utsikterinsikter.blogg.se

12. Vapen&Ammunition.

Gärningsmannens val av mordvapen och ammunition behöver också kommenteras.

Vi är definitivt inga vapenexperter utan får lita på de expertutlåtanden som finns tillgängliga i utredningen och den omfattande litteratur som finns tillgänglig om vapen.

Olof Palmes mördare valde en Magnumrevolver med en pipa av minst 4 tums längd (10,16 centimeter) av okänt fabrikat ( Smith&Wesson, Taurus, Ruger, Escodin, Llama m fl fabrikat är aktuella) och till och med revolvrar med kaliber .38 kan vara aktuella. I det sistnämnda fallet krävs att vapnet manipuleras för att kunna avfyra .357-ammunition vilket för en vapenexpert är en rätt enkel operation.

Bilden ovan visar en Magnumrevolver av märket Taurus.

Kaliber .357 Magnum (9 × 33 mm R) är en revolverpatron, där .357 anger kulans diameter i engelska tum (0.357") vilket motsvarar 9.07 mm. Kulan är grovkalibrig och började tillverkas på 1930-talet för att kunna tränga igenom bilplåt på gangsterbilar i USA.

Vi citerar ur Granskningskommissionens rapport rörande mordvapnet:

Revolvrar av detta slag förekommer med olika piplängder. Vid provskjutningar med olika piplängder har det kunnat konstateras att piplängder kortare än 4 tum avsätter en särskild typ av spår i form av uppsvampning av kulans bakre del. Det kan även förekomma beträffande

4 tums-pipor, men förekommer inte då pipan är 6 tum eller längre. De upphittade kulorna har inte detta slags spår. PU har därför dragit slutsatsen att det använda vapnet haft en pipa av minst 4 tums längd. En revolver av angivet slag väger drygt ett kilo och är, med 6 tums pipa, ca 30 cm lång. /--/

Det saknas säkra uppgifter om hur många legala vapen av typen Smith & Wesson kaliber .357 som fanns vid denna tid.20 Det är däremot känt att 13 revolvrar av den aktuella typen vid tiden för mordet var anmälda som stulna eller förkomna. Fyra av dessa har ännu inte anträffats (därutöver finns ytterligare en legal Smith & Wesson .357 från denna tid som inte kunnat spåras).

 Ett mordplatsvittne, taxichauffören Anders D, uppfattade att den revolver som gärningsmannen använde liknade en Colt, dvs en västernrevolver man ofta ser i amerikanska filmer. En sådan revolver har lång pipa vilket skulle tala för att revolvern som användes för att mörda Palme hade en längre pipa, möjligen en revolver med 6-tumspipa.

 Palmes mördare använde ammunition tillverkad av den amerikanska tillverkaren Winchester-Western. En av de båda kulorna hittades av en privatperson dagen efter mordet och den andra kulan hittades även den av en privatperson två dagar efter mordet.

 Den första kulan hittades av en privatperson på andra sidan Sveavägen cirka 40 meter från mordplatsen morgonen efter mordet, dvs lördagen den 1 mars 1986.

Mordkulan hittad av privatperson

Den andra kulan hittades också den av en privatperson ungefär 5 meter från mordplatsen söndagen den 2 mars 1986 vid en pelare intill den närbelägna tunnelbanenedgången söder om mordplatsen.

Det är högst troligt att det är den kula som hittades sist, på söndagen, som var den kula som dödade Olof Palme medan den andra kulan, som hittades på lördagen, snuddade Lisbeth Palmes rygg och där avsatte ett längsgående brännmärke som liknade märket efter ett piskrapp.

Winchester-Western kaliber .357 Metal Piercing är kulor som har en kopparmantel för att som sagt kunna tränga igenom en skottsäker väst, bilplåt eller annat hårdare material.

Winchester-Western kaliber .357 är en inte alltför vanlig ammunition. Ungefär 6000 patroner som var tillverkade i samma sats (”göt” eller på engelska ”batch”) som mordkulorna såldes i Sverige åren 1979-1980.

Därutöver har flera 100 000 patroner från samma sats sålts över hela världen vilket naturligtvis kraftigt försvårar för polisen att finna det vapen som användes vid mordet.

Vi citerar ur Granskningskommissionens rapport rörande de upphittade kulorna:

De upphittade kulorna har med hjälp av en blyisotopisk undersökning med hög grad av sannolikhet kunnat bindas till de blyfragment de avskjutna kulorna avsatte i Olof och Lisbeth Palmes kläder.

Resonemanget bygger bl.a. på att de blyrester som återfunnits i makarna Palmes kläder jämförts med de upphittade kulornas blysammansättning. Kulor som hör till samma tillverkningssats har en näranog identisk isotopsammansättning. Blyresterna i kläderna och de upphittade kulorna visar stor överensstämmelse, men avviker med jämförelseprov från andra kulor.  Slutsatsen av detta är att de avskjutna kulorna kommer från samma tillverkningssats som de upphittade. /--/

 Kulorna är i för undersökningsändamål ganska dåligt skick. De har kunnat användas för jämförande undersökningar av vilken vapentyp de utskjutits ur. De kan vidare användas för att vid jämförelse efter provskjutning utesluta många vapen som mordvapnet. Men de skulle antagligen inte med säkerhet kunna bindas till ett mordvapen. Med andra ord är det möjligt att ”rätt” vapen inte kan bindas till mordet med hjälp av kulorna.

Genom åren har en mängd Magnumrevolvrar testats vid NFC men ingen av dem har kunnat knytas till mordkulorna. I den Gärningsmannaprofil som polisen beställde i början av 1990-talet framgår det att det vid tiden för Palmemordet i Sverige fanns 2160 registrerade revolvrar, varav 650 i Stockholms län och ytterligare 120 de närliggande Uppsala och Södermanlands län. Siffrorna inkluderar samtliga möjliga fabrikat och kalibrar.

Mockfjärdsrevolvern kastades i sjön 1996-2001

En revolver som ofta omtalats i medierna är den revolver som användes vid ett postrån i Mockfjärd i Dalarna i oktober 1983.

 Revolvern köptes ursprungligen tillsammans med ammunition, 91 kulor av märket Winchester-Western .357 Metal Piercing, i Luleå av en privatperson från Haparanda.

 Vapnet stals vid ett inbrott i september 1983.

 En analys av den kula som avfyrades vid rånet i Mockfjärd visade att blyisotopsammansättningen var densamma som hos de båda kulorna som hittades på Sveavägen.

 ”Mockfjärdsrevolvern” hittades år 2006 i Djursjön norr om Mockfjärd av dykare som anlitats av tidningen Expressen. Revolvern överlämnades till polisen för teknisk undersökning.

 Enligt polisen var revolverpipan i för dåligt skick för att en jämförelse med mordvapnet skulle vara möjlig. Polisen menade även att revolvern troligen kastats i Djursjön redan 1983 vilket gjorde det omöjligt att revolvern användes vid Palmemordet 1986.

 Det motsägs tydligt i den tekniska rapporten av Mockfjärdsvapnet. I rapporten framgår att revolvern, utifrån en bedömning av rostskadorna, inte kan ha kastats i Djursjön förrän någon gång 5-10 år innan revolvern hittades vilket innebär åren 1996-2001.

 Revolvern var i förhållandevis gott skick och pipan var närmast oskadad vilket gör polisens uttalande om ”Mockfjärdsrevolvern” svårt att förstå.

 Nu finns det ingen trovärdig övrig bevisning, förutom detta med kulans blyisotopsammansättning, som säger att just ”Mockfjärdsrevolvern” användes vid Palmemordet, men en grundlig teknisk undersökning kunde ändå ha genomförts för att kunna avföra revolvern från utredningen eller då visa att den faktiskt var mordvapnet.

 Vår slutsats är att valet av vapen och ammunition för Palmemordet kan sägas vara både klokt och oklokt på samma gång.

Klokheten ligger i att vapentypen Smith&Wesson (om det var en sådan revolver) är vanligt förekommande vilket gör mordvapnet svårare att spåra än ett vapen av ett ovanligt fabrikat.

En revolver har den fördelen i relation till en pistol att revolvern inte kastar ut några patronhylsor som polisen kan använda för att kunna knyta ett särskilt vapen till mordet.

I en revolver stannar hylsorna kvar i trumman.

En Magnumrevolver är också effektiv på så sätt att den kula som träffar offret orsakar stor skada. Eftersom gärningsmannen valt ”metallbrytande” ammunition (Metal Piercing) hade han troligen förberett sig för att offret skulle bära en skottsäker väst. Ammunitionen kan som sagt även tränga igenom bilplåt ifall det skulle ha varit nödvändigt (taxi, privatbil etc).

Skott genom bilrutan

Om paret Palme hämtats upp i en bil av sina livvakter hade nog gärningsmannen avstått från att skjuta denna kväll. Risken att själv bli skjuten eller åtminstone gripen av livvakterna måste han ha bedömt som hög. Bilens plåt och fönster i en säkerhetsbil kan också ha varit förstärkta för att stå emot beskjutning.

Men om paret Palme valt att åka hem i en vanlig privatbil så kunde gärningsmannen ändå avfyra skotten och då ha goda möjligheter att döda Olof Palme. Att skjuta genom bilens rutor var naturligtvis ett tänkbart alternativ för gärningsmannen.

Det inte fullt så kloka med valet av vapen är att en Magnumrevolver är att betrakta som en ”kanon av mindre format”.

Vapnet är stort och relativt tungt och varje avfyring orsakar en kraftig rekyl. Därutöver är vapnet högljutt. Ett skott resulterar i en kraftig knall och i stadsmiljö uppstår höga ekoeffekter mellan husfasaderna.

Vittnet Inge M beskrev ljudet från de båda skotten som om någon kastat in två smällare i hans bil och han befann sig i mordögonblicket cirka 40 meter från mordplatsen. Det smällde och ekade alltså rejält.

Vår bedömning är att gärningsmannen precis som när han valde mordplats tog en kalkylerad risk vid valet av mordvapen.

Han visste att rekylen var kraftig, att vapnet var ganska tungt och att skotten orsakade höga knallar.

Men han visste också att han kunde hantera detta vapen med hög kompetens och att den ammunition han valt skulle vara direkt dödande förutsatt att han fick möjlighet att skjuta där han planerat att skjuta.

De valda kulorna hade visserligen den svagheten att de tumlade i luften och därför förlorade något av sin rörelseenergi men det har egentligen ingen betydelse eftersom vi vet att kulan i verkligheten orsakade stor förödelse alldeles oavsett de angivna svagheterna.

Gärningsmannen visste också att hans lugna agerande före mordet skulle göra att avlossandet av de båda skotten blev överrumplande både för paret Palme och för de vittnen som rörde sig i närheten av mordplatsen.

Förvirring och förtvivlan

Han räknade med att mordet skulle orsaka förvirring och förtvivlan hos människorna som förstod vad som hänt och att han i denna förvirring skulle vara den ende lugne personen som målmedvetet kunde ägna sig åt det för honom allra väsentligaste – att undkomma.

Både Lisbeth Palme och vittnena i övrigt skulle framförallt inrikta sin uppmärksamhet på offret.

Så skedde också. Även detta planlagda agerande tyder på erfarenhet hos gärningsmannen.

Vapnet var visserligen stort, tungt och högljutt men det levererade avsedd effekt i händerna på en man som visste hur vapnet skulle användas. Att gärningsmannen avfyrat denna typ av vapen många gånger förr framstår som självklart. Han sköt två välriktade skott med en hand inom loppet av ett par sekunder.

Att Olof Palmes mördare sköt med en hand säger en del om hans erfarenhet av Magnumrevolvrar. Han sköt trots allt två skott inom loppet av 1-3 sekunder där det ena träffade exakt där det var avsett att träffa och det andra snuddade sitt mål och var dödligt så när som på 5 millimeters vridning av revolverpipan.

Den man som ska utföra ett uppdrag – oavsett vad det handlar om - gör det givetvis helst med ett verktyg han behärskar väl.

Mordet på Olof Palme antyder att gärningsmannen var militärt eller polisiärt utbildad, möjligen på en mer avancerad nivå än en vanlig grundkurs i skytte.

Tanken leder till en officer vid något elitförband eller någon erfaren polisman med mycket god kunskap om handeldvapen. Det fanns vid tiden för mordet både poliser och militärer i Stockholm och på andra svenska orter som regelbundet övade prickskytte just med Magnumrevolvrar.

En av ledarna för en sådan Magnumklubb i en norrländsk kommun visade en gång en bild för en bekant. Bilden föreställde en grupp personer som övade skytte med Magnumrevolvrar.

Medan mannen visade bilden för sin bekant yttrade han ”på den här bilden hittar du Palmes mördare”.

I ett reportage i tidningen Aftonbladet 1993 kallades mannen som visade bilden för ”Säpomannen” eftersom han en kort tid efter Palmemordet anställdes vid Säpo i Stockholm. Mannen bekräftade att han var medlem i något som hette Aktionsgruppen Arla Gryning, en gruppering som hade det gemensamt att medlemmarna hatade Olof Palme.

Mannens bekant som fick se bilden varnades av Palmeutredarna:

- De här personerna är farliga. De är i stånd att göra vad som helst.

Mindre än en månad före Palmemordet försvann plötsligt "Säpomannen" spårlöst. Han återkom 13 dagar efter mordet men ville inte berätta för någon var han varit. Samtidigt låg mannens sambo på BB för att föda parets barn.

När "Säpomannen" återvände uppträdde han enligt vittnen "konstigt och hetsigt".

Denna information behöver inte betyda att ”Säpomannen” hade något med Palmemordet att göra. När Aftonbladet ställde frågor om hans uttalande om bilden bagatelliserade han alltsammans och menade att det var ett skämt.

Men vi finner ändå uttalandet anmärkningsvärt. Av Aftonbladets reportage förstår vi att Palmeutredarna granskat den utpekade personen och hans kamrater i Magnumklubben. Exakt hur den utredningen genomfördes och om den ledde fram till något konkret framgår inte.

När nu ytterligare 26 år passerat är det troliga att Magnumklubben/Aktionsgruppen Arla Gryning avförts från utredningen.