utsikterinsikter.blogg.se

Sveriges statsminister, socialdemokraten Olof Palme, hade klockan 23.21 kvällen innan skjutits till döds på öppen gata i centrala Stockholm.

Låt oss dröja där en stund.

Före Palmemordet hade en annan statschef skjutits till döds. Det skedde år 1792. Då var det kungen Gustav III som mördades på maskeradbalen i Stockholm.

Gustav III föll offer för en konspiration bland en grupp adelsmän som var kritiska mot att kungen begränsade adelns privilegier och stärkte kungamakten i Sverige.

Mordet handlade ytterst om makt och pengar.

Ledande i konspirationsgruppen var den hänsynslöse intrigmakaren Carl Fredrik Pechlin, en tysk-svensk överste som politiskt drev en hård linje till adelns försvar.

I dagens politiska termer skulle Pechlin förmodligen ha beskrivits som en man med mörkblå politiska åsikter, en högerextremist som struntade blankt i folkets väl och ve och helt ägnade sig åt att skydda sina egna och sina släktingars rikedomar.

Det gick 194 år mellan mordet på Gustav III och mordet på Olof Palme.

Man kan utan att överdriva påstå att mordet på Olof Palme är den händelse som haft störst betydelse i modern svensk historia.

Mordet blev på många sätt en vattendelare i svensk politik. Det sedan andra världskriget av socialdemokratin skapade välfärdssamhället raserades och ersattes av det marknadsliberala paradigm som sedan 30 år tillbaka styr dagens samhällsutveckling.

När skotten föll på Sveavägen var det så oväntat och förlamande för stora delar av den svenska befolkningen att man undrade om Sverige någonsin skulle kunna resa sig igen.

I det läget, exakt i det läget, ”utser en befattningshavare inom polisen sig själv till chef” över Sveriges viktigaste mordutredning.

Han utser sig själv.

Är det någon, mer än vi, som inser det befängda i ett sådant påstående?

Hans Holmér utsåg naturligtvis inte sig själv. Han utsågs till spaningsledare.

Av vem då?

Svaret är att han – med mycket hög sannolikhet –utsågs av den precis tillträdda regeringen under ledning av Ingvar Carlsson efter samråd med dåvarande chefen för säkerhetspolisen (Säpo) Sven-Åke Hjälmroth.

Det är nämligen så enkelt att om Hans Holmér utsett sig själv mot regeringens vilja så hade han blivit avsatt inom loppet av några minuter.

Det kan inte finnas en möjlighet i hela världen att Sveriges viktigaste mordutredning på 194 år styrs av en person som inte är önskvärd av regeringen.

De ”självständiga myndigheter” som ”agerar fritt inom ramarna för statsbudgeten” är i verkligheten från tid till annan utsatt för politisk detaljstyrning.

När statsministern mördats på öppen gata råder inga vardagsregler. Då råder särskilda regler. Då styrs de viktigaste delarna av Sverige av ett fåtal personer.

Det finns alltså goda skäl att utgå ifrån att regeringen Ingvar Carlsson till varje pris behövde få full kontroll över hela mordutredningen i alla dess delar redan på mordnatten.

Sådant brukar i det officiella offentliga svenska samtalet (i huvudsak mellan SVT/DN och regeringen/riksdagen) kallas ”ministerstyre” och orsaka rabalder och krav på avgångar.

Men ”ministerstyre” är trots allt endast förkastligt om det genomförs mot någon myndighetschefs vilja.

Om alla inblandade är överens så är det ingen som ser minsta problem med ministerstyre.

Det var direkt efter Palmemordet liksom ingen risk att någon högt uppsatt polischef skulle springa till medierna och härja om ”ministerstyre” för att Hans Holmér utsetts till spaningsledare.

Ingen visste vad som egentligen hade hänt

Nu gällde det – om inte annat med hänvisning till rikets säkerhet - istället att så fort som möjligt sluta leden.

För vad var det som hade hänt?

Svaret är att ingen i det läget riktigt visste vad som hänt annat än att någon okänd person skjutit ihjäl statsministern och sprungit från platsen.

Men vad innebar mordet egentligen?

Det var den stora frågan.

Var det inledningen på – eller ett försök till – en statskupp?

Vilka låg i så fall bakom mordet?

Fanns det anledning att misstänka den starkt Palmekritiska marinledningen för mordet?

Hade Palmehatet inom näringslivet blivit så starkt att någon eller några företagsledare anlitat en mördare?

Eller var det, hemska tanke, utländska agenter som mördat Palme – och i så fall varför?

Handlade mordet om Palmes medlingsuppdrag i Mellanöstern, om hans nedrustningsförsök i världen, den kärnvapenfria zonen i Norden, kritiken mot apartheidregimen i Sydafrika, umgänget med och det ekonomiska stödet till olika kommunistregimer, den planerade resan till Moskva…?

Frågelistan kunde göras oändlig men det fanns inga som helst svar.

För varje statsminister oavsett partifärg är en uppgift grundläggande:

Landet Sverige måste fortsätta fungera oavsett vad som händer.

Regeringen, riksdagen, de statliga myndigheterna, importen och exporten, arbetsmarknaden etc.

Allt måste fortsätta fungera som vanligt. Inte ens ett statsministermord får störa grundspelet för den suveräna och neutrala nationalstaten Sverige.

Alla människor, inklusive statsministrar, som hamnar i trängda lägen behöver därför omge sig med människor de kan lita på.

Den socialdemokratiska regeringen år 1986 litade på Hans Holmér. Han hade hjälpt den socialdemokratiska regeringen med kniviga uppgifter tidigare. Holmér var, skulle man kunna säga, en socialdemokratisk fixare. Det var så han gjort karriär inom polisväsendet.

Han kunde konsten att städa bort obehagliga problem. Alla regeringar i hela världen oavsett partifärg behöver hela tiden sådana personer. Det är inget konstigt med det.

Dessutom hade Holmér den stora fördelen att han hjälpt den socialdemokratiska regeringen med att hand om säkerhetspolisen 1970. Då hade Säpochefen Per-Gunnar Vinge uttryckt sig illasinnat om Olof Palme och Vinge fick därför lämna sin befattning.

In för att ta ett stadigt grepp om Säpo skickades då Hans Holmér vilket av regeringens kritiker inom Säpo kallades för en polititisering av Säpos verksamhet.

Utredningen av mordet på Sveriges statsminister behövde skötas av en stabil erfaren person förankrad i rätt politiskt läger som redan var en hög chef inom polisväsendet och som dessutom visste hur man skulle hantera säkerhetspolisen.

Utifrån en sådan kravlista framstår valet av Hans Holmér som spaningsledare närmast som självklart. Vem kunde mäta sig med sådana meriter?

Det behövdes troligen inga längre diskussioner i mordnattens innersta beslutsrum för att komma fram till att Holmér var mannen för jobbet, åtminstone inledningsvis då det allt överskuggande målet var att så snabbt som möjligt återställa lugnet i riket.

Vissa beslut tål inte skarpt dagsljus

Tillvaron är aldrig svart eller vit. Även människor med goda föresatser fattar emellanåt beslut som inte riktigt tål att exponeras i alltför skarpt dagsljus.

Om vi utgår från att Hans Holmérs uppdrag var att hålla Palmeutredningen i strama tyglar och att undanröja varje problem som kunde dyka upp så blir den händelseutveckling som följde fullt begriplig.

Hans Holmér var alltså inte – vilket många journalister och författare trott – en klantig spaningsledare som bara gjorde fel. Hans Holmér var en politiskt tillsatt spaningsledare som gjorde rätt utifrån de politiska direktiv han (förmodligen) fått.

Det var därför ”den ensamme galningen” Victor Gunnarsson på mycket lösa grunder greps som misstänkt för mordet strax före Palmes begravning.

Det var därför som Hans Holmér så glupskt nappade på Säpo-förslaget om att den terrorstämplade kurdiska befrielseorganisationen PKK kunde ligga bakom mordet trots att i stort sett ingenting talade för det.

Den ensamme högerextremisten Gunnarsson och ”de mordiska kurderna” var ofarliga misstänkta för regeringen. Sådana lösningar var acceptabla.

Oacceptabla lösningar fanns troligen också. En sådan oacceptabel lösning bör ha varit att Palme i själva verket mördades av statens egna anställda inom polisen, säkerhetspolisen och/eller militären.

Behovet av lugn i riket ledde till många underliga beslut rörande detaljer i utredningen.

En sådan, inte särskilt obetydlig, detalj var det första förhöret med målsäganden, dvs med Olof Palmes änka Lisbeth Palme.

Det första förhöret med Lisbeth Palme hölls av polismannen Åke Rimborn.

Han skickades till Sabbatsbergs sjukhus av de tjänstgörande cheferna i polisens sambandscentral innan varken regeringen, säkerhetspolisens ledning eller någon annan högt uppsatt person i det svenska samhället hann stoppa honom.

Och Åke Rimborn gjorde sitt jobb som den duktige polis han var och är.

Han förhörde genast Lisbeth Palme och hon berättade att det var två män från den kroatiska fascistorganisationen Ustasja som mördat hennes make på Sveavägen ungefär en timme innan förhöret.

Hon kände till och med igen en av männen. Hon hade sett honom utanför paret Palmes bostad i Gamla stan några veckor tidigare. Han var i 45-årsåldern och bar en längre mörkblå täckjacka i en rak modell ”man inte så ofta ser i Sverige nuförtiden”. Det var, enligt Lisbeth Palme, den mannen som sköt hennes make.

Åke Rimborn har berättat i medierna om det första förhöret. Det gjorde han 30 år efter mordet.

Hans polisiära erfarenhet sade honom på mordnatten att det är absolut avgörande att förhöra svårt chockade vittnen till grova brott så snabbt det bara går.

Spontana berättelser innehåller sanningen

Enligt Rimborn innebär ett snabbt förhör att man i 99 procent av fallen får spontana besked som är sanningsenliga och som i normala brottsutredningar leder till att den eller de ansvariga för brottet kan gripas.

De första uppgifter som Lisbeth Palme lämnade, de som handlade om två män från Ustasja, blev också det huvudsakliga innehållet i det första rikslarmet som gick ut vid 02-tiden på mordnatten.

Men sen var det slut med sanning och logik.

Så snart regeringen och Säpoledningen fick kontroll över situationen ändrades innehållet i rikslarmet i följande ordning:

1) Uppgiften om Ustasja togs bort redan vid femtiden på morgonen, troligen efter beslut från regeringen och Säpo. Man kunde inte på så lösa grunder anklaga en grupp personer i ett annat land.

2) Uppgiften om två gärningsmän ändrades till en gärningsman, officiellt efter beslut av Hans Holmér men det finns således anledning att misstänka att fler än Holmér deltog i det beslutet. En ensamagerande gärningsman är trots allt betydligt mer ofarlig att hantera än en mordkomplott.

Dessutom fick Åke Rimborn i polisledningens offentliga kommentarer i medierna lära sig av sina chefer att han inte kunde genomföra förhör och att han missuppfattat allt Lisbeth Palme sagt.

Han fick en smäll på fingrarna för att han gjort rätt. Så kan det vara när maktens män styr och ställer med sanningen.

Rimborn visste att han hört rätt men valde, av omsorg om sin anställningstrygghet, att tiga i 30 år.

Och så där fortsatte det.

När Hans Holmér ”gjort sitt” ersattes han raskt av den fd länspolismästaren i Stockholm Ulf Karlsson vilket ledde till stillestånd i mordspaningarna. Karlsson belönades för sina insatser med en befattning som biträdande rikspolischef.

En parlamentarisk kommission, dvs en grupp politiker helt utan polisiär eller juridisk kompetens, under ledning av socialdemokraten Ragnar Edenman tillsattes våren 1987 men kommissionens sammanträden ledde inte till några väsentliga slutsatser rörande mordet.

Edenman gick in i arbetet med uttalandet ”nog måste vi väl kunna lita på våra poliser och säkerhetspoliser” vilket effektivt stängde ner alla försök att utreda det s k polisspåret.

När stiljten därefter blev lite väl påtaglig såg sig statens ledning nödgad att framstå som handlingskraftig.

Äntligen, jublade aningslösa svenska medborgare som hoppades att mordet nu skulle lösas.

Närmast omgående inleder Ölvebro och hans mordutredare det som så här i efterhand närmast kan beskrivas som Palmeutredningens 10-åriga ökenvandring i jakt på en hägring.

Just det, de hundratals förhören med narkomaner, inbrottstjuvar, våldsverkare, knarklangare, alkoholister och andra trasiga existenser i Stockholm citys undre värld. Människor som i polisens vardagstal brukar kallas ”buset på gatunivå”.

Fördelarna med ”buset på gatunivå” är främst två:

1) Polisen i Stockholm känner väl till alla aktörer och deras inbördes kopplingar.

2) Polisen i Stockholm har hållhakar på varenda en och kan enkelt få dem att säga i princip vad som helst för att undgå tråkiga polisiära repressalier.

Den självklara mordutredningen, den som skulle ha inriktats mot Palmes farligaste politiska fiender, blev alltså inte av den här gången heller trots att ”superpolisen Ölvebro” (han kallades så i kvällstidningarna) nu tagit befälet över utredningen.

Hans Ölvebro var istället besynnerligt motspänstig just i frågan som rörde de farligaste politiska fienderna. Han var särskilt angelägen om att just dessa fiender inte på något sätt skulle utredas närmare. Åtminstone verkade det vara så.

Hans paradgren var att vifta bort precis allt som kunde antyda att Palme mördats av en konspirerande grupp. Huvudmålet för hans attacker var alla männen med walkie talkie som av ett stort antal vittnen bevisligen iakttagits i närheten av Olof Palme före och under mordkvällen.

”En bag lady som rotade i papperskorgar”

Särskilt ett vittne, Ulla S som sett två män med walkie talkie vid Gamla stans tunnelbana vid 20.30-tiden på mordkvällen, utsattes för polisens trakasserier.

Eftersom hennes iakttagelser inte kunde viftas bort med en serie lögner så övergick polisledningen och åklagarna till att sprida ryktet att Ulla S i själva verket var en så kallad ”bag lady” som rotade i papperskorgar – och därför inte trovärdig – och att hon ändrat sina uppgifter flera gånger (vilket hon i någon väsentlig mening aldrig gjorde).

Nu var inte Ulla S någon ”bag lady”. Om hon var något så var hon en hårt arbetande medelålders kvinna. Hon hade nämligen två jobb. Ett på Svenska Dagbladet och ett på ett hotell i Gamla stan. Hon var på väg till sin kvällstjänstgöring på hotellet när hon råkade se männen med walkie talkie.

Hennes iakttagelse föregick till och med den iakttagelse av en man med walkie talkie mittemot mordplatsen i samband med mordet som rapporterades av en anonym brevskrivare från Skelleftehamn.

Ulla S var alltså inte ”uppmanad av polisen” att rapportera iakttagelser av män med walkie talkie.

Hans Ölvebro – och de journalister, författare och politiker som ansluter till hans teori om Christer Pettersson – brukade nämligen säga att polisen kunde ha frågat om i princip vad som helst och fått in rapporter även om det.

Ulla S intervjuades i tv av den juristutbildade civilekonomen och journalisten Lars Borgnäs och framstod som ett synnerligen trovärdigt och uppmärksamt vittne.

Hon hade inte alls sett fel. Hon hade sett alldeles rätt. Det är den slutsats man drar när man lyssnar på Ulla S. Hon kan inte ha haft minsta anledning att ljuga.

Problemet för polisen var att Ulla S sett två män med walkie talkie minuterna kring paret Palmes ankomst till Gamla stans tunnelbanestation vilket med styrka talar för att Palme var övervakad på mordkvällen.

När medierna  - främst Borgnäs - vägrade vika sig i frågan om walkie talkie-männen beställde Hans Ölvebro till sist en ”riktig expertutredning”, den så kallade Gärningsmannaprofilen författad av en kriminalkommissarie och en psykolog.

Det är alltid stärkande för den som stödjer sig på gissningslekar att kunna presentera en proffsig rapport som till det yttre ger intryck av att vara vetenskapligt utförd.

Så lurar man ungefär 90 procent av tv-tittarna. Vi ska minnas att en förkrossande majoritet av de svenska mediekonsumenterna vid denna tid inte alls orkade sätta sig in i detaljer som bevisar något annat än det polisen och åklagarna säger.

Efter fallen med Quick, Kevinmordet, misstagen som föregick Englamordet med mera så är den svenska allmänheten betydligt mer skeptisk mot det svenska rättsväsendet.

Den Gärningsmannaprofil som Ölvebro beställde kom, inte oväntat, fram till att alla män med walkie talkie var ointressanta för utredningen och ”slog fast” att Palme mördats av en spontant ensamagerande gärningsman, troligen en person med missbruksproblem.

Vi kan alla namnet på den missbrukare som åsyftades.

För att ytterligare försöka tysta kritikerna begav sig Hans Ölvebro till USA med Gärningsmannaprofilen under armen och redogjorde för mordutredningen för flera FBI-experter och FBI-experterna kunde inte annat, utifrån Ölvebros beskrivning, bekräfta att Ölvebro tänkt rätt.

Det fanns ingen konspiration. Det var en ensam gärningsman.

Det Hans Ölvebro glömde berätta för FBI var att det funnits oidentifierade civilklädda män med walkie talkies runt Palme hela mordkvällen. Det berättade istället den juristutbildade civilekonomen och journalisten Lars Borgnäs för FBI några år senare.

FBI mottog Borgnäs information med häpen min och drog genast slutsatsen att Palme varit övervakad.

Det är trots allt viktigt att ge professionella människor rätt information när de förväntas yttra sig i sakfrågor som de behärskar till fulländning.

Ölvebro glömde också berätta för FBI om det som vid tiden för Palmemordet var mycket välkänt för alla svenska medborgare – Palmehatet.

Bilden som FBI fick var att ”det före mordet varit politiskt lugnt i Sverige”, ett påstående som får den objektive betraktaren att undra om den dåvarande spaningsledningen levde i en glasbur utan kontakt med verkligheten.

Gärningsmannaprofilens författare gick så långt att de menade att man inte kunde upptäcka några som helst politiska effekter av Palmemordet. Det var en ”motivlös” gärning.

Den våg av högerextremism som sköljde över landet strax före och efter mordet var alltså inget som Gärningsmannaprofilens författare uppfattade – bildandet av Ny Demokrati och Sverigedemokraterna, attackerna mot flyktingförläggningar, omröstningen om flyktingmottagandet i skånska Sjöbo, lasermannen John Ausonius framfart bland invandrare i Stockholm etc.

Upptäckte inte den politiska högersvängen

Ej heller upptäckte Gärningsmannaprofilens författare att svensk politik svängde kraftigt åt höger efter Palmemordet.

En moderatledd regering tillträdde 1991 och det högerpopulistiska Ny Demokrati – med den svårt konservative adelsmannen Ian Wachtmeister vid rodret – valdes in i riksdagen samma år.

I dag finns ett högerextremt riksdagsparti i Sverige som lockar cirka 15 procent av väljarkåren.

Det hade varit fullständigt otänkbart före mordet på Olof Palme. De svenska väljarna vände högerextremismen ryggen med hänvisning till Hitler. Även vänsterextremismen var bannlyst och då med hänvisning till Stalin.

Sverige var den politiska mellanmjölkens land där socialdemokratin tronade i mitten.

Det politiska landskapet i Sverige förändrades kraftigt efter mordet på Olof Palme.

Den massiva privatiseringsvåg som förvandlat det gamla socialdemokratiska folkhemmet till ett marknadstorg där barn, gamla, sjuka, flyktingar och andra svaga och utsatta människor kastas runt som vore de produktionsenheter vid ett löpande band i en industrilokal.

Flera tv-serier har på senare år visat att den marknadsliberala modell som användes i offentlig sektor – New Public Management – ledde till en mycket olycklig industrialisering av den svenska välfärden där alla anställda tränades i att ”jaga kostnader” och ”skicka internfakturor” istället för att ägna sig åt sina uppdrag.

I själva verket bestämde sig västvärldens största kapitalägare efter de båda för kapitalägarna kostsamma världskrigen och den för kapitalägarna kostsamma återuppbyggnaden av Europa för att återställa sina rikedomar till ungefär samma nivå som vid årsskiftet 1800/1900.

Kapitalägarnas offensiv inleddes i slutet av 1970-talet och den började i USA men spred sig snabbt till Storbritannien och Frankrike och därefter vidare till mindre länder som Sverige.

Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) politiska offensiv inleddes i och med den borgerliga valsegern år 1976. Mångmiljardbelopp plöjdes ner i företagarvänlig propaganda via den ungefär då nybildade propagandacentralen Timbro.

Tio år senare, när Palme mördades, hade majoriteten av de svenska väljarna vandrat kraftigt åt höger i politiken vilket manifesterades med den borgerliga valsegern 1991, med den starka fokuseringen på ekonomisk tillväxt och ”entreprenörskap” och sedermera med den borgerliga alliansregeringen åren 2006-2014. Under tiden fick Sverige även ett högerextremt riksdagsparti.

Mordplatsvittnet som tystades

Vad är det då egentligen som hänt i Palmeutredningen under de 32 år som gått?

Ja, för en utomstående betraktare med blick för elementär logik framstår det som uppenbart att svenska folket under alla dessa år försetts med skådespel istället för med sanningar.

Det är naturligtvis inte så att vi anklagar regeringen Carlsson, regeringen Bildt eller någon därefter följande regering för inblandning i Palmemordet.

Nej, nej.

Då har man inte förstått innebörden av denna text.

Innebörden är en helt annan.

Innebörden är att det redan från mordnatten infann sig en stor oro i regeringen. En oro som snabbt spred sig till säkerhetspolisens och polisens högsta ledningar.

Palmemordet kunde faktiskt innebära att mycket obehagliga sanningar om Sverige kom i dagen och det fick inte ske.

Varför fick inte det ske?

Svaret är att obehagliga sanningar strider mot punkt 1A på alla regeringars ständiga dagordning - den som handlar om rikets säkerhet, den som handlar om lugnet i riket, den som handlar om ”business as usual”.

Ett mordplatsvittne, Anna Hage, blev till och med kallad till ett möte med en militär (troligen från den militära underrättelsetjänsten) och vid mötet uppmanad att inte prata offentligt om sina iakttagelser på mordplatsen eftersom det var viktigt att det var ”lugn och ro i nationen”.

Det enda farliga Anna Hage berättat var att Lisbeth Palme var svårt chockad, hysterisk och icke kontaktbar vilket leder till slutsatsen att hon omöjligen kunde ha identifierat någon gärningsman – särskilt inte nästan tre år efter mordet. Det kom även hovrätten fram till.

Man frågar sig också var mannen med den mörkblå jackan som kom från Ustasja tog vägen? Honom hade Lisbeth Palme känt igen som mannen utanför paret Palmes bostad några veckor före mordet. Vad hände med honom? Det var trots allt en spontan iakttagelse från mordplatsen.

Men låt oss inte komma med fler kritiska frågor just nu. Låt oss istället konstatera att det helt enkelt blir mycket besvärligt för regeringen om regeringen skulle tillåta en helt oberoende professionellt genomförd mordutredning.

Det var alltså inte bra att biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell från början aningslöst klämde ur sig att mordet med all sannolikhet var resultatet av en politisk konspiration och att skottets placering var populärt bland proffs.

Inte bra alls.

Det var heller inte bra att så många vanliga människor sett män med walkie talkie runt Palme före och under mordkvällen.

Och det var definitivt inte bra att SVT-journalisterna Lars Borgnäs och Tomas Bresky så envetet grävde fram den ena märkliga omständigheten efter den andra om vapenfixerade högerextrema poliser, säkerhetspoliser och militärer.

Stay Behind fanns ju även i Sverige och några av gruppernas medlemmar verkade mer än lovligt intresserade av den nazistiska ideologin, av övervakning och av Magnumrevolvrar.

Den högerextrema "spänningens strategi" som skulle bana väg för högerextrema politiker kändes säkert inte som en strategi värd att berätta om för svenska folket.

Förneka allt som gick att förneka

Här gällde det givetvis att förneka allt som gick att förneka, förlöjliga det som gick att förlöjliga och idiotförklara det som gick att idiotförklara.

Människor som skriver texter som denna brukar exempelvis ganska snabbt avfärdas som konspirationsteoretiker och i extremfallen - om de är för envisa - rättshaverister.

Det finns många aningslösa svenskar som tror att den juristutbildade civilekonomen och journalisten Lars Borgnäs är en oseriös person eftersom han av naturliga skäl blev upprörd när Hans Ölvebro och andra ansvariga i mordutredningen vägrade svara på hans kritiska och initerade frågor om de många oriktiga uppgifter som förekom i polisens berättelser om mordet.

Det är ett av många exempel på hur det går till när maktens män städar bort misshagliga personer.

Kriminologprofessorn Leif GW Persson har inte heller varit lydig i alla delar. Hans offentligt presenterade mordteori om Säpoinblandning i mordet är säkert inte så populär i maktens korridorer. Häromsistens avfärdades hans teori som ”fiktion” i medierna av personer som envist hävdar att det var missbrukaren från Rotebro som sköt Palme.

Christer Pettersson är trots allt den mest bekväma sanningen av dem alla för regeringen och polisledningen.

Då har journalisten Jan Guillou och några av hans författarvänner varit mycket duktigare. De har ständigt drivit uppfattningen att en spontant ensamagerande gärningsman mördade Palme.

Andra duktiga har varit polismannen Sonny Björk, psykologen Ulf Åsgård, tv-profilen Gert Fylking, statssekreteraren Ulf Dahlsten och – till sist inrättad i leden – biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell med flera.

Alla har de sagt Christer Pettersson så många gånger att man befarar att de ska få ont i tungorna.

Olydiga var polischauffören Rolf Dahlgren som berättade att han skjutsade runt Hans Holmér  i Stockholm city på mordkvällen och riksdagsmannen Jerry Martinger som till polisledningen försökte förmedla det som Rolf Dahlgren hade berättat.

Holmérs officiella version var som bekant att han befunnit sig på ett hotell i Borlänge, något som hotellpersonalen i Borlänge bestämt förnekar. Det finns inga bevis för att Holmér någonsin befunnit sig där på mordnatten.

Varför hans chaufför Rolf Dahlgren skulle ha hittat på historien om rundresan i Stockholm city på mordnatten går inte att förstå. Dahlgren hade inga skäl att ljuga om en sådan sak.

Både Dahlgren och Martinger försvann från scenen under omständigheter som väl får betecknas som märkliga. Dahlgren miste livet och Martinger miste både sin politiska och professionella karriär.

Olydig var faktiskt även den tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt som efter läsningen av bröderna Poutiainens bok om Palmemordet kom till slutsatsen att polisspåret behövde utredas - en slutsats han dessutom var olydig nog att presentera i medierna den 17 augusti 1995.

Dagen därpå meddelade hans regeringskollega Ingvar Carlsson att han ska avgå som statsminister och ett par veckor senare går den ledande socialdemokraten Carl Lidbom till våldsamt angrepp på Feldt för att han "förstört för Ingvar Carlsson".

Att Hans Holmér satt i en bil nära biografen Grand vid 23-tiden på mordkvällen och åkte förbi mordplatsen några minuter efter mordet utan att stanna är för den intresserade läsaren viktig information att känna till när man ska försöka värdera vad som är sant och falskt i Palmeutredningen.

Liksom det faktum att det var en ledande moderatpolitiker som planterade historien om Olof Palmes föreläsning vid Harvard hos journalisten Jan Guillou vilket på sensommaren 1985 ledde till den s k Harvardaffären.

En god vän till den ledande moderatpolitikern, en högt uppsatt militär, valdes in i styrelsen för den i oktober 1985 bildade organisationen ”Friheten i Sverige”. I samma styrelse satt en av hans fd underlydande, kommendörkaptenen Hans von Hofsten, som i november 1985 inledde det s k officersupproret mot Olof Palme.

Friheten i Sverige var medlemsförening i en internationell organisation som direkt efter mordet hävdade att Palme mördats av PKK.

PKK-idén lanserades i medierna av en intendent vid Säpo redan i augusti 1985, sex månader före mordet, och den levde i mediernas och polisledningens medvetande till i början av 1987.

En kritisk period i Palmeutredningen då det var viktigt att det var lugn och ro i nationen.

PKK-teorin framstår i historiens ljus som en avledande manöver modell större som inte endast var bekväm för den socialdemokratiska regeringen utan även för de moderater och högerextremister som säkert oroade sig för att andra motivbilder skulle granskas av polisen.

Om det är något som maktens män i alla tider i alla riken ständigt glömmer så är det att det längs varje påkostad kortegeväg står ett litet barn som irriterande nog påpekar att kejsaren är naken.

Det är till sist viktigt att notera att inte alla i Sverige var chockade och förlamade av Palmemordet.

Några var glada också.

Några poliser, säkerhetspoliser och militärer var glada, högerextremister på svenska tidnings- och tidskriftsredaktioner var glada, vissa näringslivsföreträdare och vissa moderatpolitiker i Sveriges riksdag var glada.

Det ska enligt uppgift ha slagits rekord i champagnedrickande på Stockholms krogar dagen efter Palmemordet.

Det är det kanske också intressant att känna till.