utsikterinsikter.blogg.se

 

I tisdagens (27/2 2018) avsnitt av SVT-programmet ”Veckans brott” berättade den nuvarande förundersökningsledaren i Palmeutredningen, åklagaren Krister Petersson, att han just nu är optimistisk och övertygad om att Palmemordet kan lösas.

Det är de nya mordutredarna som studerat mordet ”med fräscha ögon” som under sitt första arbetsår funnit saker som bildar ett mönster som är intressant. Därför är förundersökningsledaren optimistisk.

Det finns ett spår som utredarna just nu arbetar intensivt med, bland annat genom att hålla förhör med olika personer och genom kontakter med utländska myndigheter rörande tekniska frågor och kunskapsfrågor om för mordutredningen särskilt intressanta personer och organisationer.

Det är ”nya personer” som nu utreds för inblandning i Palmemordet, inte personer som tidigare varit misstänkta och förhörts.

Krister Petersson förklarar i programmet att hans arbetsmetod är att utgå från själva brottsplatsen och utifrån de fakta som kan etableras där stegvis bygga en hypotes om vem eller vilka som mördade Olof Palme.

Han avfärdar den motsatta ”metoden” – att först bestämma sig för en gärningsman och sedan försöka anpassa vittnesmaterialet till den tvärsäkra uppfattning man redan har från början.

Krister Petersson framstår i det avseendet som en mycket klok person. Det ska bli mycket intressant att följa det fortsatta arbetet.

I en uppföljande intervju i SVT:s Rapport onsdag 28 februari 2018 säger Krister Petersson att han och de nya mordutredarna värderar vissa uppgifter i mordutredningen på ett annat sätt än de tidigare spaningsledningarna gjort.

Det uttalandet finns det anledning att återkomma till. Se nedan.

Han förklarar också på frågan ”ja, men då går du ju emot familjen Palme som pekat ut Christer Pettersson?” att han inte tror att Christer Pettersson mördade Palme och att Lisbeth Palme möjligen beskrev en annan person på mordplatsen, dvs inte gärningsmannen utan ett vittne till mordet.

 Då är det logiskt att tänka sig att mordvittnet som Lisbeth Palme beskrev var Anders B som stod några meter bakom paret Palme och gärningsmannen när skotten föll. Den misstanken har i många år framförts av personer som granskat utredningen och av poliser som arbetat i utredningen.

I Palmeutredningen är det efter 32 års misslyckad mordspaning säkrast att helgardera sig hela tiden närmast oavsett vad spaningsledarna säger.

Det är lite tidigt att vara hoppfull på riktigt, men det finns samtidigt anledning att närgånget följa den fortsatta utredningen.

Vi måste nu ge Krister Petersson och hans mordutredare en chans att så småningom presentera sin hypotes och de bevis som i så fall stödjer den.

”Flera personer inblandade”

I programmet ”Veckans brott” uttalade sig även kriminologprofessorn Leif GW Persson om Palmemordet och han var ovanligt tydlig med sin egen hypotes om vem eller vilka som bär ansvaret för mordet:

1)     Det var flera personer inblandade.

2)     Det var personer som visste att Olof Palme saknade livvaktsskydd den aktuella kvällen.

3)     Det var personer som visste att paret Palme skulle besöka biografen Grand.

4)     Motivet var politiskt.

Läsaren av denna blogg förstår genast vad Leif GW Perssons hypotes leder till för slutsats.

För vilka personer kunde veta att Palme saknade livvaktsskydd, vilka personer hade möjlighet att genom telefonavlyssning ta reda på att Palme skulle besöka biografen Grand och vilka personer hade ett politiskt motiv att mörda Palme?

Svaret är att personer anställda inom den svenska staten och då närmare bestämt inom säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten hade ingående kunskap om Olof Palmes livvaktsskydd och rörelser.

Vilka personer hade ett politiskt motiv att mörda Sveriges socialdemokratiske statsminister?

Vi har vid ett flertal tillfällen i denna blogg i detalj redogjort för det högerextrema nätverk med internationella förgreningar som sedan 1970-talet motarbetade Olof Palme, ett nätverk som åren före mordet drev upp motståndet mot Palmes politik till en hysterisk nivå, till det som i medierna brukar kallas ”Palmehatet”.

I det svenska nätverket fanns män inom Säpo, Stockholmspolisen, Stay Behind-grupper, den USA-styrda högerextrema sekten EAP, ledande svenska näringslivsföreträdare, personer på höga positioner inom den svenska försvarsmakten, moderata riksdagsmän, personer med kopplingar till den konservativa tankesmedjan Timbro och till den högerextrema tidskriften Contra med flera.

Det svenska nätverket var länkat till ett större internationellt nätverk, bland annat via organisationen World Anti Communist League (WACL) där moderatpolitikern Birger Hagård var ordförande för den svenska sektionen då Palme mördades.

Även organisationen International Police Association (IPA) erbjöd internationella kontakter, bland annat med säkerhetstjänsten och polisen i apartheidregimens Sydafrika.

Andra ledande personer inom svenska WACL var exilbalten Arvo Horm och läraren vid polishögskolan Åke J Ek. Den sistnämnde var under andra världskriget engagerad i det svenska nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling och var senare även med och grundade Sverige-Sydafrikasällskapet som förordade fortsatt apartheidpolitik.

Arvo Horm satt i redaktionen för tidskriften Contra. I samma redaktion ingick CG Holm som tidigare varit anställd vid Industriförbundet.

Agent åt apartheidregimens Sydafrika

Åt Industriförbundet arbetade även den svenske agenten Bertil Wedin som var engagerad av apartheidregimen i Sydafrika och som vid en presskonferens i London på 1980-talet öppet deklarerade att han motarbetade Sveriges socialdemokratiska regering under ledning av Olof Palme.

Chef för Industriförbundet vid den här tiden var den Palmekritiske Axel Iveroth som i sin bok ”Det goda samhället” menade att Palme borde avstå från att kritisera USA:s utrikespolitik eftersom det störde de svenska handelsrelationerna med USA. Boken marknadsfördes av tidskriften Contra.

CIA-agenten spred även ryktet att Palmes utrikespolitiska tal granskades och godkändes av Kreml och att det var på sovjetisk uppmaning regeringen Palme gav ekonomiskt bistånd till det kommuniststyrda Nordvietnam. Bilden visar Palme vid en demonstration i Stockholm på 1970-talet då han tillsammans med bland andra Nordvietnams Moskvaambassadör protesterade mot USA:s krigföring i Vietnam.

CIA-agenten var uppväxt utanför Stockholm men levde vid tiden för Palmemordet i Centraleuropa och hade kontakter både inom Nato, brittiska MI6 och med den privatfinansierade paramilitära nazistarmén Westland New Post (WNP) som i början av 1980-talet etablerades i nio västeuropeiska länder.

Hösten 1985 ska CIA-agenten ha spridit ett brev om Palmes "hemliga förbindelser med Sovjetunionen" bland svenska marinofficerare. Ett budskap som kan ha hamnat ordentligt fel i vissa kretsar.

Sydafrikaagenten Bertil Wedin , som även han förhörts om sin eventuella inblandning i Palmemordet, skrev en lång hyllningsartikel om CIA-agenten i tidskriften Contra där han kallade honom frihetshjälte som tack för hans livslånga kamp mot sovjetkommunismen.

I den amerikanska sektionen av World Anti Communist League var krigsveteranen John K Singlaub ordförande samtidigt som han var militär rådgivare åt USA:s konservative president, den brinnande antikommunisten Ronald Reagan.

Singlaub brukade medverka som lärare vid ett militärt träningscamp i USA som drevs av hans tidigare militärkollega Mitch WerBell. Vid detta träningscamp utbildades bland annat 300 personer från den högerextreme amerikanske politikern Lyndon LaRouches organisation i vilken EAP var en del.

EAP bedrev åren före Palmemordet en skoningslös hatkampanj mot Olof Palme personligen och direkt efter Palmemordet utredde spaningsledningen den svenska grenen av EAP ingående. Sektens ledare flyttade direkt efter mordet till Salisbury, North Carolina i USA:s så kallade ”bibelbälte”.

Ett vittne på biografen Grand hävdade att han sett den kvinna som satt i den svenska EAP-ledningen i biografens foajé på mordkvällen. Han pekade ut henne på bilder hos polisen. Själv förnekade hon att hon befunnit sig på Grand.

Ett par som vid 22.45-tiden på mordkvällen gick till sin bil som stod parkerad på Wallingatan hävdade att de då sett en man som ingick i ledningen för en extremistisk politisk organisation sitta tillsammans med en annan man i en parkerad bil. ”Extremistledaren” dolde sitt ansikte när de tittade på honom.

Paret såg senare en bild på mannen i en tidning (december 1987) då tidningarna som bäst beskrev polisutredningen mot EAP och bestämde sig då för att kontakta spaningsledningen. Uppslaget tycks inte ha gett några konkreta resultat.

Genom Stay Behind hade de svenska militärerna, säkerhetspoliserna och poliserna direkta ingångar till både Nato och CIA. Det var trots allt CIA som bildat Stay Behind-organisationen i Västeuropa direkt efter andra världskriget och det var Nato som operativt styrde Stay Behind-grupperna.

Personer i den svenska marinledningen aktiva i det högerextrema nätverket hade goda CIA-kontakter, bland annat med CIA-agenten Bobby R Inman som senare blev CIA-chef under Reaganadministrationen i början av 1980-talet.

Officersuppror mot Palme

I sammanhanget är det också motiverat att nämna organisationen ”Friheten i Sverige” som bildades i oktober 1985. I styrelsen satt representanter både för den svenska marinledningen.

Organisationen bildades av Timbro och inriktningen var att bedriva opinion mot den svenska socialdemokratin och då särskilt mot Olof Palmes politiska gärning.

I styrelsen för ”Friheten i Sverige” satt kommendörkaptenen Hans von Hofsten, han som i november 1985 tillsammans med en grupp marinofficerare i stort uppslagna debattartiklar i moderaternas husorgan Svenska Dagbladet klargjorde att han saknade förtroende för Olof Palme.

En händelse som brukar kallas ”officersupproret” och som i verkligheten var en oerhört allvarlig incident. Delar av militärledningen i ett demokratiskt land kan naturligtvis inte offentligt säga att de saknar förtroende för statsministern.

Det kan faktiskt tolkas som ett militärt försök att inleda en statskupp.

Det är mycket viktigt att här göra en tydlig distinktion. Det är naturligtvis inte så att hela Säpo, hela försvarsmakten, hela polismyndigheten och hela underrättelsetjänsten med ledning och allt ska misstänkas för inblandning i Palmemordet.

Vi talar inte om ett ”polisspår”. Vi talar om enskilda personer som var politiska motståndare till Olof Palme och som råkade vara anställda inom polisen, säkerhetspolisen, militären, underrättelsetjänsten och Stay Behind.

Några av dem ägnade sig -utan ledningens vetskap - åt att övervaka Palme och åt diverse politiska utspel i syfte att misskreditera Sveriges socialdemokratiske statsminister.

Dessa personer lyssnade naturligtvis på den Palmefientliga propaganda som skickades ut från Friheten i Sverige, tankesmedjan Timbro, tidskriften Contra, moderatpolitiker i Sveriges riksdag, höga militärer och andra som bedrev en personkampanj mot Palme.

Olof Palme beskylldes mer eller mindre öppet under flera år för att arbeta på uppdrag av Sovjetunionen vilket var detsamma som att beskylla honom för att ha valt fel sida i det kalla kriget mellan supermakterna.

De svenska högerextremisterna ville uppenbarligen kasta Palme i gapet på de övertygade antikommunisterna i USA:s regering, i Thatchers Storbritannien och i andra Nato-länder där Sovjetunionen bekämpades med alla medel under 1980-talets intensifierade kalla krig.

Leif GW Persson berättade i samma tv-program att han kan se två alternativ framför sig i frågan om vilka som bär ansvaret för Palmemordet.

Ett alternativ som inte är så dramatiskt och ett som skulle leda till ”förskräckliga konsekvenser” för Sverige.

Det odramatiska alternativet bör handla om att en liten grupp personer på egen hand planerade och genomförde mordet.

Vi antar att alternativet med förskräckliga konsekvenser handlar om att personer anställda på höga positioner inom svenska staten i samverkan med främmande makt bestämde sig för att mörda Olof Palme eftersom han under kalla kriget sågs som ett hot mot västmakternas militära, politiska och ekonomiska intressen.

Det är väl som vanligt mest troligt att personer på lägre befattningar kan gripas och ställas till svars medan det bör vara närmast omöjligt att avslöja en eventuell ordergivning från högsta ort. Särskilt om ordergivningen ytterst emanerade från främmande makt.

Om det går att få en gärningsman fälld för mordet återstår att se. Han kan ju faktiskt vara död.

Starka politiska motiv

Palmes arbete för en kärnvapenfri zon i Norden, hans planerade statsbesök i Moskva och hans stora ekonomiska stöd till ANC i Sydafrika kan ha varit motiv liksom – givetvis – hans nära samarbete med PLO-ledaren Yassir Arafat, DDR:s ledare Erich Honecker, Kubas ledare Fidel Castro, kommunistregimen i Vietnam, exilchilenare som flytt efter CIA:s och Augusto Pinochets militärkupp i Chile och så vidare.

Den som kan sin samtidshistoria vet att USA, Storbritannien, Frankrike och andra västmakter såg apartheidregimens Sydafrika som en allierad stat och handelspartner, att staten Israel sedan bildandet 1948 står under USA:s militära beskydd, att den blodiga statskuppen i Chile 1973 regisserades av USA, att USA utkämpade ett 20-årigt krig med Nordvietnam och att USA flera gånger försökt få bort kommunistregimen på Kuba.

Fidel Castro utsattes för flera USA-initierade attentat och 1961 försökte CIA-tränade exilkubaner invadera Kuba genom en militär landstigning vid Grisbukten (egentligen ”fiskbukten”) på södra Kuba, ett invasionsförsök som misslyckades.

Vilka anställda inom Säpo bör misstänkas för inblandning i Palmemordet?

Den frågan låter sig icke offentligt besvaras. Men vid tiden för mordet fanns en grupp om tre personer anställda på Säpo i relativt framskjutna positioner som i hemlighet utan ledningens vetskap ägnade sig åt att övervaka Olof Palme eftersom de betraktade honom som en säkerhetsrisk.

Den Säpoanställde Melker Berntler berättade efter Palmemordet för spaningsledningen att det fanns ett utbrett Palmehat hos vissa Säpoanställda. De brukade ofta tala illa om Palme och några av dem hade för vana att utbrista ”kan ingen j-l bara skjuta Palme?”. Melker Berntler tyckte att spaningsledningen borde granska de Palmefientliga Säpomännen närmare men det skedde icke.

En Säpoman fick före mordet flera tips från privatpersoner (Ivan von Birchan, Alf Enerström med flera) om att Palmes liv var i fara men vidtog inga avläsbara åtgärder för att skydda statsministern.

Säpomannen hade jourtjänst på mordnatten och tog därefter direkt plats i Hans Holmérs spaningsledning vilket gav honom förstahandsinformation.

Redan i augusti 1985 hade Säpomannen gått ut i kvällstidningarna och sagt att Palmes liv var hotat – av PKK. Fyra dagar efter Palmemordet upprepade han påståendet i en veckotidning.

Ungefär ett år efter mordet slutade mannen på Säpo och anställdes då istället i den förre Säpochefen Per-Gunnar Vinges nystartade säkerhetsföretag VIP. I samma företag anställdes även en av de Säpomän som ägnat sig åt illegal övervakning av Palme.

Per-Gunnar Vinge hade tvingats lämna sin post som Säpochef 1970 efter en konflikt med Olof Palme. Vinge hade varit oförsiktig och berättat för en grupp socialdemokratiska politiker i Norrbotten att han betraktade Palme som en säkerhetsrisk.

Chefen för säkerhetspolisen kan naturligtvis inte ha sådana misstankar mot landets statsminister. Då finns inget förtroende kvar.

”Bort med Palme, skjut Palme”

Efter tiden på Säpo anställdes Per-Gunnar Vinge som direktör vid Industriförbundet där han arbetade kvar till 1987 sida vid sida med personer som CG Holm, Bertil Wedin och Axel Iveroth.

En tid arbetade även Säpomannen som lanserade PKK-spåret i augusti 1985 tillsammans med Per-Gunnar Vinge på Industriförbundet. De tycks ha varit två män som delade samma värderingar.

Poliser och militärer med nazistsympatier brukade träffas på herrmiddagar på en restaurang i Gamla stan i Stockholm i början av 1980-talet. Istället för snapsvisor brukade de gå upp i enskild ställning och på tyska ropa ”bort med Palme” och ”skjut Palme” innan de tömde glasen, berättade en annan restauranggäst som råkade bevittna en sådan händelse.

Arrangören av herrmiddagarna i Gamla stan ringde på mordnatten till vakthavande befäl vid Stockholmspolisen och föreslog en champagneskål för Palmes mördare.

Samme man organiserade vid tiden för Palmemordet möten för vapenfixerade poliser och militärer med nazistsympatier i en lokal på Wallingatan i Stockholm, några hundra meter från biografen Grand och mordplatsen.

Möteslokalen hade de lånat av den svenska sektionen av World Anti Communist League.

Två av poliserna som deltog i mötena på Wallingatan anställdes senare i Per-Gunnar Vinges säkerhetsföretag. Båda poliserna har utretts för inblandning i Palmemordet då flera av varandra oberoende vittnen hävdat att de sett dem i närheten av mordplatsen minuterna före och efter mordet.

Den ene polisen svarade att han inte visste vad han gjorde på mordkvällen och med det nöjde sig Palmeutredarna.

Den andre polisen fick alibi av sin flickvän som hävdade att han befunnit sig i sitt hem på mordkvällen. Ett alibi som framstår som lite ihåligt då polismannen, av okänd anledning, fick möjlighet att tala med sin flickvän innan Palmeutredarna förhörde henne.

En annan omständighet som gör alibit ihåligt är att en av polismannens kollegor ringde hem till honom på mordkvällen. Utan att få svar.

Vi talar om en polisman som arbetade vid Norrmalmspolisen och där ingick i den beryktade ”Baseballigan” som snabbt drog på sig en mängd anmälningar för polisiärt övervåld mot främst missbrukare och småkriminella i Stockholm. I ett par av fallen dog offren.

Vittnesuppgifter från Gamla stans tunnelbanestation och biografen Grand på mordkvällen kan avse polismannen som fick alibi av sin flickvän.

Vittnet Ulla S såg en mörkhårig bredaxlad man, cirka 35-40 år, klädd i en svart jacka som övervakade entrén till Gamla stans tunnelbanestation strax innan paret Palme kom promenerande dit. Mannen höll en walkie talkie i handen och hans signalement påminner om polismannens signalement.

Vittnet Per M mötte en man som gick strax bakom paret Palme in i Gamla stans tunnelbanestation strax före klockan 20.40 på mordkvällen. Även det signalementet kan avse polismannen.

Vittnet Lars E såg en mörkhårig bredaxlad man klädd i en svart jacka som vankade utanför biografen Grand vid 23-tiden, minuterna innan filmföreställningen ”Bröderna Mozart” slutade. Mannens signalement påminner om polismannens signalement.

Taxichauffören Martin W skjutsade en man med ett signalement som påminner om polismannens signalement till en adress nära polismannens bostad norr om Stockholm från området vid Grand vid 23.50-tiden på mordkvällen. Mannen satt helt tyst i taxin och taxichauffören fick intrycket att något inte stämde. När taxin stannade för rött ljus på Sveavägen råkade en polisbil stanna intill varpå mannen genast dolde sitt ansikte för poliserna.

Detta är sammantaget omständigheter som åtminstone borde leda till en närmare och betydligt mer kritisk polisiär granskning av polismannens förehavanden under mordkvällen.

Telefonavlyssning som inte kunde avslöjas

En fd militärofficer som medverkade i de högerextrema kretsarna i Stockholm vid tiden för mordet anställdes, vid sidan av den ordinarie rekryteringsvägen, på en högt skyddsklassad tjänst inom Televerket Radio några veckor före Palmemordet och fick då tillgång till militäranpassade telefonväxlar med vilka man kunde avlyssna valfri telefon utan att riskera att avslöjas.

Avlyssningen var så sofistikerad att den fortsatte även när telefonluren var pålagd. Då avlyssnades istället hela bostaden eller kontoret.

Ungefär en vecka efter Palmemordet avslutade den fd militärofficeren sin anställning vid Televerket Radio och startade en vapenfirma tillsammans med den fd Norrmalmspolis och vapenexpert, aktiv i flera högerextrema föreningar i Stockholm, som även han utretts för inblandning i Palmemordet. Den fd Norrmalmspolisen brukar kallas ”Ö” i SVT:s reportage om Palmemordet (se tidigare blogginlägg).

Det finns således en rad indicier – men inga bevis – som tyder på att några medlemmar i det högerextrema nätverket vid tiden för mordet kan ha varit inblandade. De kan ha skött avlyssning och övervakning av Palme och de kan ha tillhandahållit mordvapnet.

Vilka uppgifter i Palmeutredningen är det då som den nye förundersökningsledaren Krister Petersson och hans mordutredare nu värderar på ett annat sätt än sina företrädare?

Det är det egentligen omöjligt att svara på men – som bekant – finns en stor mängd vittnesmål om ännu oidentifierade civilklädda män med kommunikationsradio (walkie talkie) i Palmes närhet före och under mordkvällen som av Hans Ölvebros spaningsledning i tio års tid kategoriskt avvisades som ointressanta fantasier.

Om den nytillträdda spaningsledningen intresserar sig för männen med walkie talkie kan vi utgå ifrån att mordspaningarna just nu inriktas på en konspiration där personer i det högerextrema nätverket misstänkts för delaktighet i mordet.

En arbetsgrupp inom Säpo som granskade 1200 vittnesförhör med personer som befunnit sig i Gamla stan, vid biografen Grand och på andra relevanta platser i centrala Stockholm vid tiden för mordet kom redan i april 1986 fram till att Palme sannolikt varit övervakad.

Det fanns signalementsmässig överensstämmelse mellan två personer som förekom i många av vittnesmålen och en tredje person kunde skönjas i vittnesmaterialet. 400 av vittnesförhören bedömdes av Säpogruppen som särskilt intressanta.

Att Säpos PM om övervakning hamnade underst i någon pappershög och ”försvann” ur spaningsarbetet när Hans Ölvebro var spaningsledare behöver vi väl knappast berätta.

En omständighet som i sammanhanget är lite uppseendeväckande är att Stay Behind-grupperna i Västeuropa år 1985 fick ny kommunikationsutrustning av Nato.

Den hette FS5000/Harpoon.

Det rörde sig om små kommunikationsradioapparater avsedda för kodad radiotrafik på korta avstånd, exempelvis i stadsmiljö. Till utrustningen hörde även mobila sändarstationer med lång räckvidd med vilka kodade rapporter om olika operationer kunde skickas till Stay Behinds högkvarter i London.

Kodad radiotrafik i Stockholm

Vittnet Leif K såg en kraftigt byggd ljushårig yngre man som stod i en gränd intill paret Palmes bostad vid 19.30-tiden på mordkvällen. Leif K trodde att han var civilpolis.

Leif K noterade att mannen höll i en kommunikationsradio och att radioapparaten var betydligt mindre än vanliga walkie talkies. Leif K kunde avgöra det eftersom han var jägare och hade använt walkie talkie många gånger.

Från 22.30 på mordkvällen hörde vittnet Kjell F i sin polisradiomottagare i bostaden plötsligt kodad radiotrafik mellan okända personer från centrala Stockholm.

USA:s ambassad noterade kraftigt förhöjd radiotrafik i Stockholm city under mordkvällen.

 Ett par bosatt på Alströmergatan på Kungsholmen hörde på mordnatten en timslång kodad radiosändning från en oinredd vind ovanför sin lägenhet.

Inte långt från Alströmergatan på Kungsholmen hade svenska Stay Behind sitt kontor.

Tillfälligheter utan samband med Palmemordet?

Ja, så kan det naturligtvis vara.

Men det kan också vara precis tvärtom.

Det fanns trots allt ett tydligt politiskt motiv och personella/tekniska resurser att planera och utföra mordet. Tidpunkten för mordet framstår i den politiska kontexten som logisk. Palmehatet nådde sin kulmen och Palme misstänktes i dessa kretsar för hemligt samröre med Sovjetunionen och planerade att besöka Moskva ungefär två månader senare.

Vi talar om starkt Palmekritiska – för att inte säga Palmehatiska – militärer, poliser, säkerhetspoliser och Stay Behind-grupper som var tränade att utföra hemliga operationer och som hade god tillgång till utrustning för telefonavlyssning och radiokommunikation. 

Intresset för skjutvapen var stort och flera av poliserna och militärerna ingick i skytteföreningar där man regelmässigt övade prickskytte med Magnumrevolvrar.

De poliser och militärer som träffades i WACL:s lokaler på Wallingatan brukade gå beväpnade även på fritiden.

Vid ett inbrott i lokalerna stals en stor mängd vapen vilket storligen förvånade de poliser som utredde inbrottet. K-pistar, revolvrar, gevär och andra skjutvapen brukar normalt inte förvaras i konferenslokaler.

Sverige en sovjetrepublik?

De internationella kopplingarna till personer inom CIA, Nato, sydafrikanska säkerhetstjänsten, brittiska MI6 mm gör att även en lekman enkelt kan föreställa sig att det i dessa kretsar kan ha funnits personer som från agenter, militärer och poliser i andra länder fick varningar om Palmes ”sovjetvänliga” politik.

Några kan ha blivit så oroade och upprörda att de bestämde sig för att döda Palme.

USA:s strategi på 1980-talet var tydlig och genomfördes konsekvent. Sovjetunionen skulle en gång för alla besegras.

Likt dagens terrorister som inspireras av IS kan personer ”höger om höger” i Sverige ha inspirerats av USA:s sovjetfientliga strategi.

Tidpunkten för Palmemordet är viktig att komma ihåg. Palme hade i december 1985 offentligt berättat att han i april 1986 skulle göra ett statsbesök i Sovjetunionen. Han mördades innan han hann åka till Moskva.

En förvarning om att precis det skulle ske fick bokhandlaren Bo Ragnar Ståhl i början av februari 1986. Han fick veta det av en källa inom Säpo. Källan berättade också hur Palme skulle dödas. Han skulle skjutas.

På agendan för Palmes Moskvabesök stod bland annat den kärnvapenfria zonen i Norden, ett politiskt förslag som gjorde Natovänliga krafter i Sverige skräckslagna eftersom de menade att Norden på det sättet skulle stå helt utan kärnvapenförsvar.

Palmes politik sågs i dessa kretsar som en inbjudan till Sovjetunionen att invadera Sverige.

Marinofficeren Hans von Hofsten menade i sina debattartiklar hösten 1985 att Sverige var på väg att bli en sovjetrepublik.

Det rådde en uppiskad närmast hysterisk stämning hos de mest kommunistfientliga personerna inom militären, polisen, säkerhetspolisen och Stay Behind. Skräcken för Sovjetunionen var utbredd. Var Palme en landsförrädare som skulle åka till Moskva och avslöja svenska försvarshemligheter?

Vi vet också att flera personer efter mordet vittnat om att de blivit kontaktade av personer som försökt värva dem som gärningsmän – en kriminell man tillfrågades av en Säpoagent, en fd fallskärmsjägare och jägare tillfrågades av en Stockholmspolis, en fd legosoldat tillfrågades av en CIA-agent och en företagare i Luleå med goda vapenkunskaper tillfrågades av en man som sade sig samverka med en grupp poliser i Stockholm med syftet att döda Palme.

Kriminologprofessorn Leif GW Persson brukar säga att man i mordutredningar ska hata slumpen.

Om det är sant så finns det stor anledning för den nuvarande spaningsledningen att granska det högerextrema svenska och internationella nätverket i relation till Palmemordet.

-Det var Palmehatet som ledde fram till mordet, menade den tidigare förundersökningsledaren Kerstin Skarp vid en pressträff i februari 2016.

Vi får se om den nuvarande spaningsledaren Krister Petersson kommer till samma slutsats.

”Landsförräderiet” ett skådespel

Det är väsentligt att förstå att talet om Palmes ”landsförräderi” och ”försök att sälja ut Sverige till Sovjet” högst sannolikt endast var ett skådespel för att väcka de mest militanta högerextremisternas raseri när man inte kom åt Palme på något annat sätt.

Det verkliga motståndet mot Palme var troligen genuint politiskt/ekonomiskt. Säkerhetshotet mot Sverige var aldrig reellt.

Palmes hårdnackade motstånd mot det marknadsliberala systemskifte som landets kapitalägare – via SAF, Industriförbundet och Timbro – med start i slutet av 1970-talet ville genomföra i Sverige fördröjde processen.

Det marknadsliberala systemskiftet, som den franske nationalekonomen Thomas Piketty brukar kalla ”den konservativa revolutionen” initierades av det republikanska partiets högerflygel i USA och spreds till övriga västvärlden med den sk Chicagoskolans ekonomer där Milton Friedman var det främsta namnet.

Det var dramatiska tider i Sverige i början av 1980-talet. Tusentals företagare protesterade mot löntagarfonderna, Timbro lanserade begrepp som ”Satsa på dig själv” och ”Fri företagsamhet” och Olof Palme och den då rätt unge moderatpolitikern Carl Bildt rök ihop om svensk säkerhetspolitik efter ubåtsjakten i Hårsfjärden.

Olof Palme stod stadigt kvar i sin socialistiska position och kallade Timbro för ”hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse” och sade sig sätta ”folkets väl framför storfinansens”.

Det var nog ingen näringslivsföreträdare som vid mitten av 1980-talet på allvar trodde att det fanns utrymme för kompromisser med Palme.

Den dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn har i tv-intervjuer senare beskrivit det som att ”svenskt näringsliv mådde dåligt under Palmes tid som statsminister” och att näringslivet mådde betydligt bättre när Ingvar Carlsson efterträdde Palme.

Kan det sägas tydligare?

”Eftervärldens dom har fallit hård”

Olof Palme och hans socialdemokrater hade i september 1985 precis vunnit ännu ett riksdagsval. Hans politiska motståndare kunde förvänta sig fortsatta svårigheter med genomförandet av det marknadsliberala systemskiftet.

Meningsmotsättningarna mellan Palme och de svenska högerpolitikerna hade pågått sedan 1970-talet.

Julen 1972 höll Olof Palme ett berömt tv-tal. Det handlade om USA:s bombningar av den nordvietnamesiska huvudstaden Hanoi. Så här sa Palme:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr.

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.  

Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

Talet väckte raseri i den amerikanska regeringen och hos moderaterna i Sveriges riksdag. Att jämföra USA:s krigföring i Vietnam med nazisternas illdåd under andra världskriget ansågs vara ett oförlåtligt övertramp.

Det är lätt att tänka på Palmes jultal från 1972 även i dag.

För det är nu precis som då självklart att ”eftervärldens dom kommer att falla hård över dem som har burit ansvaret” – ansvaret för mordet på Olof Palme i Stockholm, vintern 1986.

Fortsättning följer.