utsikterinsikter.blogg.se

 .

Det vill säga de personer i Sverige som lagfördes för brott. Med lagföring och lagföringsbeslut avses åklagares beslut om åtal, strafföreläggande, åtalsunderlåtelse och företagsbot.

Då ser vi att det år 2016 var knappt 1 procent av Sveriges befolkning som var föremål för lagföringsbeslut.

Att påstå att övriga 99 procent var laglydiga medborgare är att göra det lite enkelt för sig. Den sanna siffran har visat sig ligga runt 95 procent laglydiga.

Det är ungefär 5 procent av befolkningen som en eller flera gånger begår brottsliga handlingar men det är en mycket liten andel av dessa som kan kallas yrkeskriminella, nämligen cirka 0,1 procent av befolkningen.

Brottslighet får dagligen stort utrymme i medierna eftersom redaktionerna vet att en rätt hög andel av läsarna, lyssnarna och tittarna är intresserad av information om brott.

Så fort någon krockat sin bil eller knuffat till någon i en krogkö så vet vi det via medierna. Den lokala brottsligheten fångas upp i detalj och beskrivs som vore den ett betydande samhällsproblem.

Förvrängd mediebild

Om vi tittar på nyktert på frågan är det en förvrängd bild av verkligheten. Det är nämligen inte särskilt vanligt med brott om vi med brott menar sådan brottslighet som innebär att oskyldiga människor på något betydande sätt drabbas av brottsligheten – grova stölder och rån, grov misshandel, dödligt våld och så vidare.

Att medierna inte riktigt skildrar den verklighet vi har omkring oss visar också den nu aktuella metoo-kampanjen där landets kvinnor inom idrotten, medierna, nöjes- och kulturvärlden, polisväsendet, skolan och andra samhällssektorer plötsligt berättar att de oavbrutet utsatts och utsätts för sexuella trakasserier och övergrepp av till synes ”vanliga män”.

En stor mörk sanning om Sverige träder in i rummet och briserar som en bomb. Halva befolkningen är utsatt för kriminalitet från den andra halvan av befolkningen. Omfattningen är bedövande stor. En fasansfull hemlighet avslöjas.

Det är naturligtvis inte så att alla kvinnor drabbats av grov kriminalitet men andelen kvinnor som sett anledning att reagera kraftfullt på männens beteende är ändå oerhört hög vilket är ett rejält underbetyg till landets företagsledare, myndigheter och politiker som inte upptäckt problemet och gjort något åt det.

I flera fall visar det sig att arbetsgivarna känt till problemen med vissa manliga anställda men trots det underlåtit att ingripa vilket är oacceptabelt. I något fall har även kvinnor uppträtt fel men det rör sig om en försvinnande minoritet.

Om vi nu fortsätter studera statistiken över lagföringsbesluten i Sverige 2016 så ser vi att knappt en tredjedel av fallen ledde till strafföreläggande, dvs ett beslut som innebär att den åtalade personen dömdes till ett straff för sitt brott – böter, fängelse etc

Det var år 2016 ungefär 0,3 procent av landets befolkning som i vårt rättsväsende dömdes till ett straff för sin kriminalitet.

0,1 procent står för de flesta brotten

Brottsförebyggande rådet (Brå) har sedan flera år i sina analyser funnit att det finns omkring 12 000 personer (0,1 procent av befolkningen) som står för över 50 procent av brottsligheten i Sverige.

Brå har tittat på bakgrunden hos personer som lagfördes under flera år. 15 procent av dem hade lagförts fem gånger eller fler och bedöms därför vara högaktiva brottslingar.

Det rör sig i stor utsträckning om missbrukare som begår narkotikabrott och olika typer av trafikbrott, samt stölder och inbrott för att finansiera sitt missbruk.

För att bryta brottsligheten hos dessa personer krävs således främst åtgärder för att bryta deras missbruk. Om de inte använder narkotika behöver de inte köpa narkotika och då behöver de inte begå brott för att komma över pengar.

Att bryta människors missbruk av droger är viktigt men minst lika viktigt är naturligtvis att bryta eller åtminstone störa och försvåra narkotikahandeln som sådan. Om tillförseln av narkotika till Sverige stryps av tullen och polisen leder det ofelbart till en kraftig nedgång i antalet brott.

Vilka brott var det då som svenskarna oftast begick under 2016?

Svaret är att det – inte oväntat- är trafikbrott som utgör ungefär en tredjedel (29 procent) av alla brott. Näst vanligast är narkotikabrott (21 procent) och ”tillgreppsbrott” (stöld, rån mm) som också utgör 21 procent av brotten.

Sju av tio brott är alltså trafikbrott, narkotikabrott och tillgreppsbrott.

Bland trafikbrotten är det främst olovlig körning, rattfylleri och grovt rattfylleri som leder till strafföreläggande.

Bland tillgreppsbrotten är cykelstölder överlägset vanligast men också ett brott som mycket sällan leder till att den skyldige kan gripas och dömas för brottet. Strafföreläggande för tillgreppsbrott gäller istället främst rån och grova rån samt grova stölder.

100 om året utsätts för dödligt våld

Ett av tio brott som leder till strafföreläggande är ”brott mot person” vilket betyder ärekränkning, misshandel, vållande till annans död, dråp, mord, sexualbrott mm

Det dödliga våldet i Sverige har i många år drabbat omkring 100 personer per år.

Karaktären på dessa brott har förändrats under åren. De tidigare rätt vanliga våldsrelaterade dödsfallen i hemmen har minskat liksom det dödliga våld som tidigare uppstod i samband med alkoholförtäring.

Orsaken till detta är att svenska myndigheter har blivit betydligt bättre på att upptäcka och åtgärda missförhållanden i hemmen. Kvinnor och barn (det är vanligast) som utsätts för fara av våldsamma män skyddas på ett bättre sätt.

När det gäller det alkoholrelaterade våldet är förklaringen att svenska män (som står för den överlägset största andelen våldsbrott med dödlig utgång) inte längre dricker så mycket starksprit utan svagare alkohol som öl, cider och vin. Det syns i statistiken över dödligt våld.

Ett dödligt våld som däremot ökat på senare år, vilket vi oavbrutet ser i medierapporteringen, är dödligt våld där skjutvapen används. Det är alltså det gängrelaterade våldet som utövas av högaktiva kriminella i särskilt utsatta storstadsområden.

Det är numera inte helt riskfritt att röra sig i dessa utsatta områden, en kula avlossad av en person i ett kriminellt gäng riktad mot en person i ett annat kriminellt gäng kan – om vederbörande har maximal otur - råka träffa en helt oskyldig person.

Det har hänt i verkligheten så vi vet att det kan hända.

Mycket ovanligt att någon skjuts till döds

Men vi ska samtidigt veta att det är en extremt ovanlig händelse i den svenska vardagen.

År 2016 konstaterades 106 fall av dödligt våld i Sverige.

30 av fallen orsakades av skjutvapen.

Det innebär att en person i Sverige dödas med skjutvapen i genomsnitt var tolfte dag vilket givetvis är en skrämmande siffra som i sig är oacceptabel.

Men i relation till hela befolkningen talar vi alltså om 0,0003 procent av befolkningen.

Det viner inte kulor lite här och var överallt hela tiden "som i vilda västern” som de mest uppjagade svenska debattörerna brukar hävda.

Sanningen är att det är tvärtom.

Det är faktiskt fortfarande synnerligen ovanligt att någon skjuts ihjäl i Sverige.

Det är vanligare än för 40-50 år sedan men man kan inte på något sätt säga att dödligt våld med skjutvapen är ett betydande samhällsproblem som utgör ett reellt hot mot alla människor i deras vardagsliv i hela landet.

Bilden är entydig. Det dödliga våldet med skjutvapen är i huvudsak begränsat till de kriminella gängmiljöerna i storstäderna där konkurrerande grupper strider om territorier och hämnas för olika oförrätter.

Narkotika och vapen smugglas in i landet. Det är en kriminell trafik som behöver strypas och av det skälet krävs en kraftigt förstärkt gränskontroll liknande den vi ser i Australien, USA, Kanada och andra länder.

De borgerliga och socialdemokratiska regeringar som styrt Sverige de senaste ungefär 30 åren har helt enkelt inte uppmärksammat detta problem i tillräcklig omfattning och anslagit de resurser som krävs för att stoppa de kriminella gängen.

Numera tävlar politikerna om att kräva mer resurser till brottsbekämpningen. Denna plötsliga vilja att strö pengar över polisen skulle inte behöva vara plötslig och stor om staten skött sina åtaganden under, låt säga, de senaste tre decennierna.

Vi ska minnas att den svenska polisstyrkan, enligt kriminologprofessorn Leif GW Persson, är ungefär hälften så stor som den genomsnittliga polisstyrkan i övriga europeiska länder.

Istället för 20 000 poliser behöver vi 40 000 poliser för att klara dagens utmaningar.

Uppgradera polisyrkets status

Att fördubbla polisstyrkan tar många år eftersom utbildningsväsendet inte är dimensionerat för en sådan kraftig ökning och det i dagsläget inte är självklart att så många unga människor är intresserade av polisyrket.

Polisens roll behöver uppgraderas, inte minst med högre löner, men också allmänt som ett statusyrke. Vi talar om välutbildade yrkeskunniga personer som dygnet runt året runt skyddar allmänheten från brottslingar.

Till detta kommer den goda möjligheten att förstärka polisen med ett stort antal civilanställda som kan hjälpa till med brottsutredning och byråkratiska uppgifter ”på kontoret” vilket frigör stora resurser för de utbildade poliserna att arbeta på fältet.

Men vi talar fortfarande om en grov brottslighet som i allt väsentligt pågår på mycket begränsade ytor och utövas av en försvinnande liten andel av landets befolkning.

Om man som vanlig hederlig privatperson ska vara rädd för brottslighet i Sverige så är det istället i trafiken man ska se upp. Där körs det för fort, där bryts mot regler och där kör drog- eller alkoholpåverkade förare omkring och hotar våra liv.

Förra året dog 270 människor i den svenska trafiken. Det är mer än 2,5 gånger så många som det antal personer som dog på grund av dödligt våld.

Och ytterligare omkring 20 000 personer skadades i trafiken på de svenska vägarna, merparten fick lindriga skador men drygt 2 000 fick svåra skador.

Det höga tempot, den alltmer irriterade rastlösa stämningen och tendensen att strunta i allt fler trafikregler är i sanning ett verkligt problem som drabbar allmänheten dagligen. Att köra på höger sida, att stanna vid stoppskyltar, att använda körriktningsvisare innan sväng, att ligga kvar i rätt fil och annat förväntat grundbeteende luckras upp och ersätts av vildsint och direkt farlig framfart.

En annan brottslighet som är oerhört mycket vanligare än skottlossning är stölder och då särskilt, som sagt, cykelstölder.

Bostadsinbrott där främst narkomaner tillgriper värdesaker för att finansiera sitt missbruk är också något att se upp med. Den som bor i villa bör kort sagt skaffa sig ett larm kopplat till en larmcentral och gärna övervakningskameror som filmar brottslingarna.

Den som bor i lägenhet ska säkra ytterdörren ordentligt och gärna se till att det är svårt att ta sig in genom fönstren. Larm kostar pengar och det har inte alla råd med, men med finurlighet och vaksamhet kan man för små belopp göra mycket för att öka tryggheten i sitt hem.

Till detta kommer grannsamverkan och ökad vaksamhet.

Hur många är det då som sitter fängslade i Sverige kanske någon till sist undrar?

Svaret är att det den 1 oktober 2016 fanns 4 231 inskrivna i Sveriges anstalter, varav 94 procent var män och 6 procent kvinnor.

Det vanligast förekommande huvudbrottet för inskrivna i anstalt den 1 oktober 2016 var våldsbrott följt av narkotikabrott/smuggling.

De borde säkert vara fler, men det är en polisiär resursfråga som ska lösas av riksdag och regering.

Men det är också en intern resursfråga för polisen inom nuvarande budget.

Det borde kort sagt gå att få fler gripna och fällda för brott redan med dagens polisstyrka.

Relationen 20 000 poliser och 29 000 strafförelägganden per år är trots allt problematisk för den som önskar sig en effektiv brottsbekämpning i Sverige.