. Ett annat motiv är personligt relaterat till den prominenta personens ställning som offentlig person och hans ”karisma”. Palme var en mycket välkänd och karismatisk politiker från societeten. Han kan sägas ha varit just ”prominent”. Om det var någon svensk politiker som vid den tiden ständigt drog till sig både positivt och negativt laddad uppmärksamhet så var det Olof Palme. I de många tv-dokumentärer som gjorts om Palmemordet har Palmes politiska meningsfränder understrukit att Palmes skarpa utspel och eleganta retorik säkert retade många människor som inte delade hans politiska uppfattning. I dokumentärerna har även personer med högerextrema åsikter uttalat sig och bekräftat bilden av Palme som en kontroversiell person.

Palme var nog den ende svenske politiker vid den tiden som kunde vara måltavla för ett attentat. Säpo såg dock ingen sådan hotbild mot Palme 1986. Det är lätt att vara efterklok men Sverige var faktiskt inte förskonat från dödligt våld på 1970- och 1980-talet. Den västtyska terrorgruppen RAF hade mördat två människor på den västtyska ambassaden i Stockholm och försökt kidnappa den svenska ministern Anna-Greta Leijon. En kroatisk grupp hade mördat den jugoslaviske ambassadören i Stockholm. Några år före Palmemordet hade rånmördaren Lars-Inge Svartenbrandt avlossat 19 skott med ett automatgevär mot en polisbuss vilket ledde till att tre poliser blev svårt skadade. Respekten för människoliv 1986 var inte så stor som svenska folket kanske trodde. Men vi var alla invaggade i en slags falsk trygghet. Vi menade att politiska attentat inte kunde ske i Sverige. Palmemordet var i verkligheten ingen isolerad händelse i ett i övrigt fredligt och lugnt land.

Vi har här beskrivit en grupp som vi menar bör utredas närmare av polisen. Motivbilden, den långa desinformationskampanjen, uppgifterna om mordvapnet och undanröjandet av spår, övervakningen av Palmes bostad, tillgången till skjutvapen och det stora våldskapitalet gör det logiskt att lyfta fram gruppen som särskilt intressant i Palmeutredningen. För att nå visshet krävs en polisutredning. Personer som desinformerade om Palmemordet kanske gjorde det för att dölja sanningen.

Fortsättning följer.