/ Allmänt /

MÄNNISKANS MISSTAG 2

 

 

 

En europeisk melankolikers betraktelser

2. Vår inre konflikt

 

Människan har i alla tider utkämpat en konflikt med sig själv.

Det är striden mellan logik och kaos, förnuft och känsla, cynism och empati, hjärna och hjärta.

Med tro och känsla har vi skapat oss religiösa dogmer. Med vårt intellekt har vi uppställt hypoteser och försökt undersöka vad som kan bevisas som sant i enlighet med det vi kan uppfatta med våra sinnen.

Den första metoden innebär underkastelse. Den andra innebär frihet men också ett oerhört mycket större ansvar.

Det går ett mångtusenårigt spår genom mänsklighetens historia som handlar om det vi logiskt förstår är bäst för oss och om känslan av att något annat kanske är bättre.

Både tankar och känslor är farliga när de får regera ensamma. Tillsammans är de starka. Det är i själva verket närmast omöjligt att tänka sig en värld där förnuftet ensamt regerar.

Tankar kan bygga omänskliga system. Känslor kan bygga omänskliga system. Det behövs en balans dem emellan. Likt den enskilda människan behöver hela mänskligheten sammanväga alla sina brister och färdigheter i sitt arbete med världen.

I det logiska matematiska paradiset av algoritmer och effektiva robotar är människan överflödig, en irriterande felkälla.

I det känslostormande hysteriska hatiska paradiset av enväldiga gudar och heliga skrifter är vissa människor överflödiga och ska förintas medan andra ska sköta förintandet med glödande passion.

I båda fallen avhumaniseras människan och blir ett problem som ska elimineras.

Paradoxen i våra liv är att vi bär på en grundläggande drift att överleva och en kanske inte grundläggande men trots det mycket stark vilja att utplåna oss själva. Den samlade kärnvapenarsenalen i världen kan för alltid avsluta i stort sett allt liv på jorden i morgon.

Människans kapacitet att förinta sig själv behöver därför kontrolleras. Men det är uppenbarligen mycket svårt att hitta balansen mellan förnuft och känsla. Historien bevisar att det är nästan omöjligt.

Den svåra samexistensen

Om det är något människor inte klarar av så är det fredlig samexistens. Vi går fortfarande i småskolan i det ämnet. Vi lär oss mycket mycket långsamt, om vi nu ens lär oss någonting.

Att inte möta våld med våld, att inte se en möjlighet att med våld erövra resurser, att inte exploatera de svaga, att avstå från att hävda sig själv framför andra är teser vi inte tycks kunna uppfånga i våra hjärnor.

Så här skrev den svenske poeten Gunnar Ekelöf om saken i diktsamlingen Färjesång från krigets år 1941:

 

Hur sällan mänskan äger makt

att avstå makt!

Att avstå jag och talan, avstå –

det enda som ger makt.

 

Evolutionen har gjort oss ständigt vaksamma. Vi anar hot överallt. Vi känner att vår existens störs av andra människors existens. Vi är rädda att bli över, att inte få de finaste köttstyckena i grytan, att hamnar utanför gemenskapen, att bli den som alla skrattar åt. Vi slåss för vår plats i den sociala gemenskapen och vi slåss för att få större förtroende och bättre förmåner.

Vi vill inte vara den som gräver i gyttjan. Vi vill vara den som bärs fram i en gyllene bärstol av starka och lojala underhuggare. Vi vill ha det varmt och ombonat, vi vill äta den godaste maten och vi vill sova så länge vi vill.

För att uppnå våra mål är vi beredda att använda de redskap vi fått oss tillhanda. Ibland är vi logiska och listiga. Ibland använder vi känslor.

Baksluga människor har alltid besegrat snälla människor.

Det goda vinner inte. Det finns det inga belägg för i mänsklighetens historia.

Det är heller inte den gränslösa ondskan som vinner. Inte i längden. Hitler och Stalin hann mörda många men deras idéer och riken försvann. De vägdes och befanns för lätta.

Vad är det då som vinner?

Frågan är fel ställd. Ingen vinner.

Vi kan tillfälligt vinna enstaka slag som gör oss personligen lite rikare en tid. Men inte ens de mest förmögna finansfamiljerna överlever i längden.

Inte ens Kreuger var evig

Sveriges fullständigt dominerande industriägare och finansman Ivar Kreuger gjorde misstag och hela imperiet föll som ett korthus. Familjen Wallenberg tog upp den fallna manteln och utmanas nu i sin tur av nya finansfamiljer.

Tiderna förändras. Gamla sanningar ersätts av nya. System som var framgångsrika blir meningslösa apparater som tuggar dumhet. Endast nostalgiker hamrar på gamla analoga skrivmaskiner.

Husen har alla sjunkit under havet. De dansande har alla sjunkit under kullen, skrev poeten Thomas Stearns Eliot  (bilden) i sin underbara dikt East Coker.

Endast ödmjukheten är oändlig, förklarar Eliot och anvisar oss en väg framåt.

Många människor tror att Charles Darwin berättade att det är den starkaste som överlever. Det är en missuppfattning.

Den som är stark vinner inte.

Det är den som är mest anpassningsbar till nya förutsättningar som vinner.

Kameleonten besegrar lejonet. Varje gång. I tusen och åter tusen år.

Om kineserna tar över världsherraväldet så är det klokt att lära sig kinesiska. Att envisas med engelska eller svenska är en dålig överlevnadsstrategi.

Vi behöver alltid hitta en balans mellan förnuft och känsla. En balans som får oss att välja rätt alternativ för den fullständigt ovissa framtiden.

Inte ens meteorologer kan förutse vädret för den närmaste timmen. En icke observerad eller hastigt uppkommen vindpust från väster kan spoliera den vackraste av sommardagar.

Vi kan med högre eller lägre sannolikhet föreställa oss hur det blir i morgon. Men hur det blir i morgon vet vi först i morgon och då är det försent att göra något åt saken.

Världsekonomins kollaps ledde till börskraschen 1929 som ledde till svält och förtvivlan i det efter första världskriget redan skuldtyngda Tyskland. Situationen banade väg för en ny stark nationalistisk ledare som ordnade jobb vid vapenfabrikerna och motorvägarna vilket ledde till katastrof för Europas folk och då särskilt för judarna.

Kloka människor förutsåg ekonomins sönderfall och dess vedervärdiga effekter, men alltför få människor lyssnade på dem. De politiska ledarna lyssnade inte. De ville inte.

Den ovälkomna sanningen

Det politiska systemet bygger på att politiker redovisar framgång. Motgångar förbigås med tystnad ända fram till den dag då motgången stor och ilsken står och vrålar i hallen så att köket och vardagsrummet och taket och väggarna blåser åt helsefyr.

Realistiska budskap är inte populära. Sanningen är aldrig välkommen.

Gott omdöme är det ont om. Det är också en slags förnumstig sanning som egentligen inte leder till något gott. Det hade varit bättre om vi lärde oss sanningar som verkligen kunde förbättra tillvaron för de många människorna.

Med fredlig samexistens som grund kan vi börja förse törstiga med vatten, hungriga med mat, hemlösa med hem, fattiga med pengar och våra förbistrade själar med lite hopp om en mänskligare framtid.

Vi behöver övervinna oss själva, stilla vår inre konflikt, se större och längre för att förstå vad vi ska göra.

Endast i den lugna balansen mellan förnuft och känsla kan mänskligheten styras vidare genom universums mörker.