utsikterinsikter.blogg.se

Människan är klokare än så.

Ställd inför den senaste istidens tjocka istäcke över Skandinavien valde människorna att stanna kvar längre söderut på den europeiska kontinenten där det fanns gott om skogar och vattendrag där man kunde bosätta sig och gott om renar, älgar, bävrar, vargar och andra bytesdjur.

Det är viktigt att minnas denna grundläggande sanning när man talar om samerna.

Varifrån kom egentligen samerna och när kom de till norra delen av Skandinavien?

Frågan har två svar.

Det första svaret är att det vidsträckta kylslagna landområde som vi i dag kallar den skandinaviska halvön befolkades först när den stora inlandsisen sakta började dra sig tillbaka norrut.

Först försvann isen i söder.

Det innebar att de första delarna av Skandinavien som fick besök av stenåldersjägare söderifrån var nuvarande Danmark, Skåne och senare den svenska västkusten.

Det skedde för ungefär 14 000 år sedan.

Vid Finjasjön i norra Skåne har arkeologerna funnit några pilspetsar och andra flintredskap som jägarna lämnat efter sig under en av sina många och långa vandringar efter bytesdjur.

Jägarna följde hjordar av vildrenar som sökte sig allt längre norrut för att finna nya betesmarker.

De i dag öppna danska vattnen fanns inte, utan Sydskandinavien var en del av den europeiska kontinentens stora landmassa och Östersjön var ett innanhav som i den historiska forskningen kallas ”Baltiska issjön”.

Isen försvann mycket långsamt.

För varje århundrade försvann endast fem kilometer.

De första skandinaverna bosatte sig inte i Skåne och på Västkusten. De besökte Skåne och Västkusten under sina jaktfärder och återvände sedan till sina mer fasta boplatser i norra Tyskland och södra Jylland.

De tre stora stenålderskulturer som dominerade denna historiska period i Sverige var i tur och ordning Hamburg-, Bromme- och Ahrensburg-kulturerna.

Först 6 000 år senare hade inlandsisen smält bort helt och frilagt stora delar av det område vi idag kallar Sverige.

Stenåldersmänniskorna hade under dessa 6 000 år stegvis koloniserat Sverige och små bosättningar fanns nu i Skåne, på Västkusten, i Småland, Västergötland, Östergötland och upp till och med Mälardalen.

Några ytterst få och rätt små jägargrupper hade också tagit sig upp längs den norrländska kusten och några av dem sökte sig senare inåt land och bosatte sig vid sjöar och älvar i de stora inlandsskogar som växt upp sedan isen dragit sig norrut.

Vi talar nu fortfarande endast om människor som invandrat till Skandinavien från nuvarande Tyskland och Danmark.

Några ”svenskar” som alltid endast bott i Sverige har aldrig funnits. Den grupp människor vi i dag kallar ”svenska folket” är en enda stor smältdegel av en mängd olika folkgrupper från Europa och andra delar av världen.

Jordbruket kom till Sverige tack vare att duktiga jordbrukare från det anatoliska höglandet i nuvarande Turkiet långsamt började röra sig norrut för ungefär 6 000 år sedan.

Hur kan vi nu veta det?

Den moderna historiska forskningen är överlägsen all tidigare historisk forskning tack vare att den har tillgång till åtminstone tre fantastiska verktyg:

-Den arkeologiska forskningen har kartlagt tidigare kulturer i hela världen. Med olika tekniska analyser kan den exakta åldern på föremål och mänskliga lämningar fastställas. Det finns numera detaljerade register över mångtusenåriga boplatser, byar, städer och högkulturer och därmed de tydliga urskiljbara seder som varje människogrupp utvecklats. Exempelvis sättet att tillverka keramik och jaktredskap.

-Den lingvistiska forskningen har gjort stora framsteg och kartlagt tusentals språk och deras inbördes samband. Vi vet nu det mesta om världens olika språkfamiljer så som de utbildats sedan de första människorna lämnade Afrika för cirka 70 000 år sedan.

-Den genetiska forskningen är den sista viktiga pusselbiten som berättar varifrån människor kommit till olika platser. DNA-analyser visar var vi alla hör hemma i det nätverk av färdvägar som utgör mänsklighetens spridning över jordklotet.

Det är med andra ord numera omöjligt att bli trodd om man försöker hänvisa till någon gammal myt som odlats fram lokalt i något mindre nogräknat kollektiv.

Numera godtar vi endast vetenskapliga bevis.

För den samiska befolkningens del innebar DNA-analyserna en revolution. Det visar sig nämligen att den mitokondriegrupp (som endast ärvs på mödernet) som är väldigt vanlig just bland samerna är en grupp som kallas U5b1b1a.

Detta unika DNA kallas ”haplogrupp” och brukar i den genetiska forskningen kallas ”samemotivet”.

Anledningen till att samernas DNA är en revolution är att ”samemotivet” härstammar från en anmoder som levde i norra Spanien eller södra Frankrike, dvs i gränsområdet vid bergskedjan Pyrenéerna, för 18 000 år sedan!

Då låg hela Skandinavien och norra Tyskland och norra Polen under ett tjockt istäcke. Det fanns inte en enda människa i Skandinavien för 18 000 år sedan. Då var istiden som kallast och istäcket som tjockast.

Denna samiska anmoders barn, barnbarn, barnbarnsbarn etc förflyttade sig sedan under årtusendena långsamt norrut och österut för att så småningom hamna vid Uralbergen i Ryssland.

Även dessa stenåldersmänniskor var jägare och de jagade inte minst vildrenar.

Människorna vid floden Ob utvecklade så småningom ett eget språk, det som den lingvistiska forskningen logiskt nog kallar den uraliska språkfamiljen.

Tack vare genetik, arkeologi och lingvistik har vi nu nått fram till en avgörande punkt i samernas historia.

Hos människorna vid floden Ob uppstod även en annan genetisk mutation, en förändring i arvsmassan, som i DNA-forskningen kallas haplogrupp V. Även det en mycket ovanlig haplogrupp som förekommer företrädesvis hos samer. En annan sådan ovanlig grupp, vanlig bland samer, är haplogruppen Z som har sitt ursprung just vid Uralbergen i Ryssland men då närmare bestämt vid en annan stor rysk flod – Volga.

Även en stor del av de manliga samernas Y-kromosomer (som endast ärvs på fädernet) vittnar om släktskap med sibiriska folkgrupper.

Innan vi nu går vidare med berättelsen behöver vi minnas att det för ungefär 6 000 år sedan bodde människor vid Norrlandskusten och vid sjöar och älvar i Norrlands inland – de från söder invandrade jägarna från Centraleuropa (nuvarande Tyskland m fl områden).

För drygt 2 000 år sedan kom nu nästa stora invandringsvåg till norra Skandinavien och den kom alltså från Sibirien och då närmare bestämt från området vid Uralbergen och floderna Ob och Volga.

Kjell-Åke Aronsson, som är chef för samemuseet i Jokkmokk, pekar på ett intressant historiskt faktum.

Det var nämligen så att det samiska språket från Uralbergen anlände till norra Skandinavien samtidigt med den första järnhanteringen.

Hans hypotes är att de samisktalande folkgrupperna förde med sig konsten att tillverka järn till de jägare som bodde i norra Skandinavien, berättar han för författaren och journalisten Karin Bojs i hennes intressanta och faktaspäckade bok ”Min europeiska familj de senaste 54 000 åren” i vilken hon redovisar den senaste genetiska forskningen i mänsklighetens historia.

Det samiska språket blev järnfolkets språk, de som kom med ny kunskap, de som hjälpte de redan bofasta innevånarna att tillverka pilspetsar, spjutspetsar, järnkittlar och andra nyttigheter i vardagslivet i det kalla nordliga klimatet.

De samiska schamanerna (nåjderna) använde ofta metallsymboler på sina redskap.

Med tiden blandades de invandrade samisktalande folkgrupperna med de från söder invandrade jägargrupperna. En gemensam kultur utvecklades – den som vi i dag kallar den samiska kulturen.

Samiska är alltså ett uraliskt språk.

Den uraliska språkfamiljen består av ett 30-tal olika språk som talas av ungefär 25 miljoner människor som lever på den ryska tundran vid norra ishavet, i det stora barrskogsbälte i Sibirien som kallas tajgan, i Finland och i norra Sverige och Norge.

Uraliska språk består av två stora undergrupper:

Finsk-ugriska språk.

Samojediska språk.

Finska, ungerska, estniska och samiska är exempel på finsk-ugriska språk. Det betyder inte att ungrare och finländare enkelt förstår varandra. Med tiden har de olika språken utvecklats åt olika håll.

De samojediska språken har tyvärr nästan försvunnit helt och talas nu endast av ungefär 30 000 människor utspridda längs de ryska floderna Ob och Jenisej och på tundran öster om Uralbergen (bl a Tajmyrhalvön).

Samerna är ett av FN erkänt ursprungsfolk i likhet med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, ”aboriginerna” i Australien och andra ursprungliga folkgrupper över hela världen.

Definitionen handlar om att en ursprungsbefolkning ska ha levt i ett område innan en stat bildades som gjorde anspråk på de markområden som under lång tid tjänat som ursprungsbefolkningens unika resurs för överlevnad vilket även givetvis inkluderar rätten till en egen religion och en egen kulturell identitet.  

Frågan om samernas ställning i Sverige är mycket känslig. Sveriges regering har erkänt samerna som ursprungsbefolkning men ännu pågår en stundtals hätsk lokal diskussion på många platser i norra Sverige om rättigheter till jaktmarker, fiskevatten, renbetesland, rovdjursreglering mm.

Klart är i alla fall att den samisktalande befolkningen anlände till norra Sverige för ungefär 2 000 år sedan och då generation för generation sammansmälte med den befolkning som levt i området i ungefär 6 000 år.

Den svenska statsbildningen är mycket yngre om vi med Sverige menar ett något så när enat rike och inte det myller av svenska, danska, norska och tyska adelssläkter och furstehus som på 1300- och 1400-talen byggde upp små riken samtidigt på flera olika platser i de nordiska länderna.

När Sverige på 1300-talet börjar framträda som en enad riksbildning hade landet territoriellt få likheter med nutidens Sverige. Kungamakten baserade sin styrka på slättlandet kring de fyra stora sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Mälaren, där vattenvägarna underlättade kommunikationer och jordbruket gjorde det möjligt att föda en jämförelsevis stor befolkning, skriver historieprofessorn Dick Harrison i ”Boken om Sveriges historia”.

Kung Magnus Erikssons enhetliga lands- och stadslagar i mitten av 1300-talet brukar nämnas som en väsentlig startpunkt för statsbildningen men fortfarande dominerades området av de förmögna stormännen på landsbygden, den skattebefriade adeln.

Först när de första större städerna – Stockholm, Uppsala, Västerås, Strängnäs, Arboga, Sigtuna, Nyköping, Söderköping, Linköping m fl – växte fram kunde marknadsekonomin börja blomstra och därmed fick statsmakten resurser att ta den slutliga kontrollen över området i södra och mellersta Sverige.

Köpmän från Tyskland blev tack vare Hansan viktiga män i de svenska städernas lokala styrelser. Bergsbruket, särskilt järnhanteringen, blev betydelsefullt för statens ekonomi och kompetenta bergsmän rekryterades från Centraleuropa, inte minst från Vallonien i Belgien.

Den starka svenska stat som vi numera är vana vid nådde inte sin fulla potential förrän Gustav Vasa tog makten i början av 1500-talet. Sverige blev en stark regional makt i Skandinavien och fortsatte under 1600-talet att utvecklas till en stark makt även i norra Europa.

Då uppstod de verkliga problemen för den samisktalande befolkning som levt i området i drygt 1500 år och de sammansläktade jägarfolk som levt där i ungefär 6 000 år.

Den samiska religionen kallades plötsligt ”hednisk” och rena häxprocesser sattes igång. Samerna skulle kuvas och fråntas alla rättigheter. Sverige behövde Norrland för sina egna syften och kyrkans män svämmade in med dragna krucifix över samernas urgamla föreställningsvärld.

Förtrycket av samerna övergick till ren rasism. Under 1900-talets första decennier inföll den kanske svartaste tiden i svenska statens historia då ”forskare” från den av staten inrättade rasbiologiska institutionen i Uppsala turnerade runt bland samebyarna för att bedriva rasbiologiska studier i nazistisk anda.

Fredlig dialog och respekt för andra kulturer har inte heller präglat den svenska statens framfart när begärliga resurser hägrat.

Det var trots allt fredlig samexistens den samiskättade landshövdingen i Västerbotten, Johan Graan, drömde om när han på 1600-talet gjorde sin kartläggning över attraktiva jordbruksområden i samelandet och skickade sin rapport till den svenske kungen i Stockholm.

Illa kände han människorna.

Numera lever cirka 80 000 samer i Sápmi (Sameland) som utgör ett betydande område i norra Norge, Sverige, Finland och nordvästra Ryssland.

Berömda samer är konstnären Nils Nilsson Skum (målningen nedan), poeten och konstnären Nils-Aslak Valkeapää, artisterna Mari Boine, Sofia Jannok och Maxida Märak, ishockeystjärnan Börje Salming och många många andra.

Att vi alla har samma ursprung i Afrika och att vi alla lever i mångkulturella städer och byar bevisar historien om samerna, de som härstammar från folk i både Spanien och Sibirien och som enades med ett jägarfolk som flera tusen år tidigare kommit vandrande från norra Tyskland.

Att dem vi kallar svenskar egentligen är danskar, tyskar, turkar, belgare, italienare, ryssar, polacker vet vi också.

Det är dags att omfamna sanningen om vår gemensamma historia och förstå att enda vägen framåt för allas bästa är fredlig samexistens.

Vi människor finner alltid på goda lösningar på problemen vi ställs inför. Bara vi sätter oss ner och pratar med varandra.

Låt oss slå vakt om den samiska kulturen. Vem vet, kanske kan vi lära oss något av ett folk som levt nära naturen i tusentals år?

Hotet mot jordens klimat är ett resultat av de moderna nationalstaternas kortsiktiga jakt på ekonomiskt och materiellt välstånd för en fysiskt och psykiskt alltmer utmattad och sjuk befolkning.

Jordens ursprungsbefolkningar vet förmodligen rätt väl hur man undviker att förstöra luften, vattnet, jorden, växtligheten, djurlivet och mänskligheten.