utsikterinsikter.blogg.se

 

10. Två män vid mordplatsen.

Exakt i vilken situation Lisbeth Palme såg gärningsmannen, om hon alls såg honom, är omöjligt att veta eftersom hennes vittnesmål förändrats så mycket över tid och ej heller dokumenterats på band eller i s k dialogförhör utan endast som polisiära sammanfattningar av samtal.

Det finns således till och med en överhängande risk att Lisbeth Palme överhuvudtaget inte alls såg gärningsmannen annat än bakifrån när han med långa bestämda steg gick in på Tunnelgatan.

I Lisbeth Palmes ursprungliga vittnesutsaga till polismannen Åke Rimborn på Sabbatsbergs sjukhus på mordnatten talade hon om två gärningsmän som hon menade kom från den fascistiska kroatiska organisationen Ustasja.

Åke Rimborn får uppgifterna från Lisbeth Palme cirka 30 minuter efter mordet.

I brottsutredningar sätter polisen alltid störst tilltro till de tidigaste uppgifterna eftersom de är autentiska, dvs ”färska” i minnet, opåverkade av annan information och därför kan framföras spontant utan att vittnet hunnit analysera sina ursprungliga iakttagelser hur märkliga de än kan te sig när de återberättas.

Rimborn är fortfarande, 33 år efter mordet, säker på sin sak. Lisbeth Palme uppgav direkt efter mordet, i det första förhöret, att det var två män från den kroatiska organisationen Ustasja som utfört mordet och att hon sett de båda männen tidigare. Hon hade sett dem utanför paret Palmes bostad i Gamla stan.

Åke Rimborn blev intervjuad i tidningen Arbetet 8 maj 1988. Följande text fanns i artikeln:

-Du tror alltså fortfarande att det första rikslarmet var riktigt?

-Ja, svarade Rimborn. I sitt chocktillstånd sa Lisbeth Palme att hon sett två gärningsmän och att hon kände igen dem. Hon var inte tveksam. Det enda var att hon knappt ville säga det där om Ustasja, men hon nämnde det i alla fall minst två gånger samt att ”de som gjorde det här var de som var i Gamla stan”. ”En av dem var den som sköt”.

Uppgifterna Rimborn återger är de uppgifter som låg till grund för det första rikslarmet som gick ut klockan 02.05 på mordnatten.

Lisbeth Palmes uppgift om ”de som var i Gamla stan” syftar på att hon 2-3 veckor före mordet vid 08.30-tiden på morgonen en vardag noterat två män utanför paret Palmes bostad på Västerlånggatan i Gamla stan som tycktes iaktta porten till Västerlånggatan 31 (Palmes bostad).

Bägge männen var i 45-årsåldern, den ene något längre än den andre. Den längre var iklädd en vinröd jacka och den andre en mörkblå jacka. Den sistnämnde kortare mannen var eventuellt något yngre än den andre, dvs omkring 40 år gammal.

Lisbeth Palme tyckte att de båda männens beteende var lite underligt och funderade på att ringa till säkerhetspolisen men hon avstod.

Hon hade direkt efter mordet en känsla av att den jacka som den kortare mannen bar, den mörkblå jackan, var av samma typ som den som gärningsmannen på mordplatsen bar.

Det var en äldre typ av jacka som man inte ser så ofta i Sverige, förklarade Lisbeth Palme i ett polisförhör dagen efter mordet den 1 mars 1986.

Hon kunde inte lämna någon närmare beskrivning än så av de båda männen och hon sade sig inte kunna känna igen dem om polisen skulle visa henne bilder av männen.

I samma förhör berättade Lisbeth Palme att hon endast sett gärningsmannen snett bakifrån när han flydde in på Tunnelgatan.

Beskrev ett vittne?

Hon beskrev en man med kompakt kropp och kort hals klädd i en ”bullig” täckjacka vilket faktiskt mycket väl kan vara en beskrivning av vittnet Anders B som stod vid entrén till Dekorima eller möjligen av vittnet Niklas som paret Palme mötte strax norr om Dekorima någon minut före mordet. Båda bar bulliga täckjackor och särskilt Niklas såg ut att ha kort hals.

Sekunderna efter mordet såg Lisbeth Palme även en annan man och det var en längre man klädd i något beige ytterplagg som befann sig cirka 30 meter norrut på Sveavägen. Mannen, som var spensligt byggd och förhållandevis lång, kom emot henne. När hon påkallade hjälp gjorde mannen ett närmast avvärjande intryck.

Det bör ha varit denne längre ljust klädde man hon syftade på när hon berättade för Åke Rimborn att hon sett två män på mordplatsen.

Uppgifterna om de båda männen på mordplatsen blir än mer intressant när vi vet att två män med mörka jackor ”som inte är så vanliga i Sverige” sågs av en konsthandlare utanför paret Palmes bostad vid 18-tiden på mordkvällen. Konsthandlaren kände obehag inför männen och berättade att den ene ”hade en blick som hos en boxare som kunde mörda”.

Även mordplatsvittnet Leif L noterade att gärningsmannens jacka var av lite äldre modell. En lite enklare blå jacka med stora sydda rutor som var rak och inte ”bullig” eller ”i pastellfärg” som moderna jackor var 1986.

Vi vet också att två män med walkie-talkie sågs av vittnet Ulla S vid Gamla stans tunnelbanestation vid 20.30-tiden på mordkvällen, strax innan paret Palme kom promenerande dit.

Signalementen på de på de båda män som Lisbeth Palme och konsthandlaren såg stämmer inte helt med Ulla S iakttagelse.

Men den ene mannen, den kortare mannen i mörkblå jacka, har överensstämmande drag med en av männen vid paret Palmes bostad som konsthandlaren såg på mordkvällen.

Den mest tillförlitliga beskrivningen av gärningsmannens utseende finns i de uppgifter som lämnas av mordplatsvittnet Inge M kompletterade med uppgifter från vittnena Eva L, Ann H, Anna H, Anders B, Lars J, Leif L, Anders D, Jan S och möjligen någon till.

Men faktum kvarstår. Lisbeth Palmes spontana första berättelse beskriver två gärningsmän på mordplatsen.

Vem den längre spensligare mannen 30 meter norr om mordplatsen, klädd i något beige plagg, var har aldrig framkommit i polisens officiella rapportering om mordet.

Vi avstår från att spekulera. Denna utredning är redan översållad med mer eller mindre plausibla spekulationer.

Dock bör man alltid utgå från vittnenas första spontana intryck av ett händelseförlopp och då finns det ett intressant förhållande som sällan omtalas när medierna skriver om Palmemordet och det är just Lisbeth Palmes allra första vittnesuppgift om mordet.

Två män hade befunnit sig utanför paret Palmes bostad i Gamla stan. En längre man i 45-årsåldern och en kortare man som var ungefär 40 år gammal. Den kortare mannen var klädd i en blå jacka av äldre modell och han kan, enligt Lisbeth Palme, vara identisk med gärningsmannen.

Den längre mannen kan då helt enkelt vara identisk med den längre spensligt byggde mannen som befann sig 30 meter norr om mordplatsen då skotten fallit.

”Oberoende staten Kroatien”

Lisbeth Palme var själv mera tveksam rörande uppgiften om Ustasja. Men hon nämnde den två gånger i förhöret som hölls av polismannen Åke Rimborn på Sabbatsbergs sjukhus direkt efter mordet.

Vad är då Ustajsa ?

Ustasja bildades redan 1929 av den kroatiske advokaten och politikern Ante Pavelic. Namnet Ustasja betyder ungefär ”de upproriska”.

Likt de tyska nazisternas vision för ett ”etniskt rent” Stor-Tyskland var Pavelic vision att skapa ett ”etniskt rent” Stor-Kroatien. Därför var planen att genomföra folkmord på serber, judar och romer.

Detta med etnisk rensning har tyvärr varit ett tema i många stater genom historien och vi hör nedslående nog samma tongångar från vissa europeiska politiker även i vår egen samtid.  Av någon outgrundlig anledning tycks det vara omöjligt för somliga människor att förstå alla människors lika värde oavsett nationalitet.

Ustasja kan beskrivas som en fascistisk och ultranationalistisk organisation. Med stöd av Nazityskland och det fascistiska Italien bildade Ustasja 1941 ”Oberoende staten Kroatien” och inrättade koncentrationsläger där främst serber men även judar och romer avrättades.

När Tyskland och Italien drog sig ur Kroatien störtades Ustasja-regimen av kommunistiska partisaner. Efter 1945 fanns inte längre ”Oberoende staten Kroatien”.

Men Ustasja levde kvar som en fascistisk terrororganisation vilket senare även drabbade Sverige.

Den 7 april 1971 mördades nämligen den jugoslaviske ambassadören i Stockholm - Vladimir Rolovic -av två Ustasja-medlemmar som hette Miro Baresic och Andelko Brajkovic. När mördarna greps av polisen skrek de ”Länge leve Ante Pavelic” och ”Länge leve den Oberoende staten Kroatien” (den inledande bilden visar när Baresic och Brajkovic förs ut från den jugoslaviska ambassaden i Stockholm av den svenska polisen).

Kampen för ett etniskt rent fasciststyrt Stor-Kroatien fortsatte alltså långt efter andra världskriget.

Baresic och Brajkovic hade trängt sig in på ambassadörens kontor där de avrättade honom med flera pistolskott.

Flera Ustasja-veteraner från den ”Oberoende staten Kroatien” var under efterkrigstiden medlemmar i World Anti Communist Leauge (WACL) tillsammans med medlemmar från sydamerikanska dödspatruller, baltiska nazister, sydafrikanska poliser, svenska nazister och högerpolitiker och andra antikommunister som gjorde vad de kunde för att bekämpa kommunismen över hela världen.

Det var med andra ord ingen slump att Lisbeth Palme nämnde just Ustasja när hon beskrev de båda männen vid bostaden och vid mordplatsen.

När polisen i ett förhör 25 mars 1986 bad Lisbeth Palme fundera över vilka som skulle kunna vara ansvariga för mordet på hennes make svarade hon ”kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner. Knappast kurderna”.

Varpå Hans Holmér och hans spaningsledning närmast omgående inledde en omfattande utredning om den kurdiska organisationen PKK:s eventuella inblandning i Palmemordet.

Ibland har man anledning att fundera mer än en gång över vad den första spaningsledningen egentligen ägnade sig åt.

Frostiga USA-relationer

Att Lisbeth Palme räknade upp israeler, sydafrikaner och amerikaner är inte oväntat.

Olof Palme hade länge kritiserat USA:s utrikespolitik och då särskilt kriget i Vietnam (bilden).

I sitt jultal 1972 jämställde Palme USA:s bombningar av den nordvietnamesiska huvudstaden Hanoi med nazisternas illdåd under andra världskriget vilket ledde till mycket frostiga relationer mellan Sverige och USA.

Olof Palme hade vänskapliga förbindelser med den Israel-fientliga palestinska organisationen PLO, den svarta befrielserörelsen ANC som bekämpade apartheidregimen i Sydafrika och med USA:s fiende kommunistledaren Fidel Castro i Kuba.

Det var trippelfel av Palme eftersom Israel var och är USA:s sätt att militärt kontrollera Mellanöstern, apartheidregimens Sydafrika var en viktig amerikansk handelspartner och Kuba var och är en nagel i ögat på USA som inte vill ha en kommuniststat så nära sitt eget territorium.

Palme hade också länge pläderat för en kärnvapenfri zon i Norden och då fört ingående samtal om gemensam säkerhet med den sovjetiske utrikesexperten Georgij Arbatov som arbetade på uppdrag av de sovjetiska ledarna i Kreml.

Palme hade även planerat in ett officiellt statsbesök i Sovjetunionen i april 1986. I mitten av december 1985 berättade Palme offentligt om sin planerade Moskvaresa.

Detta skedde samtidigt med Reaganadministrationens ”slutoffensiv” mot Sovjet som syftade till att en gång för alla, med den brinnande antikommunisten Ronald Reagans egna ord, krossa ”ondskans imperium”.

USA var ointresserat av en dialog med Sovjetunionen. Ur amerikanskt perspektiv ägnade sig Palme åt fel saker som egentligen bara störde den amerikanska strategin.

Olof Palme inbjöds aldrig att träffa den amerikanske presidenten Ronald Reagan som innehade presidentämbetet åren 1981-1989.

Efter Palmemordet fick Palmes efterträdare Ingvar Carlsson vid ett officiellt statsbesök i september 1987 träffa Reagan.

Det berättar ganska mycket om de ansträngda relationerna mellan Reaganadministrationen och Olof Palme.

Palme irriterade USA

Samtidigt ska vi minnas att Sverige var och är ett i världen litet obetydligt land som naturligtvis inte på något reellt sätt påverkar USA:s politiska eller militära inriktning. Man får nog snarare se det som att Palme under 1970- och 1980-talet i marginalen irriterade USA:s ledning.

Det är utifrån vittnenas berättelser från mordkvällen omöjligt att avgöra om det var amerikaner, sydafrikaner, israeler, kroater, svenskar eller personer från andra länder som utförde attentatet mot Palme.

Vissa vittnen säger att män med walkie talkie före och under mordkvällen talat tyska, schweizertyska eller holländska men det behöver inte betyda att människor från dessa länder hade med mordet att göra. Det är som bekant inte ens bekräftat att männen med walkie talkie var inblandade i Palmemordet.

Vår slutsats är att en mindre attentatsgrupp om 4 personer utförde attentatet mot Olof Palme (se föregående kapitel).

Med tanke på att mord på ledande politiker normalt utförs av personer i samma land eller region som politikern vid en tidpunkt som ligger nära ett politiskt beslut som starkt ogillas av mördarna så är den första logiska tanken att mordet på Palme utfördes av svenskar.

Vi tänker på morden på USA:s president John F Kennedy, den amerikanske medborgarrättsledaren Martin Luther King, den indiska premiärministern Indira Gandhi, den indiska premiärministern Rajiv Gandhi, Israels premiärminister Yitzhak Rabin, den fd pakistanska premiärministern Benazir Bhutto, den sydafrikanska ANC-politikern Dulcie September med flera.

Varje gång har morden kunnat förklaras av inrikes motsättningar mellan politikern och någon samhällsgruppering som ansåg sig förfördelad på ett eller annat sätt.

Främmande makt har inte skickat in någon kommandostyrka för uppdraget.

Om vi måste välja när det gäller Palmemordet säger vi därför att Olof Palme mördades av svenskar på grund av politiska motsättningar i Sverige.

Med tillägget att de politiska motsättningarna i Sverige troligen hade internationella kopplingar. Sverige påverkas alltid av sin omvärld och är helt beroende av goda relationer med inflytelserika och ekonomiskt starka nationer som exempelvis USA och Tyskland.

Det är på sin plats att påminna om att ett förhandstips om Palmemordet kom i början av februari 1986. En trovärdig person hade från en källa inom Säpo fått veta att ”man planerar att mörda Palme i samband med Moskvaresan”.

Det talar för att det i grunden var Palmes politiska relationer till USA och Sovjetunionen under kalla krigets slutskede som påverkade en liten grupp människor i Sverige att skrida till handling.

I vissa kretsar menade man att Palme befann sig på fel sida av järnridån.

Mer om detta senare.

Fortsättning följer.