utsikterinsikter.blogg.se

Det finns minst 23 saker som talar för att några anställda vid Säpo kan ha varit involverade i planeringen av mordet på Sveriges statsminister.

Insikten är givetvis både uppseendeväckande och upprörande.

Hur kan det ens vara möjligt att personer anställda vid den myndighet som är satt att försvara demokratin, neutraliteten och statens ledande företrädare mot varje form av hot själva utgör ett hot mot landets statsminister?

Reflektionen är faktiskt inte alls tagen ur luften. Det har genom historien hänt vid ett flertal tillfällen att personer anställda inom staten – livvakter, säkerhetspoliser, militärer etc – avrättat stats- och regeringschefer runt om i världen.

Den indiska premiärministern Indira Gandhi mördades av sina egna livvakter och den egyptiske presidenten Anwar Sadat sköts till döds av militärer i den egyptiska armén.

Om Säpo hade med mordet att göra, vilket vi givetvis inte kan bevisa, blir det mer begripligt att så mycket vital information i Palmeutredningen fortfarande efter 31 år är sekretessbelagd.

De många gåtor man stöter på när man söker logiska svar får också lättare sin förklaring om det visar sig att personer med tillgång till säkerhetsklassad information agerat i syfte att dölja sanningen om vem eller vilka som mördade Palme.

Självklart skulle privatspanare, journalister, författare, politiker och andra med tillgång till all information omedelbart upptäcka om det finns skäl att misstänka anställda vid Säpo för inblandning i mordet.

Redan den lilla information som är offentlig väcker nämligen sådana misstankar.

Det är inte säkerhetspolisen som sådan som är problemet. Det är vissa få Säpo-anställda som före och efter mordet agerat på ett sätt som väcker illavarslande frågor.

Nyligen framkom ytterligare en uppgift som gör att misstankar kan riktas mot Säpo-anställda.

En kvinna, anställd vid Säpo, berättade för journalisten Lars Borgnäs att hon alltsedan 1996 försökt informera spaningsledningen om en iakttagelse hon gjorde på måndagen efter mordet, dvs den 3 mars 1986.

Först tio år efter iakttagelsen insåg hon vad det var hon sett.

1996 var året då det s k Sydafrikaspåret var som mest aktuellt och medierna var fyllda av bilder på personer som uttalade sig om den sydafrikanska säkerhetspolisens eventuella inblandning i Palmemordet. På bild visades också den sydafrikanske legosoldaten Anthony White. Två av hans kollegor under apartheidregimen i Sydafrika på 1980-talet förklarade att det var Anthony White som var gärningsmannen på Sveavägen.

När den Säpo-anställda kvinnan såg bilden på Anthony White reagerade hon mycket starkt. Det var honom hon hade sett på Säpo tre dagar efter mordet. Han var klädd i jeans och en t-shirt och såg mycket trött ut. Bredvid honom gick två kostymklädda Säpo-män. De gick in i den ”hemliga hissen” som ledde direkt ner till bilgaraget.

När kvinnan insåg att det var Anthony White (bilden nedan) hon sett på Säpo kontaktade hon genast Palmeåklagaren Jan Danielsson. Men han var vid denna tid upptagen med att förbereda resningsansökan till Högsta domstolen sedan hovrätten friat Christer Pettersson från mordmisstankarna. Ingenting hände med kvinnans tips.

White själv har kategoriskt förnekat att han har något som helst med Palmemordet att göra. Han säger att han aldrig besökt Sverige. När hans namn och bild publicerades i Aftonbladet och Expressen stämde han tidningarna för förtal. Men han förlorade den rättegången. Det fanns, menade rätten, goda skäl för tidningarna publicera uppgifterna om Anthony White.

Palmemordet är en händelse av stort nationellt och internationellt allmänintresse. När två högt uppsatta polischefer i Sydafrika båda pekar ut samma person som gärningsman är det mediernas skyldighet att rapportera det.

Men Palmeutredningen är som bekant inte särskilt normal.

Mot bakgrund av det drygt 20 år gamla, men märkligt nog ”nya”, vittnesmålet från kvinnan på Säpo är det nödvändigt att kontrollera om det finns andra saker som tyder på att Säpo-anställda var inblandade i Palmemordet.

 Och det gör det.

Det är främst 23 saker som gör att man som utomstående betraktare inser att vissa Säpo-anställda agerat på ett sätt som spaningsledningen i Palmeutredningen bör titta närmare på. Ett mönster framträder och det mönstret är inte vackert.

Här är listan:

1)     En man i relativt framskjuten ställning vid Säpo, vi kan kalla honom A, övervakade i hemlighet tillsammans med två kollegor Olof Palme för att han och kollegorna betraktade den socialdemokratiske statsministern som en säkerhetsrisk för Sverige. Till sin hjälp vid denna övervakning hade de personer som förmodligen hörde hemma i den svenska Stay Behind-organisationen (se tidigare blogginlägg). En gruppering inom Stay Behind som kan ha varit involverad var den s k ”Leongruppen” som styrdes av en känd svensk nazist som arbetat både inom polisen, militären och underrättelsetjänsten.

2)     Personen A (se ovanstående punkt) hade nära kontakter med högerextremister, bland annat med redaktionen för den högerextrema tidskriften Contra. Den tidskriften publicerade före Palmemordet en bild av Palme på förstasidan, över bilden hade en måltavla tecknats. Redaktionen försökte skämta bort tilltaget med att avsikten med bilden var att människor som inte gillade Olof Palme skulle kunna använda den som piltavla på semestern. En annan tolkning är naturligtvis att Contra-redaktionen menade att det vore bra om någon sköt Palme.

3)     A hade beredskapstjänst på mordnatten och fick därför träda i tjänst omgående efter mordet. På så sätt fick han tillgång till all förstahandsinformation om mordspaningarna. Med tanke på hans övriga agerande är det väsentlig information.

4)     Säpo-kommissarien Melker Berntler berättade för spaningsledningen att några anställda vid Säpo vid tiden för mordet var mycket hatiska mot Palme. De skällde ständigt om Palme och på kafferasterna hände det att någon av dem utbrast ”Kan ingen jävel bara skjuta Palme?”. Berntler tog för vana att rapportera den hätska Palmefientligheten till ansvariga chefer, men inga särskilda åtgärder vidtogs. Den förre Säpochefen Hans Holmér gjorde i sin bok om Palmemordet istället vad han kunde för att misskreditera Melker Berntler som en person som ”baktalade sina kollegor”. Att dessa kollegor som var satta att skydda nationens ledande företrädare öppet talade om att mörda statsministern tyckte inte Holmér var så uppseendeväckande.

5)     En annan anställd vid Säpo, vi kan kalla honom B, råkade även han ha beredskapstjänst på mordnatten. Han tog rollen som sambandsman mellan Säpo och den öppna polisen och fick på så sätt tillgång till all förstahandsinformation om det inledande spaningsarbetet. För att klara sitt uppdrag besökte han, enligt flera av sina kollegor som var i tjänst på mordnatten, den öppna polisens sambandscentral. Det besynnerliga var att B förnekade att han överhuvudtaget besökt den öppna polisen på mordnatten. Varför fick inte det bli känt?

6)     Efter mordet tog B plats i länspolismästaren Hans Holmérs raskt upprättade spaningsledning och fick därmed fortsatt förstahandsinformation om alla utredningsåtgärder. SSI-konsulten Ulf Lingärde påstod att B var en s k mullvad i spaningsledningen. Han satt där för att sprida desinformation och för att kontrollera att inga – för gärningsmannen - farliga utredningar initierades. SSI betyder Sektionen för Särskild Inhämtning, en hemlig svensk underrättelsetjänst som länge leddes av en man som hette Bertil Lundin. Han var för övrigt bror till den riskbenägne olje- och mineralföretagaren Adolf H Lundin som på 1980-talet var delägare i en guldgruva i apartheidregimens Sydafrika. I företaget Lundin Oil var Sveriges förre stats- och utrikesminister Carl Bildt styrelseledamot. Mer om detta senare.

7)   Säpo-mannen  B fick också flera förhandsvarningar om Palmemordet hösten och vintern 1985-1986 utan att vidta några som helst åtgärder. Den fd legosoldaten Ivan von Birchan slog larm till B om att han kontaktats av en man som utgav sig för att vara CIA-agent, en agent som ville rekrytera Birchan som Palmes mördare. Birchans varning till B lämnades utan åtgärd och B förnekade att han fått någon förhandsvarning utan påstod att Birchan hört av sig först efter mordet. Lyckligtvis hade Ivan von Birchan även larmat en Stockholmspolitiker (Inger Båvner) och en poliskommissarie (KG Olsson) och de bekräftade båda att de fått varningen av Birchan före mordet.

8)     Den starkt Palmefientlige läkaren och tidigare socialdemokraten Alf Enerström gjorde sig före mordet känd som en envis offentlig kritiker av Olof Palme. Bland annat publicerade han ett stort antal Palmekritiska annonser i svensk dagpress, en annonsering som finansierades av högerextremister i Sverige och andra länder. Eftersom Enerströms inställning var välkänd i högerkretsar kontaktades han hösten 1985 av en grupp på fem män, varav två poliser, som ville att han skulle finansiera den statskupp de planerade att genomföra. I kupplanen ingick att likvidera Palme. Alf Enerström avvisade deras propå och slog istället larm till B vid Säpo. Men B vidtog inga åtgärder för att skydda Palmes liv.

9)     En tid före mordet fick bokhandlaren Bo Ragnar Ståhl i Stockholm information från en person på Säpo att ”man planerar att skjuta Palme i samband med eller före Moskvaresan i april 1986”. Ståhl blev bekymrad och bestämde sig för att berätta för sin gode vän Anders Larsson om saken. Anders Larsson var själv en man med högerextrema åsikter, grundare av organisationen Demokratisk Allians och aktiv i World Anti Communist League (WACL). Larsson kände sig föranledd att varna Palme och lämnade därför i början av februari 1986 in två varningsbrev – ett till UD och ett till regeringskansliet – där han med ett tidningsklipp diskret försökte förklara att Palmes liv var i fara. Breven diariefördes inte, varken på UD, regeringskansliet eller hos Säpo. Först när medierna över ett år efter mordet började berätta om Anders Larssons varningsbrev diariefördes breven hos regeringen. Men fortfarande inte hos Säpo.

10) Anders Larsson övervakades vid tiden för mordet av Säpo. Övervakningen hade pågått sedan 1983. När Anders Larsson överlämnade sina varningsbrev om det förestående mordet till regeringen och UD visste alltså Säpo om att han gjorde det. Men kunskapen om Larssons varningar ledde inte till några särskilda åtgärder för att skydda Olof Palme.

11) B förnekade istället att Säpo övervakat Anders Larsson. Det hade inte skett, hävdade han. Anledningen till hans nekande kan bara ha varit en – han ville inte att spaningsledningen, regeringen och allmänheten skulle få reda på att Säpo hade förhandsinformation om mordet utan att ingripa. Antingen ville han dölja Säpos inkompetens eller så ville han dölja det faktum att personer inom Säpo själva var inblandade i mordet. Något svar kan vi inte få, i alla fall inte från B som gick bort för några år sedan.

12) Inte heller den varning som skickades från en Säpo-anställd i Norrköping om ett möte i polishuset i Norrköping hösten 1985 ledde till någon åtgärd hos Säpo i Stockholm. Mötet i Norrköping, där poliser och militärer träffades och diskuterade en statskupp inklusive statsministermordet, kom inte till spaningsledningens kännedom förrän långt tid efter mordet – och då från medierna.

13) B ägnade sig istället åt andra saker. Redan i augusti 1985 hade han gått ut i kvällstidningarna och berättat att den terroriststämplade kurdiska organisationen PKK utgjorde ett allvarligt hot mot Olof Palme. B upprepade påståendet fyra dagar efter mordet då han övertygade en veckotidningsjournalist om att PKK borde utredas för inblandning i Palmemordet. Veckotidningen publicerade en artikelserie byggd på B:s uppgifter.

14)  Ungefär ett år efter mordet avslutade B sin anställning vid Säpo. Han anställdes istället i ett privat säkerhetsföretag som drevs av en tidigare Säpoanställd. Denne företagsledare hade mist sin anställning några år tidigare efter en schism med Olof Palme. SSI-konsulten Ulf Lingärde, som hävdade att han kommit över hemligstämplade dokument som avslöjade personerna bakom Palmemordet, angav den tidigare Säpo-anställde mannen som en av initiativtagarna till mordet. En uppgift som uppenbarligen inte har utretts vare sig av Säpo eller den ordinarie spaningsledningen. Anledningen till att den tidigare Säpo-anställde mannen miste sitt arbete vid Säpo var att han offentligt framfört åsikten att Palme var en säkerhetsrisk.

15) I samma säkerhetsföretag anställdes även en av B:s kollegor från Säpo, en av männen som ansåg att Palme var en säkerhetsrisk och därför ägnat sig åt hemlig illegal övervakning av Palme. Två andra personer som anställdes i säkerhetsföretaget var två kända högerextremister och våldsverkare vid Norrmalmspolisen. Båda har utretts för inblandning i Palmemordet. Den ene har i medierna pekats ut som gärningsman. Ingen av männen har något trovärdigt alibi för mordkvällen. Flera vittnen berättade att de sett den ene av männen i närheten av mordplatsen strax efter klockan 23 på mordkvällen.

16) När den s k 33-åringen Victor Gunnarsson friades från alla misstankar i mars 1986 var B framme igen med sitt PKK-spår. Denna gång övertygade han spaningsledaren Hans Holmér (bilden) om att PKK borde utredas. Holmér svalde betet och rusade iväg som en furie för att på bred front utreda i stort sett alla kurder i Sverige som på något sätt kunde misstänkas ha kontakter med PKK. Även kvinnor och barn. Som bekant slutade Holmérs ”huvudspår” i ett gigantiskt fiasko som ledde till att han fick avgå som spaningsledare i början av 1987.

17) Säpo handlägger också frågor om livvaktsskydd. Vid lunchtid på fredagen den 28 februari 1986 avsade sig Palme fortsatt livvaktsskydd under helgen. Det var alltså känt på Säpo att statsministern denna eftermiddag och kväll inte skyddades av sina livvakter.

18) Säpo handlägger frågor rörande säkerhetsklassning av personal. Flera statliga befattningar handlar om rikets säkerhet och sådana tjänster får endast innehas av personer som granskats ingående och godkänts av Säpo. Allt för att undvika obehagliga överraskning. Dock skedde ett märkligt undantag från den regeln i januari 1986 då en känd högerextremist, en fd militär som vi kan kalla C, vid sidan av den ordinarie rekryteringsvägen plötsligt fick en tjänst som gav honom tillträde till säkerhetsklassad kommunikationsutrustning i ett bergrum i centrala Stockholm. I bergrummet fanns bland annat militäranpassade telefonväxlar med vilka man kunde avlyssna valfri telefon i Sverige. En avlyssning som inte kunde uppfattas av den som blev avlyssnad och som heller inte lämnade spår efter sig. Det var alltså fullt möjligt att utan risk att bli upptäckt avlyssna såväl Olof och Lisbeth Palmes arbetstelefoner och även bostadstelefonen. Det var även möjligt att avlyssna paret Palmes bostad. Telefonväxlarna fungerade så att hela bostaden avlyssnades när telefonluren var pålagd. Information om paret Palmes planerade biobesök var alltså känt långt i förväg. Att det var biografen Grand som skulle besökas var känt redan vid 18-30-tiden. Förutsatt att telefonerna och bostaden avlyssnades på det sätt vi beskrivit här. Den fd militären C avslutade sin säkerhetsklassade tjänst i början av mars, dvs veckan efter Palmemordet. En anmärkningsvärt kort karriär.

19) Personen D, en Säpo-agent, försökte före mordet rekrytera den kriminellt belastade Cenneth Neilberg som Palmemördare. Neilberg visste inte från början vem som skulle mördas utan erbjöds endast pengar (1 miljon kronor) som hitman för att likvidera en icke namngiven person. Mordet skulle vara helt riskfritt eftersom personer som ”stod mycket nära offret” skulle vara behjälpliga. Neilberg tackade nej till erbjudandet. När Palmemordet var genomfört frågade Cenneth Neilberg D om det var Palme han skulle ha mördat och D svarade då ja. Några år senare dog D i en bilolycka och Neilberg kände då att han var löst från det tysthetslöfte han givit D och kunde berätta om saken för polisen och i medierna. Däremot kunde inte D förhöras av polisen. Uppslaget fick förbli obearbetat. Enligt Cenneth Neilberg hade D förklarat att det var fem personer som ingick i den grupp som ville likvidera Palme, varav två poliser. Tipset är identiskt med det tips som lämnades till Säpo av läkaren Alf Enerström hösten 1985.

20) Civilförsvarsförbundets chef Karl-Gunnar Bäck fick direkt efter Palmemordet ett tips från en brittisk agent. Tipset gick ut på att två svenska affärsmän, en anställd vid svenska Säpo och sydafrikanska agenter utfört mordet. Bäck skickade genast in en rapport till Säpo om tipset. Men tipset försvann. När medierna efterlyste handlingen fick de till svar att handlingen inte fanns registrerad hos Säpo. Ett besked som i sammanhanget kan beskrivas som ett mönster i Säpos sätt att hantera information om Palmemordet.

21) Säpo-chefen vid tiden för Palmemordet, Sven-Åke Hjälmroth, hävdade att han kom till den öppna polisens sambandscentral klockan 01.50 på mordnatten. Det stämmer inte. Polismannen Åke Rimborn, som förhört Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus direkt efter mordet, rapporterade till Hjälmroth i polisens sambandscentral senast klockan 01.00. Därefter, någon gång 01.00-01.15, ringer nämligen Rimborns chaufför Torstensson från Sabbatsbergs sjukhus och säger att Lisbeth Palme åter vill tala med Rimborn varför Rimborn genast beger sig dit. Sven-Åke Hjälmroth säger inte ett ord till juristkommissionen om att han fått den tidiga rapporten av Rimborn i polisens sambandscentral. Hjälmroth påstod istället att han fortfarande var hemma i sin bostad klockan 01.00. Varför fick ingen veta att Säpo-chefen var snabbt på plats efter mordet? Hade det inte talat till hans fördel? Vilka skäl hade han att vilseleda juristkommissionen – och därmed svenska folket?

22) En sovjetisk diplomat berättade för sin hustru om Palmemordet innan det inträffat. Han hade således fått förhandsinformation från någon. Hur kan vi veta det? Svaret är att den sovjetiske diplomatens bostad var avlyssnad av Säpo. Den person på Säpo som ansvarade för avlyssningen av den sovjetiske diplomaten var en av de tre personer som i hemlighet illegalt övervakade Olof Palme. Säpo hade således även från en sovjetisk diplomat information om att Sveriges statsminister skulle mördas. Ändå mördades Palme. Varför slog inte Säpo-mannen larm? Varför vidtogs inga åtgärder för att skydda Olof Palmes liv?

23) En lite märklig omständighet är också att flera av de personer i framträdande samhällspositioner som avskydde Palme anställdes av Industriförbundet. En svensk man som var Säpo-informatör och arbetade som agent åt apartheidregimen i Sydafrika skrev ett nyhetsbrev åt Industriförbundet. Den högt uppsatte Säpoman som miste sitt arbete efter en schism med Palme anställdes i en chefsposition av Industriförbundet. På Industriförbundet anställdes även en av redaktörerna för den högerextrema tidskriften Contra. Chef för Industriförbundet vid denna tid var företagsekonomen Axel Iveroth. Han hade tidigare i sin karriär arbetat som svensk industriattaché i Washington. Iveroth var en stor USA-vän och gav 1977 ut boken ”Det goda samhället” som pläderade för en marknadsliberal linje och starkt kritiserade Palmes Vietnampolitik. Iveroth menade att svenska politiker borde ha en mer försonlig attityd till USA eftersom detta gynnade de svenska exportföretagen. Palmes konfrontationslinje var fel. Boken marknadsfördes av stiftelsen Contra. Industriförbundet bildade i slutet av 1970-talet tillsammans med Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) den konservativa tankesmedjan Timbro för att politiskt kunna påverka svenska folket i en mer marknadsliberal inriktning. Olof Palme kallade i ett av sina politiska tal det nystartade Timbro för ”hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse”.

Fortsättning följer.