utsikterinsikter.blogg.se

Erfarna mordutredare, säkerhetspoliser, åklagare, kriminologer, profilerare, vapenexperter, rättsläkare, utländska poliser och säkerhetstjänster, diplomater, författare, grävande journalister, privatspanare och andra har med uppbjudande av all sin kunskap, kreativitet och analysförmåga outtröttligt och kritiskt granskat varje upptänkligt spår utan att nå fram till sanningen.

Det är, när man tänker efter, faktiskt högst anmärkningsvärt. Hur är det möjligt att någon tar med sig en revolver, ställer sig i ett gathörn, skjuter ett direkt dödande skott i ryggen på landets statsminister inför ögonen på ett 20-tal vittnen, joggar iväg och försvinner inom loppet av 2-3 minuter utan att lämna minsta spår efter sig - och fortsätter att vara som uppslukad av jorden i 30 år?

Det måste finnas någon förklaring till denna häpnadsväckande händelseutveckling. I normalfallet löser polisen de flesta mord men just i detta fall – det mest förödande svenska mordet av dem alla – förblir gåtan olöst år efter år. Brottsutredningen är en av de största i världen och består av cirka 3 600 pärmar med material. Utredningen hade redan efter tio år kostat cirka en halv miljard kronor och kostnaden bör väl nu uppgå till minst det dubbla. Antalet investerade mantimmar i utredningen är okänt men det bör röra sig om flera miljoner timmar.

Det finns ett antal omständigheter som åtminstone delvis kan förklara detta resultatlösa utredande. Låt oss översiktligt blicka tillbaka på det som hänt. Här är 10 centrala händelser som utan tvekan påverkat polisens möjligheter att identifiera mördaren:

1) Överraskning. Även om brutala våldsdåd på intet sätt var okända för svensk polis vid tiden för mordet så kom mordet på Olof Palme ändå som en fullständig överraskning, inte bara för polisen utan även för medierna och för det svenska folket. En av de vanligaste replikerna dagarna efter mordet var just ”sånt händer inte här”. Svenskarna tycktes länge ha levt i villfarelsen att de levde i ett land som var undantaget från världens ondska. Mordet innebar ett chockartat uppvaknande. Ingenstans i den samhälleliga kontexten tycktes någon i ansvarig ställning (säkerhetspolisen, polisen, politikerna etc.) ha anat att Olof Palmes liv var i fara. Livvaktsskyddet valdes regelbundet bort utan närmare eftertanke.

2) Effektivt mord. En annan och mer konkret faktor som försvårat polisutredningen är mordets utförande. Det skedde i skydd av mörkret sent en vinterkväll på öppen gata och det skedde som sagt oväntat och det skedde, vilket inte minst är viktigt, snabbt. På några få sekunder var allting över och mördaren spårlöst försvunnen. De flesta av de 20 mordplatsvittnena reagerade först när skotten var avlossade och såg egentligen inte så mycket om vi undantar huvudvittnet Inge M som såg hela händelseförloppet. Mördaren var en mörkt klädd man och han sprang den mörka Tunnelgatan österut och uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Det var egentligen allt som gick att säga. Polisen ställdes inför en mycket svår uppgift.

3) Många fel från början. Under de kritiska första minuterna efter mordet agerade inte tjänstgörande poliser i sambandscentralen och i yttre tjänst på gatorna i Stockholm city med den effektivitet och precision som hade krävts för att polisen direkt skulle kunna gripa mördaren. Agerandet kan snarast beskrivas som fumligt och långsamt. Den flyende gärningsmannen fick ett försprång på cirka 5 minuter vilket räckte för att undkomma. Polisen framstod som fullständigt överrumplad och lamslagen och var i verkligheten aldrig nära att gripa mördaren. Personer som ägnat flera års arbete åt att närgranska polisens insats under de första minuterna ställer till och med frågan om de tjänstgörande poliserna verkligen ville gripa mördaren eller om de medvetet gav honom tid att försvinna. Det rörde sig med andra ord inte om några enstaka förståeliga misstag i den allmänna stressen utan om upprepade felgrepp fördelade på flera nyckelpersoner vilka i praktiken punkterade alla möjligheter att vidta rätt åtgärder i det höga tempo som situationen egentligen krävde.

4) Fortsatta fel första dygnet. Av juristkommissionens rapporter som publicerades året efter mordet framgår att mördarjakten på mordnatten var oorganiserad, att alla polisresurser inte sattes in, att poliser i tjänst inte fick veta vad som hänt, att ingen allmän avspärrning av Stockholm genomfördes, att andra polisdistrikt inte underrättades, att avspärrningen och bevakningen av mordplatsen inte var tillräcklig, att befälsförhållandena var oklara, att dokumentationen av vidtagna åtgärder i sambandscentralen var bristfällig och att rikslarm gick ut väldigt sent och att det rikslarm som gick ut var felaktigt.

5) Interna konflikter. Det första årets utredning präglades av starka motsättningar mellan spaningsledaren Hans Holmér och åklagarna vilket påverkade utredningsarbetet starkt negativt. Inriktningen på 33-åringen och PKK ledde ingenvart. Många intressanta vittnesförhör och tips blev bara liggande utan åtgärd medan vittnesmål som sannolikt inte hade alls med mordet att göra lyftes fram, det gäller bland annat den så kallade ”Fantombilden” som av allt att döma föreställde en helt annan person än gärningsmannen. Dessutom visade sig vittnesuppgifterna som låg till grund för bilden av ”Skuggan” vara uppdiktade.  Utredningsarbetet tycks inte i tillräcklig grad ha utgått från de faktiska vittnesuppgifterna från mordkvällen utan inriktades mer på vad enskilda poliser, utan någon direkt bevisning, personligen trodde var lösningen.

6) Fokus på Stockholms undre värld. Den nya spaningsledning som tillträdde 1988 under Hans Ölvebros ledning inriktade närmast omedelbart spaningarna på själva mordkvarteret och då, av någon anledning, även på spelklubben Oxen där missbrukare, yrkestjuvar och andra småbrottslingar i Stockholms reguljära undre värld regelbundet träffades. Det ledde redan i december 1988 till att Christer Pettersson häktades som misstänkt Palmemördare. Han dömdes för brottet i tingsrätten i juli 1989. Domen överklagades och hovrätten friade Christer Pettersson i en dom i november 1989. Hovrätten menade att bevisningen var för tunn och att Christer Pettersson, en förtidspensionerad missbrukare utan motiv och vapenkunskap, som typ inte var särskilt sannolik som Palmemördare eftersom det enligt hovrättens bedömning snarare handlade om ”ett planlagt våldsdåd”. Det framstod med andra ord som oprofessionellt att lägga alla resurser på vanliga kriminella i Stockholm och på antagandet att mordet var ett utslag av oplanerat spontant utfört gatuvåld. Då var det betydligt mera sannolikt, tycktes hovrätten försöka förklara för polisen, att utgå från den mer uppenbara insikten att Olof Palme faktiskt var en både nationellt och internationellt frispråkig och omstridd politisk ledare med många fiender; inte minst i Sydafrika, Chile, Israel och USA och bland de svenska nazisterna och högerextremisterna.

7) Samma spår igen. Trots den friande domen i hovrätten och trots hovrättens bedömning av mordet som ett planlagt våldsdåd satt Hans Ölvebro kvar som spaningsledare och han och hans team fortsatte envist i nio långa år med försöken att få Christer Pettersson fälld för mordet vilket till sist ledde fram till en resningsansökan till Högsta domstolen. I maj 1998 avslog Högsta domstolen resningsansökan.

Istället för att inse att Christer Pettersson förmodligen var helt oskyldig och kanske även utsatt för ett betydande rättsövergrepp övergick ansvariga poliser till att i medierna hävda att mordet var ”polisiärt uppklarat”. Trots att domstolarna, som naturligtvis var väl inlästa på fallet, gång på gång deklarerade att det egentligen inte fanns någon anledning att tro att Christer Pettersson hade något med brottet att göra så gav inte Ölvebros spaningsledning upp. Inriktningen på Christer Pettersson kostade totalt cirka 10 års värdefull utredningstid som kunde ha ägnats åt andra spår. Det fanns nämligen ett vittne, Lars J, som på nära håll sett mördaren fly springande på Tunnelgatan 30 sekunder efter mordet. Detta vittne råkade känna till Christer Pettersson som han ett 50-tal gånger sett i Rotebro centrum och Sollentuna centrum där Pettersson dagligen uppehöll sig i ett gäng stökiga missbrukare. Detta vittne berättade för polisen att det inte var Christer Pettersson som flydde från mordplatsen. Det var en för vittnet helt okänd man. Den polis som lyssnar på vittnenas ursprungliga utsagor kan spara mycket tid som istället kan användas till mer substantiella spår.

8) Märkligt utpekande. Utredningsarbetet har givetvis starkt påverkats av att Lisbeth Palme, med stöd i förhandsinformation från polis och åklagare, både vid en vittneskonfrontation i december 1988, nästan tre år efter mordet, och i de båda rättegångarna 1989 entydigt pekat ut Christer Pettersson som Olof Palmes mördare. Det fanns inga som helst bevis mot Christer Pettersson före konfrontationen. Utpekandet kom fullständigt överraskande för polisen och åklagarna. Lisbeth Palme hade före konfrontationen av polisen och åklagarna fått intrycket att det förelåg verkliga bevis och misstankar mot Christer Pettersson och antog troligen att den man hon såg på polisens video verkligen kunde vara mördaren. Hon hade även i förväg fått veta att den misstänkte var alkoholist vilket starkt underlättade för henne att peka ut den ende alkoholisten i konfrontationsgruppen.

Av det första polisförhöret med Lisbeth Palme dagen efter mordet 1 mars 1986 framgår att hon endast såg mördaren snett bakifrån och att hennes beskrivning av mördaren initialt på flera punkter (klädsel, kroppsbyggnad mm) överensstämmer med vittnet Anders B som stod och betraktade paret Palme ett tiotal meter från brottsplatsen direkt efter mordet.

Hovrätten kom också fram till att motljuset från Dekorimabutikens skyltfönster, Lisbeth Palmes chockade och upprörda tillstånd och den korta tiden för iakttagelsen (några få sekunder) gjorde det omöjligt för henne att identifiera mördaren. Anletsdragen hos den man hon såg – vittnet Anders B eller gärningsmannen – kan inte ha varit intressanta för henne när hon i sitt förtvivlade tillstånd såg sig om efter hjälp. Hennes uppmärksamhet låg fullt naturligt, enligt flera vittnen, på den svårt blödande Olof Palme.

Hennes ”framväxande minnesbilder” sedan den till synes irrelevanta ”Fantombilden” publicerats, strider, enligt enig vittnesexpertis, mot all känd vetenskap. Minnen bleknar med tiden, de växer sig inte starkare. Dessutom visar brittisk forskning att trovärdiga och starkt övertygade vittnen i många rättsfall pekat ut fel gärningsmän vilket fått domstolarna att döma helt oskyldiga personer för svåra brott.

Hovrätten förhöll sig av ovan redovisade skäl kallsinnig till Lisbeth Palmes utpekande. Hon visste ögonblicken efter mordet inte att det fanns någon gärningsman i närheten, hon trodde nämligen att skotten avlossats från långt håll. Hon hade därför ingen rimlig anledning att lägga några anletsdrag på minnet. Allt enligt hovrätten.

9) ”Ingen övervakning”. Hans Ölvebro och hans spaningsledning menade att det antingen var Christer Pettersson eller någon annan spontant ensamagerande gärningsman som utförde mordet. De menade att de analyserat alla vittnesmål och kommit fram till att det inte förekom någon övervakning av paret Palme under mordkvällen och att det inte var någon attentatsgrupp som agerade utifrån en i förväg uppgjord plan. Detta synsätt styrde arbetet under de nio år då Ölvebro var spaningsledare och det blev också den bild av mordet som förmedlades i många böcker, tidningsartiklar och tv-reportage under de aktuella åren. Alla försök att peka på de 179 vittnesuppgifter som antydde övervakning avvisades bestämt med hånfulla uttryck som ”fantasier” och ”oseriösa spekulationer och konspirationsteorier”. En förutsättningslös studie av vittnesuppgifterna om okända män med walkie talkie i Palmes närhet visar att tre iakttagelser utanför paret Palmes bostad, en iakttagelse på Gamla stans tunnelbana, en iakttagelse vid biografen Grand och två iakttagelser mittemot mordplatsen vad gäller tider och platser logiskt kan länkas samman till en sammanhållen pågående övervakning. Särskilt intressant blir det när vi vet att ingen av dessa iakttagelser har kunnat förklaras av polisen. Även säkerhetspolisen kom i sin analysrapport i april 1986 fram till att Palme hade övervakats. Ingen av männen med walkie talkie har trätt fram och förklarat sin närvaro på de angivna platserna före och under mordkvällen.

10) Förvirrad analys. Det hade underlättat oerhört för Palmeutredningen om polisen utifrån sin mångåriga erfarenhet av mordutredningar en gång för alla avgjort om mördaren var en professionell mördare eller en ren amatör. Spaningsledningen tycks vackla i frågan. Det enligt rättsläkaren mycket välplacerade direkt dödande skottet mot Olof Palme talar för professionalitet. Att gärningsmannen inväntade paret Palme på en plats som erbjöd en bra flyktväg talar också för sinnesnärvaro. Att han direkt efter skotten dolde vapnet och flydde in i den mörka gränden kan också sägas vara ett professionellt agerande. Likadant kan mördarens helt mörka klädsel tolkas som att han förberett sig väl för gärningen.

Det som förvirrar bilden är att han ”missade” Lisbeth Palme på 70-100 cm avstånd. Nu rörde det sig inte om en miss i meningen att mördaren sköt på måfå i hennes riktning. Istället riktades skottet mot exakt samma plats i ryggen som skottet mot Olof Palme. Kulan gick in genom hennes kappa och lämnade ett ”piskrappliknande” märke när det snuddade ryggen. Skillnaden mellan liv och död var enligt den tekniska analysen 5 millimeter. De båda skotten avlossades med 1-3 sekunders mellanrum med en Magnumrevolver som har kraftig rekyl. Att gärningsmannen var van att använda denna typ av vapen framstår som självklart. Men polisen säger sig inte kunna avgöra huruvida gärningsmannen var professionell eller inte.

Sammantaget var det alltså så med Palmeutredningen att de första minuternas många stora misstag följdes av ett minst lika katastrofalt första dygn, ett förvirrat och konfliktfyllt första år och tio år av ensidig fokusering på ett enda spår som, enligt hovrätten, visade sig vara felaktigt.  Man kan väl lite tillspetsat säga att alla de hundratals människor som professionellt eller av eget privat intresse försökt gräva fram mördarens identitet hittills kapitalt har misslyckats. Den som vill behålla minsta trovärdighet i frågan gör naturligtvis hädanefter klokt i att undvika tvärsäkerhet i någon riktning.

Den inledningsvis intressanta revolver som kriminologprofessorn Leif GW Persson presenterade för spaningsledningen i december 2015 har nu efter grundlig analys hos Nationellt Forensiskt Centrum visat sig vara ointressant för utredningen. Den 30-åriga gåtan förblir samma gåta som förut.

Så vad gör man då? Ja, ett bra sätt när man kört fast – och här pratar vi verkligen om att köra fast – är att återgå till grunderna, dvs till det ursprungliga vittnesmaterialet och de ursprungliga tekniska analyserna av brottet, för att lugnt och metodiskt se om det möjligen kan vara så att spaningsledningarna och åklagarna genom åren gjort några olyckliga strategiska val som styrt arbetet åt fel håll.

Det finns många kritiska frågor att ställa.

Fortsättning följer.